torsdag 21 november 2013

Om add och vikten av att få rätt stöd och förståelse


Jag fick ett brev från ej tjej. Jag frågade om hon ville berätta om hur hon har det och har haft det till dig som läser min blogg. Här är hennes berättelse, väl värd att läsa även om det är två år gammalt. Och du som läser, jag tror att tjejen verkligen skulle uppskatta om du skrev något tillbaka i kommentarsdelen... Här är texten, oredigerad från en stark tjej som kämpar.


          JAG ÄR PRECIS SOM DU , FAST PÅ MITT SÄTT!

 Jag är  ser ut som vilken tjej som helst och jag är som vilken tjej som helst! Jag går mitt andra år
   på gymnasiet. Mina stora intressen är teater,kläder,träna och jag har drömmar . Min allra värsta tid var min grundskoletid.
 skulle inte gå tillbaka dit för alla pengar i världen! 1- 3 klass var jag en av grabbarna , jag älskade sporta,cyklade jämnt och jag var en jäkel på handboll! Sen vart jag den där tjejen som satt på sidan  av eller ljög för mamma att jag hade ont i magen eller nått liknade för att slippa gå till skolan. Jag ville ju så hemskt gärna vara med,Men jag fick för mig att jag passade inte in. Jag satt där i ett hörn ofta och drömde mig bort oftast att jag var en skådespelare,vacker,älskad osv, Men jag drömde mycket om att  bli en av dom coola tjejerna, Jag ville ju så gärna vara en av dom! I 5;an fick jag diagnosen Dyslexi, Jag fick träffa massa härliga människor genom det,Men deras problem hade jag inga så stora problem med? Varför hjälper inte deras hjälpmedel mig? Är jag så dum i huvudet?, I  9;an  blev jag den här tjejen som sa ja till allt och alla .

 Jag var med dom som kunde vara med mig i skolan,Men om jag frågade skulle vi göra nått utanför skolan, Fick jag aldrig ett NEJ men inte heller JA utan fick mera svaret ” ah men jag kan höra av mig senare” men det gjorde dom aldrig. Ett av mina ärr i själen var det var en tjej som jag frågade om jag kunde få vara med henne på marknaden. Hon sa ”Ja, Men jag hör av mig när jag är på stan” det gick en timme , två timmar sen tröttna jag på att vänta så jag åkte ner på stan så kunde jag vänta där. Då ser jag den där tjejen på gatan hon ser mig och jag ser henne. Hon kolla bort och låtsades inte se mig. Jag sprang hem och grät som aldrig förr. Ända sen den dagen undrar jag och frågar mig ännu idag  VAR DET INTE LÄTTARE ATT BARA SÄGA NEJ?

Jag gick ur 9;an med ett leende på  läpparna. Skulle börja första ring, Min nya chans,chans att få massa kompisar en chans att BLI  POPULÄR!
Men okej hur  är en populär tjej då ? JO! Snygg,Elak,Bitchig. ALLT jag inte är ska jag bli.
Jag fick sällan beröm för saker jag gjorde och det var väl  klart om man bara gjorde misslyckanden på gång ,på gång,på gång så känner man sig väldigt misslyckande hela jag. Jag blev klassen  rebell jag var på lärarnas kontor och stor bråka med många av mina klass kamrater. Jag var så desperat efter bekräftelse så jag kunde till och med offra allt. Jag bråka med hela min familj ,kunde inte ens bo hemma. I  min linje ingår dans, va kul tänker många, EN MARDRÖM FÖR MIG! Jag fick mycket skäll för  att  jag ganska ofta stannande upp och kolla mig i spegeln, ni vet fixa till tröjan fixa till håret. Låter det fjortis ? Kanske men det var mitt sätt  att kunna hantera alla steg som kom på samma gång! Jag behövde känna att jag kände igen nånting. Jag skolka från dansen, jag vägrade sätta min fot där.

Efter mycket skrik och bråk. Pratade min mamma med BUP , Jag skulle kryssa i nått papper  och  29/30 kryssade jag i. Vi åkte till BUP , Vi gick in i  på läkarens kontor och han var  tyst ett bra tag. Och  sen sa han  det verkar som att du har  ADHD utan det hyperaktiva  så ADD. Jag hade tränat på att hålla min känslor inom mig 6 år. Jag klarade mig hela  vägen hem,Sen bröt jag ihop på sängen jag grät oavbrutet i flera timmar. Nu kommer mina  kompisar lämna mig dom kommer inte vilja vara med mig. Dom ända jag  visste med ADHD var mobbade. Jag kände mig mobbad så dom på grundskolan  hade rätt?Hur  säger man till folk ”Men du förresten jag har ADD ,Du vet ADHD utan hyperaktiva,Som dom där mobbade har” Fanns det på till och  med på papper  att jag var mobbad?
Vist låter det löjligt? Men det här var min tankar och rädslor.


 Jag grät  flera , flera ,flera nätter i rad efter jag fick veta. Jag fick höra av människor i min omgivning ” Var glad för att du inte har cancer”. Klart jag är glad för det, Men det var inte det jag  behövde höra just då.
Jag behövde nån som så sa från sitt hjärta ”jag förstår , Jag förstår precis”.
Min special lärare skulle ta ledigt för personliga skäl. Men jag  fick en tillfällig lärare , Jag har svårt för förändringar. Men efter nån vecka så lita jag så mycket på henne  så allt flög ur mig. Jag berättade inte  för henne  för att jag tvingade ,utan för att jag ville. Hon titta på och sa ” jag förstår precis va du menar”.Vi pratade  nästan hela matte timmarna. Men vi fick alltid  nånting gjort, att prata med henne  gav mig kraft  att plugga hemma. Jag behövde dom där pratstunderna med henne.
Hon stod väldigt mycket på min sida. Kämpade för mig fast jag inte bad henne och det bästa av allt  HON TRODDE PÅ MIG, Jag behövde bara vara mig själv och hon bara fanns där. Hon glömmer jag aldrig och  kommer inte ta bort kontakten med henne.

Genom min ADD har jag lärt mig så otroligt mycket om mig själv, Jag vet idag vilka som är mina vänner.


Jag ser mig inte som ett ADD barn eller ett dyslexibarn utan jag är Jag  och jag måste göra på mitt sätt och det är varken bättre eller sämre  en nån annans!


Jag hoppas att ni kände att denna text gav er nånting,Det finns så mycket jag vill berätta, Men min text är nog redan förlång! Glöm inte att ni är fantastiska PRECIS SOM DU  ÄR!

Lev väl och ta ingen skit!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Stark berättelse. Önskar dig allt gott. Du är verkligen fantastisk. Tack för att du delar med dig.
/Mamma till dotter som påminner om dig

Anonym sa...

Åh så bra skrivet... sitter o lipar för fullt just nu... tack snälla du för att du vill o är modig att skriva detta o dela med dig. Det är många som går omkring under skoltiden o lider fast de inte förstår vad som är annorlunda. Även jag fast hag inte har fått det bekräftat än, håller på ned min utredning 38 år gammal... önskar att jag fått göra det tidigare men drt finns väl någon logik med det också. Ska visa detta för min son ukväll som är 12 o har add. Kom ihåg att undrrbara du är toppen precis som du är! Tack snälka o lycka till med allt! Kram

Lina Melander sa...

Tack för att jag fick läsa din berättelse! Jag skall låta min dotter läsa den. Hon går i femman och kämpar mycket, precis som du gjorde. All lycka till dig!

Anonym sa...

Tack för att du berättar! Hoppas du har det okej idag.

Anonym sa...

Känner igen mycket av det här på min egen dotter! Önskar man kunde veta vad man ska göra för att allt ska bli så bra som möjligt! Det känns som om ingen vet! Skola, BUP osv. De måste ha varit med om detta så många gånger men de sitter i alla fall som frågetecken. Tack för att du berättar. Det ger stöd. / Helena

Jennys Chiari sa...

Fantastiskt modigt och stort av dig att dela med dig din livshistoria, som jag nu känner kommer ta en positiv riktning då du nu fått de rätta pusselbitarna till ditt livspussel.
Själv upplevde jag inte min uppväxt som besvärande, men nu när jag som vuxen slagit pannan i väggen alltför många gånger, insåg jag att den där gnagande känslan alltid har funnits där. Jag har känt mig kantig och udda. När jag lekte med andra gjorde jag oftast som de gjorde. Min bästa vän (från min sida) hade nog ett väldigt tålamod med mig, eftersom jag kunde bli tjurig om andra kom förbi oanmälda och ville leka med henne. Jag upplevdes nog som "lillgammal", och kunde lika gärna prata /svamla med kompisarnas föräldrar när jag var iväg. Men just den där udda-känslan.... Den finns fortfarande kvar. Nu har jag tre barn, är gift och återhämtar mig efter en svår skada/operation, och nu känns det som jag kan börja om och vara Mig som jag ska vara, och är helt öppen och stolt över min ADD :-D

Lovisa sa...

<3

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...