Fortsätt till huvudinnehåll

Antisocialt beteende och adhd

Jag hittade den här artikeln, rekomenderad på facebook. Den rörde upp ilska hos några, andra tyckte tvärt om. Det är ett mycket känsligt ämne. Barn som gör "onda" handlingar. Barn som skadar andra. Barn som saknar empati för andra. Det skulle inte behöva vara känsligt - om vi tog bort skulden från barnet, om vi såg oförmågan att förstå istället för viljan att skada någon.

Det finns en film som heter "Vi måste prata om, Kevin" som kom 2011. Det är en skakande film. Det gör ont i kroppen att se filmen, men det är som titeln på filmen säger. Vi måste våga prata om barn som saknar förmåga till empati, som har ett antisocialt beteende. De måste få hjälp att förstå. Om vi inte vågar se barnen, om vi inte vågar prata om dem, kan vi aldrig hjälpa dem.

Sedan jag gick ut lärarhögskolan för drygt 20 år sedan har jag träffat ett antal barn med och utan npf-svårigheter. Under dessa år har jag träffat några barn som inte haft förmåga att känna empati. Jag har under mina år som lärare träffat ett fåtal föräldrar som jag tror och upplevde älskade sitt barn, men som sa sig vara rädda för sitt barn, rädda för det barnet kunde göra och rädda för sin framtid med barnet. En mamma uttryckte det så tydligt;

- Jag är rädd för att mitt barn kommer att döda mig när hen blir större.

Om barnen med de svårigheter jag nämner ovan också haft autism eller/och adhd eller om det är föräldrarnas "fel" eller någon annan orsak låter jag vara osagt eftersom jag inte har utbildning för just den biten att bedöma det. Det är psykiatriker och psykologer som har den kompetenten. Det är egentligen inte intressant för mig när jag skriver det här. Det intressanta är att vi verkligen ser barnen som behöver så mycket hjälp, att vi inte skuldbelägger, att vi hjälper barnet till empati och om barnet inte kan utveckla empati, så måste vi hjälpa barnet som sedan blir vuxen att inte hamna i situationer som kan bli väldigt fel. Vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen, på ett mekaniskt sätt, hur hen gör i situationer som att ha ett sätt att skärma av när ilskan bubblar upp etc (så gott det går att göra) och vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen att få en insikt i det där som hen inte förstår.

Vi får inte rycka på axlarna, vi får inte bli upprörda och känna oss kränkta, vi måste våga och orka fortsätta hjälpa barnet till empati. Se gärna filmen, börja med att läsa om den här. 
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…