onsdag 7 maj 2014

Mina tankar


En mamma skrev så här på min blogg häromdagen:
Mina tankar kretsar ständigt kring hur val av gymnasieskola ska bli rätt efter grundskolan. Har en dotter m autism och ADD som går i åk 8. Vilka funderingar har du kring detta?

När min dotter fick diagnosen add för många år sedan gick hon i fjärde klass. En av de första personerna jag pratade med efter att vi fått reda på diagnosen sa "bara hon tar sig genom grundskolan så brukar det gå bra". Jag förstod det inte då, men ju längre jag jobbar inom området neuropsykiatri, ju mer sant blir uttrycket. 
Grundskolan är för många elever med npf en riktig mangel, en plats för misslyckande, en själsdödare. Jag tycker inte om att skriva det, men jag tycker att jag måste skriva det jag ser och upplever. (För några elever med npf fungerar grundskolan bra, men det beror på många parametrar om det ska göra det bland annat, vilken typ av diagnos man har, om man har sociala färdigheter, om man har föräldrar som kan hjälpa en, om man har en skola, rektor, lärare och andra vuxna som kan hjälpa och om man har klasskamrater och klasskamraters föräldrar som accepterar, respekterar och bjuder in. Det är mycket som ska klaffa för att skoltiden ska fungera och tyvärr fungerar sällan alla nämnda delar riktigt bra).
Varför är det så, kan man ju undra?
I grundskolan finns en läroplan för grundskoleelever. Det är ämnen som man ska ta sig igenom, samma ämnen för alla, för alla barns rätt till lika utbildning. Just denna del av grundskolan som är till för att hjälpa alla elever, se till att de får en likvärdig utbildning sätter alldeles för ofta käppar i hjulet för just de barn som behöver mest stöd. 
När eleven sedan ska ta klivet ut till gymnasiet har man, vare sig man har goda eller dåliga erfarenheter av grundskolan, chans att välja utbildning som tilltalar ens intressen och utbildning där man kan få träffa ungdomar som tänker som man själv och som också har erfarenheter av att ha känt sig utanför och att ha känt det som om man aldrig hunnit med eller gjort tillräckligt mycket. 
Det blev ett långt svar på en ganska kort fråga, men det jag vill säga till dig, mamman som skrev frågan till mig och alla andra som har barn med npfsvårigheter som fortfarande går i grundskolan är nog bara säga att försök hitta en gymnasieskola som har en linje som ditt barn verkligen vill gå på, fråga om de kan tillrättalägga i tider och anpassningar. Gymnasietiden har förutsättningar för att bli en riktigt bra tid för ditt barn om hen hittar en linje hen är intresserad av, med likasinnade klasskamrater, där ämnena intresserar och där man också kan läsa i långsammare takt om man behöver. (här kan du söka på specialskolor i landet).
Lycka till.


3 kommentarer:

Monica sa...

Tyvärr är vi nog undantaget som bekräftar regeln, för sen sonen började gymnasiet i höstas har ingenting blivit rätt.

malene larssen sa...

Det var tråkigt att höra. Kanske behöver ni pröva en annan linje eller en annan skola. Det är som du säger, inte alla som det fungerar för tyvärr.

I det tysta sa...

Tyvärr är nog även vi undantaget.
Vår son går ut första året på gymnasiet nu till sommaren. Trots att rektor och lärare har varoit med på tåget sen början har det varit ett otroligt tufft år för sonen.
Med ett tempo som har varit bra mycket högre än vad grundskolan erbjöd. Mycket mera studier på eget ansvar eller i grupp. Lektioner som har ställts in lite nu och då. Oförberedda håltimmar och sovmorgnar osm åplötsligt dyker upp. Schemaändringar som helt enkelt har gjort dagarna väldigt otrygga.
Vi kämpar vidare och hoppas att vår kille håller hela ettan ut. Sen får vi se hur vi går vidare.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...