Lagom krav på olika barn

Vi människor mår bra när vi känner oss nöjda med oss själva, barn som vuxna. Vi är nöjda med oss själva när andra ser på oss och tycker att vi är bra. Vi är nöjda med oss själva när förväntningarna på oss ungefär stämmer överens med våra förmågor. De flesta av oss har förmågor som för det mesta stämmer någorlunda med förväntningar som finns på oss.

När våra förmågor väger upp och ibland över de förväntningar som läggs på oss så mår vi bra. Andra ser på oss med nöjda ögon, vi speglar oss i dem och känner oss ganska ofta nöjda med oss själva. 

Problem kan komma när andra ser på oss med ögon som inte är  nöjda, när förväntningarna är för höga i förhållande till våra förmågor. Barn och vuxna med npf-svårigheter når sällan upp till förväntningarna som ställs på dem. Svårigheterna syns inte så ofta ställs samma krav på barn med npf-diagnoser som man ställer på andra som inte har de svårigheterna. I skolans värld skall alla barn nå upp till samma mål, följa samma mall med sina jämnåriga. Men förmågorna hos barn med npf är ofta ojämna. Glappet mellan förväntan och förmåga blir därför för stor, även om personen kan ha fantastiska förmågor i en del områden så räcker det inte i andras ögon. Man misslyckas och efter många misslyckanden ger man upp.

Om förväntningarna ställdes i lagom nivå och förväntan ställdes individanpassat så skulle färre barn (och vuxna) misslyckas så ofta.

Förväntan ligger alldeles för högt i förhållande till förmågorna på många barn och så glömmer vi/ser vi inte de områden där barnet "peakar" över förväntningarna för vi har så fullt upp med allt de inte förmår...

Jag ser ofta detta hos barn jag möter som har npf-diagnoser. Ju längre man fått kämpa mot förväntningar som är ouppnåeliga, desto längre tar det att "läka" när man äntligen (om man äntligen) får möjlighet till det. Det går, men det kan ta väldigt långt tid, helt i onödan. Om vi ställde lagom krav på varje barn, efter dess förmåga, så hade vi klarat många av de barn som numera mår väldigt dåligt, som är hemma från skolan, som har tappat tron på livet och som har föräldrar som sprungit sig blodiga mot väggar.