måndag 21 april 2014

Alla gurkor vill lyckas

(Rebloggat, ett år sedan, prick).
Jag träffar många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser när jag är ute och föreläser. En mammas ord tog mig hårt för ett taug sedan. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Tänk att du är en gurka som växer krokigt, fast "regeln" är att du skall växa rakt. Precis som den raka gurkan vill den krokiga gurkan vara bra, om du förstår vad jag menar...
Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor.

Alla barn, alla människor vill lyckas. Alla gurkor vill vara omtyckta - även de som inte är spikraka...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...