Fortsätt till huvudinnehåll

Blir som det blir

Jag tappade bort min röst för ett par dagar sedan. Familjen tyckte det var skönt... Själv fick jag en känsla av att jag är med och styr och ställer mycket här hemma. Frågorna från barnen till mig haglade med enda resultat att jag fick knäppa med fingrarna och peka på barnens far. Vi körde alternativ kommunikation också. Jag skrev på mobilen som den som ville fick läsa. Det gick segt och var tröttande. Igår fick kusinerna (mina och syrrans barn) sina julklappar, "Hundraåringen som klev ut..." och middag på världens trevligaste thaliändska restaurang. (För er som bor i närheten av Göteborg kan jag verkligen rekomendera Moonthai restaurang på Kristinelundsgatan. Jättegott och väldigt fin inredd restaurang. Det var en trevlig film, även om den inte var hälften så bra som boken... Maten var god, men det är märkligt att sitta med vid en middag utan att kunna prata - alls.

Idag har jag fått tillbaka lite av rösten. Har läst ytterligare en debattör på GP's debattsida angående barnuppfostran. Lars H Gustavsson (ytterligare en man på barnuppfostran, var håller kvinnorna hus?), mycket klok man, barnläkare, dessutom. Sammanfattningsvis kan väl sägas att "många vägar bär till Rom", liksom... Det finns många sätt som fungerar när det gäller barnuppfostran. Olika sätt fungerar bra för olika föräldrar och olika barn. Att man har en genuin kärlek, att barnet och föräldern anknutit till varann, att det finns respekt och förståelse och en vilja till utveckling och förbättring är nog ledord som bör finnas med i alla teorier, tänker jag.

Annars tänker jag som Allans mamma i filmen vi såg igår, sa innan hon dog; "det är som det är och det blir som det blir". Alltså mycket av det vi är med om i livet är som det är innan det blir som det blir. En skön känsla av acceptans över det man får vara med om, även om vi själva kan påverka en helt del. Hon var klok, Allans mor, även om vi inte fick lära känna henne i filmen.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…