söndag 23 mars 2014

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt


Kvinnan läser morgontidningen till kaffet. Kvinnans dotter ligger i sängen. Hon har fått frukost på sängen, som vanligt. Flickans mamma har varit inne och pratat med henne några gånger, sagt att hon "måste snart gå upp för nu börjar skolan snart".

Mamman läser "Fria Ord" i tidningen. Idag handlar det om toabesök för människor som har en skada på sin urinblåsa.

Hon hämtar väskan till sin dotter. Hämtar kläder till henne i tvättstugan.

Läser vidare och får reda på att människor som  har denna sjukdom/skada blir väldigt handikappade i sin vardag. En kvinna hade blivit kränkt på ett köpcenter eftersom hon inte fick låna toalett. När hon till slut fick låna en toalett så fick hon sitta med öppen dörr...

Kvinnans dotter kommer upp. Klär på sig, borstar håret. Hennes första lektion har börjat. Hon kommer att komma försent till skolan, men hon är på gång. Flickans mamma känner på sig att hon kommer att cykla iväg till skolan idag, trots att morgonen varit lite jobbig.

Kvinnan tänker på människorna med skadade urinblåsor. Vi har så svårt att ta till oss andra människors livsöden, andra människors tillkortakommanden, andra människors funktionsnedsättningar. Det slutar ofta med "så där skulle jag aaaaaaldrig göra" eller "så där hade mitt barn verkligen inte fått bete sig" o s v. Flickans mamma sa så, eller tänkte så innan hon fick barn och det har väl hänt att hon tänkt så efter att barnen kom också. 

Men varje persons historia och varje persons personlighet är unik. Att skuldbelägga någon genom att viska "så skulle jag aldrig göra om det var mitt barn" till örat bredvid, gör ingen nytta för någon. Kanske känner sig den som viskar lite bättre för en stund, men för övrigt gör det ingen nytta.

Om en förälder kränker eller skadar sitt barn fysisk eller psykiskt så är det andra människors plikt runt omkring att rycka in. Annars är det så att varje människa ofta gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. 

Att han/hon inte gör precis som du gör, är precis som du är, behöver inte betyda att det är fel, det är bara ett annat sätt att göra det på. Att majoriteten av jordens befolkning gör på ett sätt, behöver inte heller betyda att det är det enda rätta och alla andra sätt är fel. Det betyder bara att majoriteten föredrar ett sätt, som att kasta en boll med höger arm istället för med vänster.

Så länge man inte kränker eller skadar andra fysisk eller psykiskt så gör man inte fel.

Om majoriteten av människor skulle kika in hos kvinnan och hennes familj en morgon så skulle många förmodligen tänka just det där "så skulle jag aaaaldrig göra om det var mitt barn". Men det beror ju bara på att deras barn fungerar på ett annat sätt än kvinnans barn. De flesta barn som är 16 år behöver inte omsorgen som frukost på sängen, klädhjälp, puschning att komma upp ur sängen, tidsangivelser, mejl och sms till och från lärarna flera gånger i veckan, stöd när det gör ont, vila ett par dagar i veckan från skolan etc, etc.

Om man ser någon som far illa, som blir kränkt som blir skadad fysisk eller psykisk, hjälper det inte att säga "så skulle jag aldrig göra", då är det din och min plikt att reagera. Om det inte förhåller sig på det sättet utan bara är "ett annat sätt att göra det på" finns det ingen anledning att utbrista i jämförelsen i hur du (eller jag) skulle göra.

Kvinnan och hennes dotter kämpar på precis som kvinnan med den skadade urinblåsan. Om det är något de inte behöver så är det ifrågasättande. Om det är något de behöver så är det stöd och förståelse för att de har en lite tuffa livssituation än människor i allmänhet.

Nästan alla sätt är bra - på sitt sätt. 


Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...