Fortsätt till huvudinnehåll

Olika tankar om olika svårigheter


Ganska ofta skriver och pratar jag om hur bra det är att få en utredning som beskriver vad som är svårt för en människa - när en människa upplever sig ha svårigheter. Att det är bra att få en diagnos som talar om för personen som har svårigheterna och människorna runt den vad som är svårt så att man kan sätta in medicin (för dem som behöver), hjälpmedel, stöd och förståelse bland annat. 

Det är så, ska vi säga, "lustigt" att detta och liknande inlägg alltid drar till sig människor som genast vill skrika ut saker om adhd. Som att adhd (och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) inte finns, att de är överdiagnostiserade,  å ena sidan eller att man gömmer sig bakom dem - å andra sidan.

Jag har därför i dagens inlägg valt att klippa in två kommentarer jag fått på facebook angående diagnos av funktionsnedsättningar inom npf-området. Här kommer de: 


1 "Forskare har rönt att dessa sjukdomar har ökat genom utsläpp, radon, och alla andra miljögifter som människan har utsätts för!!!"

Och här: 

2 "Det intressanta i artikeln är detta: Barn födda sent på året löper en kraftigt högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året. Det visar nu för första gången statistik som Socialstyrelsen tagit fram åt DN. Titta på bilden så ser du vad det innebär. Barn födda i december får ADHD-diagnos cirka 35% oftare än barn födda i januari. Som artikeln påpekar så handlar det då om att barn födda i december börjar skolan (nästan) ett år tidigare än de födda i januari. Därför får fler barn födda i december ADHD-diagnos."


Idag tänkte jag resonera kring dessa kommentarer här på min blogg. 

Eller, till kommenterare nummer "1" tänkte jag faktiskt bara säga: Och...!!!?? Vad har det med att det är bra att få en diagnos, ett namn, en förståelse på sin funktionsnesättninga att göra?

Ibland blir jag bara så trött... Varför kan inte adhd och andra npf få samma behandling, förståelse och status som andra funktionsnedsättningar/sjukdomar. Att det ska vara så förbaskat svårt att acceptera och förstå funktionsnedsättningar som sitter i den övre delen av vår kropp. 

Till kommenterare nummer "2" vill jag säga: Du skriver att barn som är födda sent på året "löper en kraftig högre risk att få en adhd-diagnos än barn födda tidigt på året". (Jag vet att du hänvisar till den forskning som skapade debatt för drygt ett år sedan. Det var då det senaste stora mediadrevet "mot" adhd inträffade. Intervallet där adhd-diagnos, människor med adhd och människor som jobbar med att forska kring adhd "pucklas på" ligger på runt ett år så det är nog snart dags igen... ). 

Nåväl. 

Du skriver som sagt "risk". Och jag tänker att om det varit tal om en astmadiagnos så hade det inte varit tal om "risk att få diagnos", snarare "risk att få astma". Ingen ifrågasätter nämligen den diagnosen. Fast det är samma sak där. Barn som föds under vissa månader av ett år "löper högre risk att DRABBAS av en astmadiagnos". 

Alltså...

Man "drabbas" inte av diagnosen - man har svårigheter. De gör (om man har tur) att man får en utredning där utbildade läkare, specialister, kommer fram till att du har en diagnos - astma eller adhd - beroende på vad du har för svårigheter, liksom. 

Svårare än så är det inte. 

Du kan få en diagnos för att du har misstänkt "barnastma" - den diagnosen tas bort om/när du inte längre har symtom på barnastma, några år senare. 

SAMMA SAK ÄR DET MED ADHD. 

Du har liksom diagnosen när du uppvisar symtom på svårigheter inom npf-området. Diagnosen är inte statisk. När du inte uppvisar symtom på adhd - då kan du göra en ny utredning och då kan det visa sig att du inte har någon diagnos längre. Det händer, men inte så ofta. För de flesta som har svårigheter inom det neurpsykatriska området får tyvärr leva med dem hela livet, vilket för många kan kännas mycket betungande. 

Själv ska jag fortsätta att njuta av påsklovet tillsammans med familjen. Ha en skön måndag!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…