Fortsätt till huvudinnehåll

Kränkande när man försöker

Likt en självplågare följer jag "Arga snickaren" på Kanal 5 fast jag egentligen inte står ut med att se programmet.

Ikväll var det dags igen. Jag blir så trött när jag hör kommentarer som, "förr var det stökigt här, men nu när du fattat hur du ska göra så blir det bra". Hurtigt! Bra tänkt! Om det gällt en person som inte har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet.

Mamman i kvällens avsnitt har adhd, ändå får hon ett bemötande och förståelse som inte tar någon hänsyn till hennes funktionsnedsättning. Alltså, det är jättebra att mamman får hjälp av Anders och hans team, men hon behöver ju långtgående hjälp. Mycket hjälp. Hjälp som bland annat boendestöd. kanske läxstöd, psykologiskt stöd och stöd att hitta strategier för att få en fungerande vardag.

Mamman håller nästan ihop det. Hon är så tacksam och hon säger att hon lärt sig mycket och att hon ska göra det ena och det andra efter att Anders och hans team lämnat hennes radhus.

Att säga till någon med en funktionsnedsättning att den kan, bara den vill eller försöker tillräckligt mycket, är kränkande vare sig man sitter i rullstol och du tycker att man bara kan resa sig upp och gå, eller om man har adhd/autism och du tycker at man kan fixa sitt liv bara man skärper sig. 

Jag ser mamman och tänker på en ung tjej som jag lärde känna för några år sedan. Hon försökte göra rätt, att hitta sin plats i livet, uppfylla mål och krav som socialtjänst, försäkringskassan och arbetsförmedlingen ställde på henne. Hon "skärpte" sig inne på kontorsrummet med tjänstemännen. Sedan föll hon ihop som en våt fläck. Orkade inget. Hatade sig själv för att hon inte gjorde det som tjänstemännen på socialkontoret förväntade sig av henne, som hon lovat dem.

Tjejen orkade inte leva. Hon försökte, men orkade inte.

Hon fick också höra hurtiga kommentarer från människor som inget förstod. Människor som trodde att hon bara skulle skärpa till sig lite, så skulle hennes liv falla på plats.

Jag har sett detta så många gånger. Hör det. Både som lärare och stödperson, men också som mamma.

Människor gör rätt när de har förmåga. Man misslyckas för att man inte kan eller orkar, inte har förmågan - man kan vara bra ändå. Man kan vara en tillgång.

Att få höra att man kan, om man vill när man faktiskt inte kan, fast man vill - är kränkande för den som gör sitt bästa, men ändå inte når ända fram.


Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…