Fortsätt till huvudinnehåll

Mormor och kommunikation

Eftermiddagens hundpromenad med väninna är avklarad. Vi har haft en trevlig stund, trots mörker, kyla och regn. Vi har samtalat och kommunicerat med varandra. Vi har mötts. Vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Det är skönt när det inte blir missförstådd. Det är skönt när man får fram vad man vill och känner.

Ibland blir det fel. Som en gång när jag var nio år.

Min mormor var snäll. Hon gillade att sy. Jag gillade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag brukade vara bra på att kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.

En gång hade min mormor sytt en klänning med vita blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.

Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Det var pinsamt att klä av sig inför alla, men det förstod inte mormor och jag kunde inte kommunicera detta till min henne. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev till slut riktigt arg på mig. Jag blev inmålad i ett hörn som jag inte kunde ta mig ur. Jag kände mig väldigt ledsen och upprörd, sprang in på mitt rum. Låste in mig och grät. Jag var fullständigt misslyckad, tyckte jag. Mormor och morfar åkte hem snart efter det.

Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera och signalera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.

Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Gång efter gång blir de missförstådda och när man blivit missförstådd tillräckligt många gånger - ja, då blir det ens identitet.

Vi måste bli bättre på att backa bandet när saker blir fel - för att det inte ska bli fel nästa gång. Det förstod inte de vuxna runt mig och min klänning, men det gjorde inte så mycket eftersom det så sällan blev fel i vår kommunikation. För barn/ungdomar/elever som har svårt att kommunicera, tolka och sända signaler är det däremot livsviktigt att vi vuxna just backar bandet.

Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledset. Backa. Lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med. Då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår alla bättre.

Mormor, mamma, jag samt resten av familjen hade fått en trevligare kväll för sisådär 40 år sedan om de vuxna förstått det. För så enkelt är det, det går att förändra, men vi vuxna måste förstå vår roll och vår möjlighet att påverka och förändra för att vi ska kunna göra det, förändra och påverka.

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …