Fortsätt till huvudinnehåll

Ålder, psykiatriska tillstånd och autoimmuna sjukdomar

Jag känner en 18-årig tjej som till hösten, då hennes före detta klasskompisar tagit studenten ett par månader tidigare, förmodligen äntligen börjar naturbrukslinjen på gymnasiet. För henne har det tagit längre tid att ta sig igenom skolsystemet än för de flesta av dem hon började sexårsverksamheten med. Hon har gått om. Hon har läst IV-program och hon har läst "light". Men nu ser det faktiskt ut som om hon till hösten kommer att kunna och orka och klara ett gymnasieprogram!

Tjejen har haft så mycket att kämpa emot. Hon har haft så många tillfällen att börja hata skolan, att hata klasskamrater. Att ge upp och sluta bry sig. Men det har hon inte gjort. Hon har kämpat. Hon har fått tid och hon har fått hjälp. Hon har mätts och bedömts utifrån den ålder hon innehar inte det hon faktiskt har klarat. Det har nästan knäckt henne, men på något sätt har hon tråcklat sig igenom grundskolan utan att bli helt mosad. Det är ett under och det är underbart!

Det är inte lärarnas fel att det var så svårt. Att det ofta kändes så hopplöst för den här tjejen som jag berättar om. Det var våra lagar och regler och vår syn på barn och ungdomar som gjorde det så svårt för henne. Som nästan slog omkull henne.

Nu, när hon till våren fyller 19 år är hon nog mogen att ta sig igenom gymnasiet. Tre år efter klasskamraterna. Vi som står bredvid är så otroligt glada och håller alla tummar vi kan, att hon ska få fortsätta känna sig bra och nöjd, även till hösten då hon, om allt går som det ska, börjar gymnasiet.

Förresten

Susanne Beijerot har skrivit en artikel i SvD som handlar om psykiatriskas sjukdomars koppling till autoimmuna sjukdomar. Under flera år har forskare och läkare sett samband mellan de två bitarna. Det är en intressant artikel. Läs den här. 




Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…