Fortsätt till huvudinnehåll

Information om människor med npf, men utan hyperaktivitet

På UR kan du se programmet "En bok en författare" som alltid ger väldigt intressanta inblickar i olika personers liv. Personer som skrivit böcker. Böcker som är viktiga. Här kan du se ett avsnitt som tar upp en bok, en författare och adhd. 

Det är jättebra att man tar upp adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, svårigheter med funktionsnedsättningar. Det är viktigt, viktigt viktigt. Också hur man kan göra det lättare för sig själv om man har svårigheter inom npf-spektrat och hur man kan göra det lättare för människor i sin omgivning (vare sig man själv har eller inte har svårigheter inom npf-området) som har diagnoser. 

Men (och det här "menet" är inte kritisk till något som jag skrivit om ovan, absolut inte, allt som gör att vi ökar kunskapen kring npf-frågor är fantastiskt bra!).

Jag saknar fortfarande intresset för och informationssökningar på människor som inte är hyperaktiva, men som har uppmärksamhetsstörningar, koncentrationssvårigheter, svårt för beröring, svårt för sociala relationer, svårt att sätta sig in i andra människors situation etc, etc. Jag saknar det inte bland anhöriga till, eller människor som själva har diagnoser, men bland media och lärarutbildningar, även om det blivit lite mer synligt under de år som jag jobbat med frågan. 

Det är som alltid så att de som syns och hörs, som märks, får uppmärksamheten och därmed också stödet. De som inte syns, som inte tar plats blir så ofta glömda och också missförstådda i bland annat skolans värld. Man kan ha adhd och autism utan att man tar stor plats eller är hyperaktiv. De människorna, barnen, ungdomarna och vuxna måste också bli förstådda! 

När man inte får stöd vet vi vid det här laget att det så ofta fortsätter med ytterligare svårigheter så som depression, ångest, fobier och självskadebeteende till exempel. Då syns man. Då får man förhoppningsvis hjälp - men alldeles för ofta är hjälpen felriktad. Man behandlar symtomen, men hjälper inte till med att hitta strategier för funktionsnedsättningar - eftersom man alldeles för ofta inte vet att den existerar. 

Jag har så många gånger varit med om att man velat intervjua mig eller andra i min närhet, men när inte det där hyperaktiva finns, så vet liksom inte reportern vad den ska fråga om, för det är ju liksom det som syns. Det som är lättast att ta på. Jag har så ofta blivit kontaktad av människor i de här frågorna och undrar varför man fortfarande har så lite kunskap kring just de människor som inte syns, men som faktiskt kan ha det jättetufft. 

Ett program om människor med npf utan hyperaktivitet, kan man få önska sig det? Någon som känner till något sådant?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…