Är inlärd hjälplöshet det samma som add?


Det kom ett mejl som jag fått lov av mejlskrivaren att lägga ut här. Frågorna är så allmängiltiga när det gäller ett barn med add, tycker jag så jag vill gärna att fler ska få ta del av mejlet som kommer här:

"Hej Malene!

Jag har länge funderat på det här med inlärd hjälplöshet och vad det skulle kunna få för konsekvenser. Under årens lopp, framför allt från högstadiet och uppåt och framför allt nu i gymnasiet får jag känslan av att man ser på oss föräldrar som att vi hjälper till för mycket, så att det stjälper...Jag har själv ställt mig frågan och analyserat hur vi gör, säger och inte säger....och kommit fram till att jag tror inte att det är så....det vi gör och har gjort är att curla barnen till skolan vintertid, hjälp dottern bitvis/delar  med hennes diabetes, hjälpt till med skoluppgifter (förtydligat dem, gjort eget material i högstadiet). Hon hjälper till hemma men inte så fasligt mycket (vilket det verkar som nästan ingen ungdom gör nuförtiden). Nyss en dag så lagade dottern köttbullar och makaroner hemma och då var en kompis här och frågade om det inte var svårt. Men då kan vi väl inte ha skapat allt för stor hjälplöshet tänker jag!

Jag har ju skrivit till dig om specialpedagogen med "skärp dig pedagogiken" och här får jag en jätte stark känsla av att han har synen att det är inlärd hjälplöshet som orsakar dotterns (19 år) svårigheter. Det är ju så att hon har svårt att tala för sin sak, vilket leder till att vi föräldrar ibland pratar åt henne. Fast vi pratar innan om det att det är viktigt att hon försöker säga vad hon känner o.s.v. och jag försöker i samtal leda in henne så att hon själv ska kunna svara, men hon säger Ja eller jag vet inte på det mesta.   Men frågorna på möten är ju av sådan art att hon upplever att hon inte vet vad hon ska svara på det,,,,,te.x vad vill du ha hjälp med? Det kan hon inte sätta fingret på....
 Har vi pratat åt henne för mycket eller är det typiskt vid ADD?
Är det rimligt att en elev med svårigheter (vilken som helst) ska veta och själv ha svar på vad man kan och vill ha för hjälp?

I och med att hon har diabetes så har det tidigare inneburit att vi fått lov att hjälpa henne en hel del med både praktiska och mentala bitar i sjukdomen. När man pratat om diabetesen i skolan kan man även här få den känslan att man liksom "tycker synd om" och därmed pjåskar. Här kan jag inte riktigt sätta ord på vad som gör att det känns så men jag tror inte att min känsla är helt fel! Vi tycker det är skittrist att hon har diabetes men att tycka synd om hjälper ingen. Men samtidigt måste man berätta för skolan hur diabetesen påverkar en person och då kan det låta väldigt drastiskt och överdrivet då man tar upp de värsta scenarion om koma, att behöva gå hem vid felaktiga värden o.s.v.

Hur påverkar allt det här en person tänker jag? Att behöva ha hjälp med sin sjukdom, att ha svårigheter i skolan, mobbing, nedstämdhet i perioder? Så klart hjälper man till som förälder men vi har ju alltid försökt tänka på att det är viktigt att bli självständig. I perioder när man är nedstämd klarar/orkar man också lite mindre, kanske ännu mindre om man har ADD/annan funktionsnedsättning?

När jag googlar på inlärd hjälplöshet så ser det ju lite ut som ADD? Att de inte tror sig kunna, behöver bekräftelse för att orka hålla fokus, inte alltid vara så initiativrika (på omotiverande saker) och ja du vet ju allt.....
Så liknar ADD och inlärd hjälplöshet varandra? Eller kan alla skolmisslyckanden, negativa förväntningar vid t.ex. ADHD, mobbing och allt som sker utanför hemmet få en känslig person att utveckla detta? Är det bara i hemmet som inlärd hjälplöshet skapas? Har du någon kunskap om detta?"



Kan add och inlärd hjälplöshet vara samma sak? Mitt svar till mamman:

Du tar upp flera områden som är typiskt svåra för föräldrar till barn/ungdomar med svårigheter som diagnostiseras add. Jag skall försöka bena upp delarna här och resonera kring dem.

Vi börjar med 1 Synen på föräldrar till barn med särskilda behov som add (fast egentligen är detta allmängiltligt för föräldrar till barn som är annorlunda, som inte är som "alla andra" i den bemärkelse att man behöver mer stöd och är ett barn som inte "tar för sig" i samma utsträckning som de barn som vi kallar för "de normala"). Är det så att föräldrar till barn med särskilda behov curlar, pjåskar, överdriver, överbeskyddar och har svårt att släppa taget kring sina barn?

