Fortsätt till huvudinnehåll

Men hur gör man då?

Jag får ofta den frågan, "men hur gör man då?" och det handlar ofta om att man får höra hur man INTE ska göra. Det är ingen mening med att berätta för någon, varken vuxen eller barn hur man INTE ska göra, om man inte samtidigt ger alternativ på hur man kan göra istället.

Ofta är skillnaden mellan katastrof och succé väldigt liten (om vi med katastrof menar att ett barn får ett utbrott, känner sig utanför, springer iväg och med succe menar att barnet är nöjd, glad och lyckas med det hen ska göra). Det handlar ofta om att vara med, rakt in i nuet, följa, lyssna och fatta beslut på en halv sekund. Så fort kan det gå - från känslan av succé till katastrofläge och när väl katastrofen är ett faktum är det så mycket som gått förlorat den dagen i ork och glädje.

Jag tänker på en lektion som jag skulle vara med på för några år sedan. Klassen jag följde skulle ha idrott. Precis som i alla klasser i Sverige, fanns det barn i denna klass som har svårigheter som rör det neuropsykiatriska området.

Man samlades utanför klassrummet för att gå upp till idrottshallen. En pojke, som mitt hjärta slog lite extra för eftersom jag kunde se att han hade mycket som var svårt när det gäller koncentration, impulskontroll, motivation och social förmåga bland annat, höll klassens läraren i handen. Läraren behövde räkna in barnen och ville få pojken att släppa handen. Pojken kände sig trygg när han höll lärarens hand. Han ville inte släppa handen.

- Du måste släppa min hand nu, jag måste räkna in de andra.
- Nej.
- Men gå och ställ dig där bort med de andra!
- Nej! (Pojken tittade ner i marken samtidigt som han kämpade för att ha kvar handen i lärarens hand.
- Jag måste! Du måste släppa! Så fick läraren till slut bänt loss sin hand från den lilles.

Plötsligt står pojken för sig själv. Övervigen och förvirrad "vad gör jag nu när jag faller och virvlar runt här på skolgården". Pojkens frustration började pumpa runt i honom. Jag, som stod bredvid såg hur känslorna körde berg-och-dalbana i honom. Arg, det är det sättet han han reagera på i det här läget. Kroppen blir spänd, han väntar på att göra av med energi, någon annan liten person som råkar komma i närheten riskerar att få ett slag nu.

Jag gick till honom, ställde mig vid sidan om honom så han kan se mig, men inte behöver se mig i ögonen. Jag kände honom lite och visste att han tycker om att bli klappad på ryggen när han är stressad. Jag la min hand försiktigt på hans rygg, klappade honom lite. Jag pratade tyst till honom.

- Hej, har du haft en bra morgon, nu blir det snart idrot som du gillar.
- Aaa, säger pojken och tittar på mig, lite gladar, lite mjukare.
- Det var bra, säger jag och leder honom till pojken som han ska hålla i handen. Ni kan hålla varandra i handen och ställa er här, så säger er lärare till er när ni ska gå, fortsätter jag.

Killarna tog varandra i hand och tittade på varandra. De stod stilla en stund. Sedan började de prata om något de såg på skolgården. Väntan blir lättare när man har någon att förhålla sig till, någon som håller "fast" så det inte känns som om man är ett löv som flyger i vinden, utan förankring.

Jag ställde mig en bit ifrån så jag kan kunde höra om något blir fel, om något behöver redas ut eller förklaras. Det behövs inte. Några minuter senare är klassen på väg mot idrotten. Pojken jag pratade med, skuttar lite på väg mot idrotten. Det blev "succé" den här gången, men det var nära att det blev "katastrof".

Så lite som gör det, så lätt att det blir fel, men så bra när det blir bra! Så svårt att göra rätt när man bara är en lärare på en grupp som kanske egentligen varje gång man går till idrotten behöver en extra lärare, som jag var denna morgon.

Det är inte lätt att göra rätt alltid, men om man följer med, lyssnar och tittar, beredd att hjälpa till, följa med, resonerar och funderar tillsammans så blir det oftare rätt. Och om det blir fel - lär av den gången och tänk på hur du kan göra det bättre nästa gång.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…