Fortsätt till huvudinnehåll

I botten handlar det om solidaritet

En förälder sa till mig;
- Mitt barn är alltid ensam och ingen frågar efter henne, skolan gör inte tillräckligt och ser inte att mitt barn mår dåligt. 

En annan förälder sa till mig;
- Mitt barns klasskamrat är så slö och tar inga egna intiativ och så förväntar sig hens föräldrar att mitt barn ska ställa upp. Jag tycker inte att man kan kräva av barn att vara vän med alla i klassen. 

Gissa vilken av föräldrarna som har ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och gissa vilken av föräldrarna som inte har erfarenhet av att vara förälder till ett barn med npf?

Vi kan aldrig i de små detaljerna bli helt överens om vad man kan kräva av ett barn och vad man inte ska behöva vara med om som barn, men vi kan vara överens om att vi måste stärka barnen i att få vara den man är. Vi kan inte kräva av ett barn, men vi kan vägleda och stödja. Vi kan vara vuxna och ta ansvar vare sig vi är pedagoger, föräldrar eller andra vuxna. Vi kan nog också vara överens om att de starka barnen, de som har många lättheter i skolan socialt och inlärningsmässigt gott kan stärkas i att ta med och ställa upp på sina klasskamrater som inte har det lika lätt. 

I botten handlar det om solidaritet med människor som, för tillfället, är svagare. Nästa gång kan det vara du eller jag eller ditt eller mitt barn. De sätt du själv vill bli bemött på, det sätt bör du också vara beredd att handla efter. Om man tänker så lite oftare är det lättare att ställa upp på människor som, för tillfället, inte har det lika lätt som du eller jag har det. Om föräldrar tänker så så blir det lättare att stötta barn som kan hjälpa - att hjälpa och stötta barn som är utanför - att komma in för skolans personal. 

Heja "Barn i behov" och alla andra som jobbar för att utveckla och göra det bättre för barn i Sverige och i Världen - i Almedalen, förresten!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…