Fortsätt till huvudinnehåll

Om skolan

Jag är mamma till fyra barn varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag är också lärare. Jag har stridit för mitt barn, för att hon ska orka, stå ut, få rätt hjälp och rätt bemötande. Jag  har också kämpat och kämpar som lärare för att hjälpa elever att lyckas i skolan. Jag ser skolproblemet från bägge de här två hållen.

Å ena sidan finns det många barn som far illa i den svenska skolan. Barn som får för lite stöd i förhållande till vad de behöver.

Å andra sidan ser jag lärarkollegor (mig själv inräknad) som går på knäna på grund av alla krav, tyckanden och tänkanden från alla.

Ja, skolan är på många sätt dålig.

Nej, det är inte de enskilda lärarnas fel.

Att den svenska skolan är dålig, som många tycker och Pisaresultat pekar på, är inte den enskilda lärarens fel. De allra, allra flesta människor som söker sig till lärarhögskolor i landet gör det för att de vill vara lärare, för att de vill lära, hjälpa och stötta nästa generation genom skolan. Jag ser det på mina nuvarande kollegor, mina tidigare kollegor och på mina barns lärare.

Jag har under många år sett att lärare ofta har för lite kunskap om barn med npf och hur man därför ska hjälpa barnen att lyckas. Jag ser också att man som lärare har alldeles för många olika typer av arbetsuppgifter uppradade på en arbetsvecka.

Ett annat problem är att alla människor anser sig kunna lika mycket om pedagogik och skolvärlden som en lärare gör, fast man varken har pedagogisk utbildning eller har jobbat inom skolväsendet. Att politiker och media tycker och tänker och pekar ut endast det som är dåligt med skolan gör att spiralen och respekten för lärare går i en spikrak nedåtgående spiral.

Skolan har, tycker många, havererat. Men det är inte den enskilda lärarens fel.

Om vi vill att människor ska fortsätta att utbilda sig till lärare och orka arbeta med det krävande yrket som läraryrket faktisk är, så måste vi nog gemensamt börja vrida på spiralen och börja fördela ansvaret där det ska vara nämligen:

* Samhället och i förlängningen politikerna måste ge lärosätena riktlinjer för vad som är viktigt att kunna och därmed lära sig på lärarhögskolor runt om i landet. Man måste ge kurser i hur man möter barn med olika funktionsnedsättningar och inte då en trepoängskurs utan en hel termin. För om man kan möta barn med funktionsnedsättningar, om man kan hjälpa dem och förstå dem - då blir man automatiskt en mycket bättre lärare även för de barn som inte har några funktionsnedsättningar.

* Föräldrar måste ge barnen och sig själva tid att vara med varandra utan datorn (som jag sitter med nu...) att läsa högt, att diskutera etik, moral, hur man förhåller sig varandra i verkliga livet och på nätet, samt ge barnen möjlighet att vila från datorvärlden ibland. Barnen kommer ju naturligtvis till skolan med erfarenhet från sina hem och de delarna ska skolan inte ansvara för.

* Ge lärarna arbetsro och se till att de som bestämmer om skolans framtid också är lärarutbildade i grunden istället för bara "tyckare".

* Förbjud vinster på skolor. Låt eventuella vinster gå tillbaka till skolan istället.

* Minska barn- och elevgrupper både i förskola och skola.

* Ge oss lärare möjlighet att ge godkänt även till de elever som inte är särskoleelever, men som vi som lärare inte kan ge ett "E" även om de gjort sitt bästa, för att de inte har förmågor som efterfrågas. Det är fruktansvärt att jobba med elever, och se dem växa i skolan, samtidigt som jag vet att jag i slutändan inte kommer att kunna sätta ett godkänt betyg på dem. Vad säger det till min elev, som har gett mig sitt förtroende i skolan?

Jag tror att du som läser den här texten vill att ungdomar ska fortsätta att utbilda sig till lärare och att redan utbildade lärare ska orka och vilja stanna kvar i skolan. 

Vi måste börja göra dem ansvariga som faktiskt är ansvariga. De som tar besluten högre upp i kedjan. Att den kunskap som behöver finnas hos lärare, inte finns hos alla, har med utbildning och samhällets förståelse i övrigt att göra - den kan inte läggas hos den enskilda personen.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …