Orosanmälan och att liv kan se olika ut

Man pratar om när skolor gör och bör göra "orosanmälan" till socialtjänsten i media, men jag hör också samtal som förs inom vård, omsorg och skola. Ibland görs orosanmälan ofta alldeles för sent. Som när barn far illa eller misshandlas fysiskt och psykiskt. Jag tänker att orosanmälan ofta görs på helt fel grunder och med fel tankar i bakhuvudet. Om man sitter på skolan och tänker att den här eleven kommer minsann inte till skolan tillräckligt ofta - vi måste göra en orosanmälan - utan att tänka in familjens situation och vad skolan har för orsak till att det ser ut som det gör - då blir det ofta fel. Det senaste åren har jag suttit med vid några sådana samtal. Jag tror att det väldigt ofta blir fel för att man har för lite kunskap och för att man jämför med hur livet ser ut för en själv.

För familjer där en eller flera familjemedlemmar har någon eller några neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser vardagen så annorlunda ut. Ibland görs orosanmälan på sådant som faktiskt bara är funktionsnedsättningen och där man egentligen och enbart behöver mer stöd till familjen. Ibland är det inte så. Men alldeles för ofta skadar anmälan mer än den gör nytta.

Om jag har en elev som under flera år nästan aldrig kom iväg till skolan, men så börjar den eleven på min skola och kommer iväg till skolan, fast inte varje dag och det görs inte så mycket som vi vuxna hade önskat, mamman orkar inte komma på utvecklingssamtal, eleven har redan massor av insatser. Eller en familj där flera av barnen har npf-diagnoser och kanske också någon av föräldrarna har en eller flera diagnoser. Ska man göra orosanmälan då, bara för att deras liv ser annorlunda ut än mitt, för att föräldern inte orkar komma på utvecklingssamtal? Blir det bättre av att göra en orosanmälan, tror man det, att familjen och eleven kan få det bättre och få mer stöd tack vare den då skall man inte tveka att göra det, men först naturligtvis prata med föräldrarna. Ofta blir det tyvärr inte bättre, utan snarare sämre.

Om man utgår ifrån att alla människor vill lyckas så blir det lättare att förhålla sig till saker som är svåra. Om en familj har svårt att få iväg sitt barn till skolan - så beror det på att något är väldigt svårt, uteslut naturligtvis först all form av misshandel, men fundera sedan över vad det är som gör det så svårt.

Att vara en lärare som bryr sig och som ser saker som är svåra hos ett barn är inte alltid helt lätt, men det är en helt annan fråga, faktiskt och den kanske jag skriver om en annan gång.

En gång hörde jag en programledare på tv göra en intervju med en hemmasittande flicka genom att säga att hon aldrig tidigare hört talas om "hemmasittare" att hon trodde att det var "skolkare". Då tänkte jag dels att hon borde ha läst på lite innan intervjun och dels att liv kan vara väldigt olika och det är omöjligt att sätta sig in i andra människors upplevelser, men att vi måste vara ödmjuka i det att liv faktiskt kan se väldigt olika ut och att även om liv kan vara olika så kan de vara rätt okej ändå. Eller så har man inget val och så får man göra det bästa av situationen. Situationen blir ofta mycket bättre om man får hjälp när det blir svårt, istället för ifrågasättande.