Fortsätt till huvudinnehåll

Att vara vuxen

Att vara vuxen är inte lätt, att göra rätt är inte lätt och att vara vuxen och göra rätt hela tiden är nog omöjligt.Vi faller i fällor varje dag, vi vuxna, gör saker som egentligen är omoget och barnslig. Egentligen är det rätt märkligt att man kan skaffa barn och sedan förväntas veta hur man gör när man möter ett barn som växer, som behöver kärlek, omtanke, beskydd, hjälp, stöd och ännu mer kärlek. Det blir lätt fel eftersom vi ju faktiskt är nybörjare på barn när vi får dem. Vi går på instinkt och hoppas att vi gör rätt. Några är tryggare än andra i att vara förälder, men för alla är det nog då och då ganska skumpigt.

Att bli förälder till ett barn som har extra behov än vad barn i allmänhet har, är än svårare. Att möta ett barn med neuropsykiatriska diagnoser är riktigt svårt, särskilt innan man vet och förstår att barnet inte kan hjälpa att det blir fel (men så är det ju faktiskt för alla barn som växer upp, man kan inte hjälpa att det blir fel egentligen). Vi vuxna har ett ansvar att vara vuxna i det. Inte blir det rätt alltid, men vi måste försöka igen, göra det bättre och bättre för ju mer vi försöker desto bättre blir det ofta.

Det fina med att få ett barn med npf-svårigheter (jag har slutat skriva adhd/autism etc eftersom nästan alla med någon diagnos har fler än en diagnos) är att om man förstår hur man ska vara mot det barnet så blir man så mycket bättre mot alla barn. Alla barn behöver förförståelse, tydlighet, struktur etc, men barn utan diagnos kanske inte visar lika tydligt att den behöver just det.

Några exempel:

När du säger "maten är klaaaaaar kom och duuuuuuka" och därmed vill att barnet ska släppa allt hen har för händerna och rusa till matbordet för att duka, så behöver barnet (precis som vi vuxna) en stund innan veta så hen kan planera för sitt avslut. Ofta är man ju mitt i något och behöver få några minuter på sig för att kunna släppa det man gör.

När du känner dig väldigt arg för att ditt barn för tredje gången inte svarar i telefonen, så som ni kommit överens om (eftersom barnet glömt eller eftersom barnet hamnat på ett ställe där hen inte hör telefonen) så är det dags för dig att hitta på ett annat sätt att lösa det att du blir arg och inte kan nå ditt barn. Kanske är lösningen att komma överens med ditt barn vilken tid du ska hämta, eller kanske är lösningen att ta reda på telefonnumret till familjen där barnet är.

När du säger "vill du att jag ska bli väldigt arg så fortsätter du det du håller på med" så är det egentligen ingen annans val än ditt eget om du blir arg. Det är inte barnets val. Däremot har du ett val att välja om du blir arg eller om du hittar ett sätt att få barnet att göra det du har tänkt att ni måste/bör göra. Ditt val, inte barnets.

Så där är det, det är vi som är vuxna, det är vi som tillsammans med barnet kan hitta lösningar, om vi funderar några varv kring det som är svårt och blir tokigt - till nästa gång det händer. Då står vi förberedda och så blir det så mycket färre konflikter. Fundera ett tag på vad som brukar vara jobbigt med det som hastigt närmar sig nu. Skolstarten efter ett långt härligt lov. Fundera på vad som brukar vara svårt då och försök hitta en lösning tillsammans med barnet innan ni står där i kvicksanden då du blir arg och frustrerad och barnet ledset. Ingen tjänas på det. Alla tjänar på att hitta lösningar.

Nu ska jag njuta av min sista jullovsdag. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb, Mossbergska friluftsskola - kommunal skola för elever med npf-svårigheter.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…