söndag 16 mars 2014

Antisocialt beteende och adhd

Jag hittade den här artikeln, rekomenderad på facebook. Den rörde upp ilska hos några, andra tyckte tvärt om. Det är ett mycket känsligt ämne. Barn som gör "onda" handlingar. Barn som skadar andra. Barn som saknar empati för andra. Det skulle inte behöva vara känsligt - om vi tog bort skulden från barnet, om vi såg oförmågan att förstå istället för viljan att skada någon.

Det finns en film som heter "Vi måste prata om, Kevin" som kom 2011. Det är en skakande film. Det gör ont i kroppen att se filmen, men det är som titeln på filmen säger. Vi måste våga prata om barn som saknar förmåga till empati, som har ett antisocialt beteende. De måste få hjälp att förstå. Om vi inte vågar se barnen, om vi inte vågar prata om dem, kan vi aldrig hjälpa dem.

Sedan jag gick ut lärarhögskolan för drygt 20 år sedan har jag träffat ett antal barn med och utan npf-svårigheter. Under dessa år har jag träffat några barn som inte haft förmåga att känna empati. Jag har under mina år som lärare träffat ett fåtal föräldrar som jag tror och upplevde älskade sitt barn, men som sa sig vara rädda för sitt barn, rädda för det barnet kunde göra och rädda för sin framtid med barnet. En mamma uttryckte det så tydligt;

- Jag är rädd för att mitt barn kommer att döda mig när hen blir större.

Om barnen med de svårigheter jag nämner ovan också haft autism eller/och adhd eller om det är föräldrarnas "fel" eller någon annan orsak låter jag vara osagt eftersom jag inte har utbildning för just den biten att bedöma det. Det är psykiatriker och psykologer som har den kompetenten. Det är egentligen inte intressant för mig när jag skriver det här. Det intressanta är att vi verkligen ser barnen som behöver så mycket hjälp, att vi inte skuldbelägger, att vi hjälper barnet till empati och om barnet inte kan utveckla empati, så måste vi hjälpa barnet som sedan blir vuxen att inte hamna i situationer som kan bli väldigt fel. Vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen, på ett mekaniskt sätt, hur hen gör i situationer som att ha ett sätt att skärma av när ilskan bubblar upp etc (så gott det går att göra) och vi måste hjälpa barnet som sedan blir vuxen att få en insikt i det där som hen inte förstår.

Vi får inte rycka på axlarna, vi får inte bli upprörda och känna oss kränkta, vi måste våga och orka fortsätta hjälpa barnet till empati. Se gärna filmen, börja med att läsa om den här. 

2 kommentarer:

Jag och mina ungar sa...

Jag har sett filmen, den suger verkligen tag i en. Går igenom hela känsloregistret. Tror faktiskt inte jag sett någon liknande film. Kommer dock ej ihåg om den var baserad på en sann berättelse, kändes nästan för hemsk för att vara sann fast den troligen är en bild av vad som skett någonstans.

malene larssen sa...

Den är, vad jag vet, baserad på en sann berättelse sett ur mammans perspektiv och hon skriver brev till sin före detta man om detta, vilket är boken. Jag har läst ett par böcker i ämnet och alla är lika hemska, frustrationen över att inte kunna hjälpa barnet och frustrationen över de svarta känslorna som kommer runt barnet. Viktigt att våga prata om och viktigt att inte titta bort och tro att det blir bra bara tiden får gå.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...