Fortsätt till huvudinnehåll

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt


Kvinnan läser morgontidningen till kaffet. Kvinnans dotter ligger i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Flickans mamma har varit inne och pratat med henne några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".

Mamman läser "Fria Ord" i tidningen. Idag handlar det om toabesök för människor som har en skada på sin urinblåsa.

Hon hämtar väskan till sin dotter. Hämtar kläder till henne i tvättstugan.

Läser vidare och får reda på att människor som  har denna sjukdom/skada blir väldigt handikappade i sin vardag. En kvinna hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toalett. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...

Kvinnans dotter kommer upp. Klär på sig, borstar håret. Hennes första lektion har börjat. Hon kommer att komma försent till skolan, men hon är på gång. Flickans mamma känner på sig att hon kommer att cykla iväg till skolan idag, trots att morgonen varit lite jobbig.

Kvinnan tänker på människorna med skadade urinblåsor. Vi har så svårt att ta till oss andra människors livsöden, andra människors tillkortakommanden, andra människors funktionsnedsättningar. Det slutar ofta med "så där skulle jag aaaaaaldrig göra" eller "så där hade mitt barn verkligen inte fått bete sig" o s v. Flickans mamma sa så, eller tänkte så innan hon fick barn och det har väl hänt att hon tänkt så efter att barnen kom också. 

Men varje persons historia och varje persons personlighet är unik. Att skuldbelägga någon genom att viska "så skulle jag aldrig göra om det var mitt barn" till örat bredvid, gör ingen nytta för någon. Kanske känner sig den som viskar lite bättre för en stund, men för övrigt gör det ingen nytta.

Om en förälder kränker eller skadar sitt barn fysisk eller psykiskt så är det andra människors plikt runt omkring att rycka in. Annars är det så att varje människa ofta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. 

Att han/hon inte gör precis som du gör, är precis som du är, behöver inte betyda att det är fel, det är bara ett annat sätt att göra det på. Att majoriteten av jordens befolkning gör på ett sätt, behöver inte heller betyda att det är det enda rätta och alla andra sätt är fel. Det betyder bara att majoriteten föredrar ett sätt, som att kasta en boll med höger arm istället för med vänster.

Så länge man inte kränker eller skadar andra fysisk eller psykiskt så gör man inte fel.

Om majoriteten av människor skulle kika in hos kvinnan och hennes familj en morgon så skulle många förmodligen tänka just det där "så skulle jag aaaaldrig göra om det var mitt barn". Men det beror ju bara på att deras barn fungerar på ett annat sätt än kvinnans barn. De flesta barn som är 16 år behöver inte omsorgen som frukost på sängen, klädhjälp, puschning att komma upp ur sängen, tidsangivelser, mejl och sms till och från lärarna flera gånger i veckan, stöd när det gör ont, vila ett par dagar i veckan från skolan etc, etc.

Om man ser någon som far illa, som blir kränkt som blir skadad fysisk eller psykisk, hjälper det inte att säga "så skulle jag aldrig göra", då är det din och min plikt att reagera. Om det inte förhåller sig på det sättet utan bara är "ett annat sätt att göra det på" finns det ingen anledning att utbrista i jämförelsen i hur du (eller jag) skulle göra.

Kvinnan och hennes dotter kämpar på precis som kvinnan med den skadade urinblåsan. Om det är något de inte behöver så är det ifrågasättande. Om det är något de behöver så är det stöd och förståelse för att de har en lite tuffa livssituation än människor i allmänhet.

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt. 


Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…