Vi människor är alla olika, men hur vi är mot våra barn speglar hur samhället menar att en förälder bör vara mot sina barn. Om dagens föräldrar skulle bli granskade av 1920-talets föräldrar så skulle domen bli hårt. Alla curlar! Om man tittar på föräldrar till barn som har särksilda behov så tolkas man nog allmänt att de föräldrarna är mer översbeskyddande än andra. Å andra sidan gör föräldrar det för att man upplever att man måste. Av alla de föräldrar jag träffat som har barn med add så är min uppfattning att man blivit tvungen att resonera mycket mer kring sitt föräldraskap eftersom man själv och andra uppfattar skillnaden kring hur man möter sitt barn. Men skillnaden är ju den att man som förälder till ett barn med särskilda behov behöver möta och förstå sitt barn på ett annat och mer "grundligt" sätt än vad föräldrar till barn som inte har mer svårigheter än dem man har i allmänhet när man växer upp och skall bli en egen, vuxen individ...

När man står bredvid ser saker ofta mindre komplicerade ut än när man befinner sig mitt i stormens öga. Att vara lärare upplevde jag till exempel som mycket enklare innan jag blev lärare och fick en inblick i hur många bitar som man från utsidan inte ser att man behöver hålla igång samtidigt. Det är liksom fler bollar som behöver hållas i luften samtidigt än dem man från utsidan ser, om du förstår hur jag menar.

Att stå bredvid och se när en förälder till ett barn med särskilda behov försöker lotsa sitt barn till den bästa uppväxten, så kan man ofta feltolka den till curlande och överbeskyddande för att man inte ser alla bollarna. Sedan finns det undersökningar på att föräldrar till barn med särskilda behov så som astma, diabetes, npf-problematik vakar mer över sitt barn än andra - å andra sidan gör det att risken för att barnen behöver uppleva att hamna i koma (vid diabetes), få en allergisk chock (vid allergi) eller hamna i drogberoende (vid npf) minskar. Det är ju mycket viktiga delar att ta i beaktande, kan jag tycka.

2 Du skriver om ditt barn specialpedagog där du upplever att synen är att det är den inlärda hjälplösheten som orsakar din dotters svårigheter. Kan det vara så att det är ni föräldrar som gett er dotter add, med andra ord?

Vad kom först, hönan eller ägget, brukar man fråga och ingen vet svaret... I fallet Add och inlärdhjälplöshet är svaret enklare, tycker jag. Add är ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Man föds med. Orsaken till funktionsnedsättningen är inte klarlagt, eller rättare sagt, man har flera orsaker man pekar på där den ärftliga faktorn väger starkast.

Att födas med en funktionsnedsättning som bland annat innebär att man saknar en motor som startar igång på morgonen och som sedan puttrar på lite jovijaliskt under hela dagen, trots motstånd och tråkiga uppgifter gör att mycket blir svårt. Vi som befinner oss runt barnet/ungdomen/den vuxna försöker hitta lösningar som gör att den svårsvartade motorn kommer igång och visst kan det vara så att vi då och då överbeskyddar och curlar i vår kamp för att hjälpa. Mycket påminner om varandra när det gäller inlärd hjälplöshet och add, men den stora skillnaden är att man föds med add och inlärdhjälplöshet är just något som man "lär" sig med tiden. Utmattning och utbrändhet är ytterligare något som påminner mycket om add. Även där är det något som kommer utfrån, från miljön, även om vi är olika mottagliga att utveckla det. Många människor med add hamnar i utmattning och utbrändhet, men det beror i allra högsta grad på att kraven är för höga i förhållande till förmågan hos människan.

3 Du upplever att man tolkar din information om din dotters diabetes som överdrifter. Det tror jag är en vanlig känsla bland föräldrar till barn med särskilda behov där barnet faktiskt kan bli väldigt sjukt och i allra värsta fall faktiskt kan dö.
Jag brukar alltid rekommendera att man tar in en neutral expert till möten kring barnets sjukdom. Be någon från diabetesmottagningen eller diabetesförbundet komma och informera. När någon utomstående berättar samma sak som dem du som förälder berättar, så blir mottagandet ofta bättre. Man har, på något sätt, lättare att förstå och tro på det en neutral utomstående informerar om och det är kanske inte så konstigt för visst har vi alla som är föräldrar större chans/risk att förstora historierna om våra barn. Vi är ju bara människor...

4 Blir detta inlärd hjälplöshet, frågar du.
Det enkla svaret är - Nej!

Kommentarer

Anonym sa…
Du nämner "Skärp dej pedagogiken" - att be en person med npf att "skärpa sej" är som att säga åt någon med förlamade ben att ställa sej upp o gå, det är väl ovkså bara att skärpa sej?

En annan viktig sak med är att personer med npf ofta mognar långsammare och att det inte är ovanligt att (särskillt i jobbiga situationer) uppvisa en ålder som är en tredjedel yngre än åldern som står på papper. Din dotter behöver ditt stöd och din hjälp FÖR att kunna bli självständig. Sen får man ju som förälder vara noga med att inte kliva in i onödan. Hon måste ju så klart få känna att hon är stor och klarar sej själv i dom delar hon gör det, men att det är ok att få stöd i det som är svårt. Svår balansgång - jag vet - men man får försöka tänka innan man talar och använda sitt sunda förnuft.

Inför möten och liknande är det ju tex bra om du och hon kan prata ihop er innan.

Stort varmt lycka till!!!

/N

Populära inlägg