Fortsätt till huvudinnehåll

Blir som det blir

Jag tappade bort min röst för ett par dagar sedan. Familjen tyckte det var skönt... Själv fick jag en känsla av att jag är med och styr och ställer mycket här hemma. Frågorna från barnen till mig haglade med enda resultat att jag fick knäppa med fingrarna och peka på barnens far. Vi körde alternativ kommunikation också. Jag skrev på mobilen som den som ville fick läsa. Det gick segt och var tröttande. Igår fick kusinerna (mina och syrrans barn) sina julklappar, "Hundraåringen som klev ut..." och middag på världens trevligaste thaliändska restaurang. (För er som bor i närheten av Göteborg kan jag verkligen rekomendera Moonthai restaurang på Kristinelundsgatan. Jättegott och väldigt fin inredd restaurang. Det var en trevlig film, även om den inte var hälften så bra som boken... Maten var god, men det är märkligt att sitta med vid en middag utan att kunna prata - alls.

Idag har jag fått tillbaka lite av rösten. Har läst ytterligare en debattör på GP's debattsida angående barnuppfostran. Lars H Gustavsson (ytterligare en man på barnuppfostran, var håller kvinnorna hus?), mycket klok man, barnläkare, dessutom. Sammanfattningsvis kan väl sägas att "många vägar bär till Rom", liksom... Det finns många sätt som fungerar när det gäller barnuppfostran. Olika sätt fungerar bra för olika föräldrar och olika barn. Att man har en genuin kärlek, att barnet och föräldern anknutit till varann, att det finns respekt och förståelse och en vilja till utveckling och förbättring är nog ledord som bör finnas med i alla teorier, tänker jag.

Annars tänker jag som Allans mamma i filmen vi såg igår, sa innan hon dog; "det är som det är och det blir som det blir". Alltså mycket av det vi är med om i livet är som det är innan det blir som det blir. En skön känsla av acceptans över det man får vara med om, även om vi själva kan påverka en helt del. Hon var klok, Allans mor, även om vi inte fick lära känna henne i filmen.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…