Fortsätt till huvudinnehåll

Jobbigt att vara lärare

Bara några veckor kvar på terminen och återigen är det dags för mig och många andra lärare i Sverige att agera "bödlar" för små barn i Sverige. Jag gillar att vara lärare och jag älskar de gånger då jag märker att jag gör skillnad i en elevs liv. När jag kan påverka och förbättra, förändra saker i mina elevers liv. Det kanske låter högdraget, men faktiskt känns det så ibland. Jag kan, genom att vara en bra lärare för mina elever, göra deras nutid lättare, begriplig och lyckosam och därmed i förlängningen, göra deras framtid ljusare.

Jag hatar när jag måste förmörka någon av mina elevers tro på framtiden. Att sätta betyg på barn som är tolv år, att skilja dem som försöker och gör sitt bästa, men som inte har förmågan alltid, med dem som också gör sitt bästa och som har förmågan. Att bestämma och förklara för barn som är tolv år att de duger är okej för mig, men att förklara och bestämma för barn som är tolv år - att de inte duger, är inte okej för mig.

Det känns fel och kommer alltid att kännas fel för mig att sätta "underkänd" på tolvåringar för hur kan en tolvåring vara underkänd. Och hur kan nästa lärare motivera den elev som är tolv år och fått underkänt som tolvåring att det bara är att ta nya tag och få godkänt i nästa omgång. Kanske går det för elever som inte har diagnoser, men för elever som jag undervisar, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området är det mycket svårt att förstå meningen med att läsa något som man blivit underkänt i. Det går inte ihop. Därför är det riktigt jobbigt att vara lärare dessa dagar, faktiskt.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…