torsdag 17 april 2014

Om Transportstyrelsen och vårt ansvar

Det är, ska vi säga, lite "lustigt" det här med adhd och andra npf-diagnoser. Å ena sidan finns det de som säger att människor vill ha en diagnos på sig själva eller sitt barn för att ha något att "skylla" på. Å andra sidan läser man om männiksor som Jimmy Strigén som blir av med sitt arbete för att de får en diagnos. Som Jimmy själv säger så har han i hela sitt liv funderat på vad det är som gör att saker blir fel för honom. Ändå har han kunnat sköta sitt arbete som tågvärd i fem år. När han så söker sjukvården för att få reda på vad som är orsaken till hans problem i livet och därmed får en diagnos och faktisk i och med det chans till stöd som gör det lättare för honom att klara sig i livet, med familj och arbete. Då bestämmer man sig för att avskeda honom.

Ja, jag blir inte förvånad att det är så här tyvärr. Det här tycker jag talar om att vi som jobbar i området neuropsykiatri, som lärare, psykologer, läkare, kuratorer, anhöriga, brukare o s v måste fortsätta, oförtrutet att sprida information om just neurologiska funktionsvarianter. Även forskning på senare tid som säger att de flesta av oss fortfarande  inte skulle bjuda hem någon som vi vet har en funktionsnedsättning eller en sjukdom som sitter i hjärnan fast de flesta av oss faktiskt känner någon med just de här problemen talar om för oss att vi måste fortsätta. Om inte, fortsätter vi att utestänga och sabotera för massor av människor som skulle kunna vara eller bli tillgångar för samhället.

När jag fick mina första år i den svenska grundskolan så hade min klass en lärare från den "riktigt gamla dinosaurieutdödastammen". Hon var duktig på att vara snäll mot oss barn i klassen som knäckt skolkoden, vi som hade lätt att anpassa oss, lyssna och göra som fröken ville ( i alla fall så länge fröken såg...). Det gick en kille klassen som aldrig gjorde som fröken sa (hade han vuxit upp idag är jag säker på att han fått diagnoser från de neurpsykiatriska funktionsområdet). Fröken var elak mot honom. De startade ett krig hon och han, där i klassrummet. Vi såg det. Fröken visste det. Pojken visste det. Ingen sa något. Vad pojken inte visste var att han aldrig skulle kunna vinna kriget. Fröken hade makten att flytta på honom om han ställde till det för mycket.

Ibland stöter jag på lärare som påminner om min gamla lärare. Lärare som tänker att det är ett krig man utkämpar mot eleverna där i klassrummet. Eleverna är vana vid det och kämpar emot allt de kan. Det är, tack och lov inte ofta nu för tiden, för de flesta lärare jag känner, följer eller arbetar med vill få till möten med eleverna och mellan eleverna. Ibland räcker inte orken eller tiden, men respekten finns för det mesta.

Vi som jobbar nu är "människor mitt i livet". Även de människor i Transportstyrelsen, som beslutat att omplacera Jimmy är "människor mitt i livet". Det är vi som är mitt i livet just nu som bestämmer, sätter regler och formar de barn och ungdomar som växer upp. Sedan blir de unga "människor mitt i livet" och vi blir de som "kliver av" och lämnar över.

Om vi inte ger barn och ungdomar rätt signaler om människorvärde. Om vi inte möter barnen och ungodmarna, som vuxna, hemma och i skolan hur ska de då lära sig att respektera och samarbeta med andra människor när de växer upp. Hur, om vi tillåter att man avskedar en människa bara för att han får diagnosen adhd, ska vi kunna stå upp för människors lika värde? Jag vet inte, men jag vet att vi måste säga ifrån och fortsätta fast det känns hopplöst ibland.

Hur det gick för min klasskamrat som hamnade i krig mot min fröken? Jag såg honom hänge i Nordstan för några år sedan. Han hängde med ett gäng som tappat hoppet om att någon gång bli en "mitt i livet människa" som har makt, ork och möjlighet att leva ett bra liv.

2 kommentarer:

tinut sa...

Så bra skrivet. Har själv en son som sågs som en "jobbig unge" i mellanstadiet och som blev utkastad från klassrummet för han ansågs som stökig. När han började 7:an och fick nya lärare, så såg ena klassföreståndaren på en gång hur det stod till. Blev en tid till skolpsykologen som tyvärr hade alltför mycket att göra, så allt tog sån tid. Men efter nästan 2! hela år fick min son äntligen svaret på varför han var så "jobbig" och varför han inte presterade likvärdigt som sina klasskamrater. Idag går han första året på bygg-och anläggningslinjen och får ut sin kreativa sida genom att göra något praktiskt. Och han trivs kanonbra :) Tack för en bra blogg förresten och fortsätt att sprida all bra information!

malene larssen sa...

Tack!) Jag ska fortsätta att skriva och blir alltid väldigt glad när jag hör av er som läser här så än en gång, tack!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...