Fortsätt till huvudinnehåll

Skynda lagom

Tänk dig en strand. Du är ett barn. Du står 50 meter ut i vattnet. Mellan dig och stranden finns 100 stenar. Varje sten, eller åtminstone de flesta stenar måste du hoppa på innan du kan komma upp på stranden. Ibland måste du hoppa sidledes, ibland fram ibland tillbaka. Alla stenar, eller nästan alla stenar behöver du hoppa upp på, hoppa vidare ifrån, innan du kan nå stranden.

Stranden är förväntningarna som ställs på dig som barn just där du befinner dig, en den ålder du är i - inte i den ålder du bär inom dig. Stenarna är delmål du behöver uppnå för att nå stranden.

Stranden är en utopi för många barn, ungdomar, vuxna. Du svävar fritt. Du hör inte till särskolan, men du har ingen given plats i den vanliga grundskolan för du gör saker annorlunda. Du utvecklas i en annan fart. På stranden eller väldigt nära stranden på en sten, står "Tommy-och Annikabarnen", barnen som gör mycket "rätt". Några av dem behöver hoppa på några stenar för att nå stranden, men stranden är gripbar, möjlig att nå för dem.

Du står 50 meter ut. Du har 100 stenar som du måste hoppa på för att nå stranden. Man kan bli trött för mindre...

Utan att vilja och utan att vara medvetna om det jämför vi alldeles för mycket och alldeles för ofta barnen ute i vattnet med barnen på stranden. När barnet i vattnet hoppat upp på en sten, tillskansat sig en ny kunskap eller förmåga har vi så bråttom att få barnet till nästa sten att barnet och vi runt det sällan hinner njuta av det som just blev så bra.

Tänk, ett barn har precis hoppas upp på stenen "äta mat tillsammans med de andra barnen i matsalen" och inte hinner vi njuta av det för barnet ska nu också äta all mat som serveras i matsalen.

eller

ett barn har precis börjat skriva små, små texter på datorn, men inte nöjer vi oss med det för då vill vi genast att texten ska vara rättstavad in i minsta stavelse.

Vi har så bråttom att få barnet över stenarna att vi alldeles för ofta stjälper tillbaka barnet i vattnet igen. En gång orkar man kravla sig upp på stenen, balansera, hoppa vidare, kanske två och tre gånger också. Sedan orkar man inte. Man ger upp. Ligger kvar, kommer inte iväg, drunknar.

Skynda lagom.

Njut de steg som barnet tar.

Jämför inte med andra.

Jämför barnet med barnet och dess förmågor och framsteg.

Skriv upp för att minnas.

Låt barnet hinna njuta när det lyckas!

Skynda lagom!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…