onsdag 18 februari 2015

Mormor och kommunikation

Eftermiddagens hundpromenad med väninna är avklarad. Vi har haft en trevlig stund, trots mörker, kyla och regn. Vi har samtalat och kommunicerat med varandra. Vi har mötts. Vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Det är skönt när det inte blir missförstådd. Det är skönt när man får fram vad man vill och känner.

Ibland blir det fel. Som en gång när jag var nio år.

Min mormor var snäll. Hon gillade att sy. Jag gillade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag brukade vara bra på att kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.

En gång hade min mormor sytt en klänning med vita blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urringningen. Mormor hade med sig klänningen till mig för att jag skulle prova den innan de sista sömmarna skulle sys.

Just den här dagen var alla syskon, min morfar och mormor samt mina föräldrar i köket. Mormor ville att jag skulle ta av mig kläderna och prova klänningen så hon kunde nåla in midjan efter mina mått. Jag ville inte. Det var pinsamt att klä av sig inför alla, men det förstod inte mormor och jag kunde inte kommunicera detta till min henne. Hon tjatade på mig att jag skulle ta av mig. Jag ville inte, men kunde inte tala om varför, det var för pinsamt. Situationen blev jobbig. Min mamma gick in i samtalet. "Ta av dig så du får prova den fina klänningen". Min mammas röst höjdes en aning, inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle höra att hon var irriterad. Jag kunde inte ta av mig kläderna där i köket, men jag kunde heller inte berätta varför jag inte kunde göra det. Det var för pinsamt. Mormor tyckte att jag var otacksam, min mamma blev till slut riktigt arg på mig. Jag blev inmålad i ett hörn som jag inte kunde ta mig ur. Jag kände mig väldigt ledsen och upprörd, sprang in på mitt rum. Låste in mig och grät. Jag var fullständigt misslyckad, tyckte jag. Mormor och morfar åkte hem snart efter det.

Tänk vad viktigt det är att kunna kommunicera och signalera vad man vill och vad man inte vill och varför. Några barn har svårare att kommunicera och förstå sina egna känslor och reaktioner. Några barn har därför svårare att bli bemötta på rätt sätt. Tänk om min mamma förstått att jag inte ville byta om i köket. Tänk om hon tagit med mig in i mitt rum och låtit mig byta om utan "publik", då hade alla varit glada och klänningen blivit insydd. När barn reagerar väldigt starkt på något beror det nästan alltid på att vi runtomkring inte förstått vad de kommunicerat, de har inte kunnat förmedla hur de vill ha det, precis som jag inte kunde kommunicera den där gången med klänningen.

Som tur är för mig, lyckas jag för det mesta kommunicera både när jag var liten och nu när jag är vuxen. Men för barn som inte klarar detta, för de barn som vi andra inte förstår händer ofta sådana jobbiga situationer som den med klänningsprovningen. Gång efter gång blir de missförstådda och när man blivit missförstådd tillräckligt många gånger - ja, då blir det ens identitet.

Vi måste bli bättre på att backa bandet när saker blir fel - för att det inte ska bli fel nästa gång. Det förstod inte de vuxna runt mig och min klänning, men det gjorde inte så mycket eftersom det så sällan blev fel i vår kommunikation. För barn/ungdomar/elever som har svårt att kommunicera, tolka och sända signaler är det däremot livsviktigt att vi vuxna just backar bandet.

Ta reda på vad orsaken är till att barnet blir argt eller ledset. Backa. Lyssna med nya öronen, inte de vi själva har utan de som barnen behöver att vi lyssnar med. Då slipper barnet vara med om onödigt många konfliktsituationer och då mår alla bättre.

Mormor, mamma, jag samt resten av familjen hade fått en trevligare kväll för sisådär 40 år sedan om de vuxna förstått det. För så enkelt är det, det går att förändra, men vi vuxna måste förstå vår roll och vår möjlighet att påverka och förändra för att vi ska kunna göra det, förändra och påverka.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...