onsdag 17 september 2014

Fina Molly som hjälpte mig att orka

I förrgår var jag i Trelleborg och höll en föreläsning om ADD. Jag tar ibland ledigt från mitt lärarjobb för att åka ut och prata med föräldrar, lärare och andra människor som vill veta mer om barn och ungdomar med npf. Det var en väldigt trevlig kväll. Det var inte så många i publiken, men det hade nog lite att göra med att Annika Österberg var i staden och föreläste i en annan lokal, samma kväll.

En mamma som var mitt i det jobbiga med skola, barn och liv där inte allt går ihop, ställde en fråga. Mamman levde i en vardag som var jobbigt, mest på grund av att kunskapen inte är tillräcklig kring hennes barn, men också för att det faktiskt är väldigt svårt att få det att fungera när det just är svårigheterna som ju gör mycket så svårt. Mamman räckte upp handen och frågade mig om jag inte var bitter då jag precis berättat om all mobbning och ifrågasättande som min dotter och vi, hennes familj levde med under så många år. Mitt svar till henne var att jag inte är det. Jag har varit det. Många timmar har gått åt till att vara arg och bitter. Det måste få ta tid att läka, men man måste sträva efter att läka. Bitterheten tar bara energi från dig, som du inte har. Bitterheten är en slags fiende som gör dig svag. Att bli arg för orättvisor måste man få bli. Att bli bitter efter att ha varit "misshandlad" är inte konstigt att man blir, men för din egen skull behöver du jobba med dina tankar för att slippa gå och vara bitter. Ingen tjänar på att du är bitter och allra minst du. Jag fick stor hjälp att bli av med min bitterhet av tiden och av den kbt-utbildning som jag gick för några år sedan. Att träna tankarna, precis som man tränar sin kropp är viktigt för att orka, speciellt när man måste orka mer än många andra.

Igår på väg hem från Trelleborg fick jag reda på att vår fina, lilla, snälla hund - Molly fick somna in hos veterinären. Hon blev hastigt sjuk natten mellan måndag och tisdag. Min man fick ta henne till veterinären som tog beslutet. Vi har gråtit här. Den hunden, vår Molly var mitt stora stöd när livet var som svartast för min dotter. Jag gick i skogen och fick energi av den när all energi gick åt till att få min dotter att överleva. Min hund hade så lätt för sig, så lätt för sociala kontakter. Det gjorde att jag, när jag kände mig som sämst, när jag ansågs som en dålig mamma av så många runt mig, ändå hade en punkt i tillvaron då jag fick vara bra, nämligen som hundägare.

Det är så orättvist egentligen. När man får ett barn/en hund som har lätt för sociala kontakter och lätt för att göra det som man förväntar sig av den - då anses man som en bra förälder/bra matte. Men när man kämpar som en gnu för att få livet att fungera, men det ändå inte gör det bara för att barnet/hunden, eller man själv har svårigheter inom det sociala området och/eller svårigheter i det som man förväntas kunna i skolan - då anses man som en dålig förälder/dålig matte.

Vår Molly gjorde att jag orkade hålla huvudet ovan vattenlinjen och fortsätta kämpa, när jag egentligen inte orkade. Det var en fantastisk hund, vår Molly.

Molly i sitt rätta element, ovanför eller helst, i vattnet.

Försök att inte bli bitter, även om du har all rätt att bli det, både som lärare och som förälder eller elev. Ingen tjänar på det, allra minst du själv!

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...