Fortsätt till huvudinnehåll

Dan före dan


Det är dagen innan julafton. Många firar högtiden med kristen bakgrund. Andra, så som min familj, firar den för att den alltid funnit så länge vi vetat, den lyser upp en annars väldigt mörk månad, och sist men inte minst - alla andra gör det. Man vill ju inte vara annorlunda...

Det är jobbigt att vara annorlunda, att vara exkluderad - vare sig man valt det själv eller "drabbats" av en ofrivillig annorlundahet. Jag tänker naturligtvis på alla människor som inte följer majoritetsmallen på ett eller annat sätt. Och, ja du som läser här kanske tänker att "ingen följer väl majoritetsmallen, alla är olika". Så är det ju till viss del, men den där annorlundaheten som gör att du alltid känner dig annorlunda, utanför och exkluderad är annorlunda än den du drabbas av när du råkar gilla runda skor istället för spetsiga, eller isglass istället för mjukglass - den annorlundaheten är djupare och svårare.

Jag får ofta ledsna och sorgsna mejl av människor som via en utredning och en diagnos förstått att deras barn eller de själva är mer annorlunda än vad man kanske trott. Och, nej det är inte diagnosen adhd/add/atusim/aspergers som stämplar, men den talar om att man är så annorlunda som man länge känt sig.

Att få en diagnos, på sig själv eller på sitt barn, är ofta oerhört traumatiskt. Det är en sorg man skall ta sig igenom. Det är en ny verklighet man skall börja bearbeta. Det tar tid att vänja sig vid det man redan visste, men som man inte hade något namn för.

Men.

För dig som är där just nu. Det blir bättre. Du tar dig igenom. Du lär dig. Du hittar lösningar. Du får nya vänner. Du kommer på spår. Det blir ett annat spår än det du kanske trodde när du var liten, men det blir ett spår. När du kommer dit att du/ditt barn får rätt stöd och hjälp och du/ditt barn accepterar livet som det är så kan det bli bra.


Jag brukar säga att när jag äntligen förstod min dotter. Den natten då jag läste boken "Flickor med ahhd" - då började min dotters nya liv. Då föddes hon på nytt. Då kunde hon äntligen få rätt stöd och hjälp. När sedan skolan och andra vuxna runt henne förstod så blev det än bättre.

Det är, trots allt en kamp som måste föras så gott som varje dag för att livet skall bli bra.

Men.

Det kan bli bra. Riktigt bra, faktiskt!

Nu skall jag packa in de sista julklapparna och så skall jag försöka hitta på några bra rim, vilket brukar vara ganska svårt, men rätt kul...


Jag önskar dig en fin jul!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…