Fortsätt till huvudinnehåll

Mina tankar


En mamma skrev så här på min blogg häromdagen:
Mina tankar kretsar ständigt kring hur val av gymnasieskola ska bli rätt efter grundskolan. Har en dotter m autism och ADD som går i åk 8. Vilka funderingar har du kring detta?

När min dotter fick diagnosen add för många år sedan gick hon i fjärde klass. En av de första personerna jag pratade med efter att vi fått reda på diagnosen sa "bara hon tar sig genom grundskolan så brukar det gå bra". Jag förstod det inte då, men ju längre jag jobbar inom området neuropsykiatri, ju mer sant blir uttrycket. 
Grundskolan är för många elever med npf en riktig mangel, en plats för misslyckande, en själsdödare. Jag tycker inte om att skriva det, men jag tycker att jag måste skriva det jag ser och upplever. (För några elever med npf fungerar grundskolan bra, men det beror på många parametrar om det ska göra det bland annat, vilken typ av diagnos man har, om man har sociala färdigheter, om man har föräldrar som kan hjälpa en, om man har en skola, rektor, lärare och andra vuxna som kan hjälpa och om man har klasskamrater och klasskamraters föräldrar som accepterar, respekterar och bjuder in. Det är mycket som ska klaffa för att skoltiden ska fungera och tyvärr fungerar sällan alla nämnda delar riktigt bra).
Varför är det så, kan man ju undra?
I grundskolan finns en läroplan för grundskoleelever. Det är ämnen som man ska ta sig igenom, samma ämnen för alla, för alla barns rätt till lika utbildning. Just denna del av grundskolan som är till för att hjälpa alla elever, se till att de får en likvärdig utbildning sätter alldeles för ofta käppar i hjulet för just de barn som behöver mest stöd. 
När eleven sedan ska ta klivet ut till gymnasiet har man, vare sig man har goda eller dåliga erfarenheter av grundskolan, chans att välja utbildning som tilltalar ens intressen och utbildning där man kan få träffa ungdomar som tänker som man själv och som också har erfarenheter av att ha känt sig utanför och att ha känt det som om man aldrig hunnit med eller gjort tillräckligt mycket. 
Det blev ett långt svar på en ganska kort fråga, men det jag vill säga till dig, mamman som skrev frågan till mig och alla andra som har barn med npfsvårigheter som fortfarande går i grundskolan är nog bara säga att försök hitta en gymnasieskola som har en linje som ditt barn verkligen vill gå på, fråga om de kan tillrättalägga i tider och anpassningar. Gymnasietiden har förutsättningar för att bli en riktigt bra tid för ditt barn om hen hittar en linje hen är intresserad av, med likasinnade klasskamrater, där ämnena intresserar och där man också kan läsa i långsammare takt om man behöver. (här kan du söka på specialskolor i landet).
Lycka till.


3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…