Fortsätt till huvudinnehåll

Vem ska ta hand om eleverna?

På nyheterna idag kan man se detta inslag som talar om hur Sveriges lärare upplever sin arbetsplats. Det är sorgligt att se och i förlängningen skrämmande, men det är inte konstigt. Under lång tid har det skrivits mycket om skolan och dess personal. Många är de som har åsikter om skolan och lärarnas arbete, men få är de som har åsikter om skolan som faktiskt vet hur det ser ut att undervisa 25 till 30 elever som uppfostrats i att förverkliga sig själva och sina idéer så mycket mer än tidigare generationer.

För två och ett halvt år sedan återvände jag till läraryrket efter att ha jobbat som frilansjournalist och föreläsare i flera år. Varför jag lämnade skolan tio år tidigare? Det berodde på att ett av mina fyra barn hade och har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Det gick inte att förena läraryrket, där jag alltid behövde finnas till hands, alltid behövde orka stoppa konflikter och möta elever i olika situationer, ta snabba beslut och alltid behövde orka planera och efterarbeta för att eleverna skulle få en bra skoltid. Det gick inte att förena yrket med att vara mamma till ett barn som behövde så mycket mer stöd och hjälp än de övriga tre barnen i min familj.

Efter valet är det dags att man gör några av de förändringar och förbättringar man lovar i alla debatter  inför  söndagen.  Så skolan, dess elever och personal lyfter istället för att fortsätta i den nedåtgående spiral som så mycket pekar på just nu. 
Mitt barn växte och blev större. Hen fick luft under vingarna, fick mycket stöd och fint bemötande. Det gjorde att vår familj orkade igen, att vi läkte.

När jag återvände till läraryrket för två och ett halvt år sedan gjorde jag det för att jag hade orken, tiden och fullt med kunskap om hur man möter och tänker kring barn med npf-svårigheter. Jag hade under flera års tid sett skolan utifrån ett föräldraperspektiv.

Nu har jag unde ett par år sett skolan ur bägge perspektiven, både som förälder till barn med och utan diagnoser och som lärare till elever med en eller flera funktionsnedsättningar.

Vad har jag då sett under de här drygt två år senaste åren?

Jag har sett lärare gå på knäna i sin vilja att hjälpa och göra sitt bästa för de elever de blivit satta att undervisa. Jag har sett lärare gå in i den berömda väggen när de inte orkat med de diffusa krav som ställs på dem, vilja att lyckas, men ändå inte hinna och orka allt de vill åstadkomma. Jag har sett och hört lärare som vrider och vänder på sig i sin vilja att göra rätt. Jag har förvånats över den viljan många lärare visar att göra ett så bra jobb de kan, trots alla svårigheter.

Jag har också sett lärare som inte helt förstår elever med svårigheter. Jag har hört föräldrar som är förtvivlade över att deras barn far illa i den svenska skolan.

Ikväll såg jag undersökningen som jag berättade om i början av detta inlägg och tänker att om vi inte börjar ta oss upp på rätt spår när det gäller skolan så har vi snart ingen som vill utbilda sig till lärare och då hjälper det inte om de som redan är lärare fortsätter att kämpa i den svenska skolan.

Jag tänker att man måste höja statusen på läraryrket. Man måste i lärarutbildningen lägga stor vikt vid hur man jobbar med barn i svårigheter. Man måste få utbildning i att möta elever med stark "jag"-känsla", tänka kring människor med svårigheter, inte döma, men stödja. Inte fastna i vad som inte fungerar, men fundera över hur man kan göra istället. Inte se sig som ett offer utan den som kan förändra.

Men man måste också ta ett ansvar från samhällets sida. Man måste göra klasserna mindre och ge mer pengar till stöd för elever med svårigheter. Föräldrarna i allmänhet måste ta ett steg tillbaka och förstå att pedagogik är ett ämne, att man som lärare inte kan ta ett enda barns perspektiv (om vi inte pratar om ett barn som är utsatt och mobbat) utan man måste titta på hela gruppen och göra det så bra som möjligt för alla individer i gruppen. Jag tror också att man måste förstatliga skolan igen, att man måste ta ett centralt ansvar för eleverna och att man måste ge lärarna arbetsro och tro på sitt yrke igen.

En bekant sa till mig för några månader sedan;
- Jag förstår inte att någon vill vara lärare längre!

Det är lätt att känna sig lite kränkt av en sådan kommentar. Att lägga ner flera års studier på ett yrke som ingen förstår varför man utbildade sig till. Vill vi ha det så här? Vem ska ta hand om eleverna då? Jag är så oerhört tacksam mot de pedagoger som haft ork och vilja att hjälpa mina barn och då särskilt den av mina fyra guldklimpar som haft det så svårt i skolan. Ni som jobbar i skolan ska vara stolta över den insats ni gör för nästa generation vuxna. Men ni måste få stöd för att orka. Vi måste få stöd och uppmuntran för att orka.

Vem ska annars ta hand om eleverna?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …