söndag 15 februari 2015

Jag vill, men jag kan inte - om hemmasittande

Jag läste på Svt-Opinion om "hemmasittande". Här kommer några av mina tankar kring barn som inte kommer iväg till skolan efter att jag varit förälder till en på gränsen till hemmasittande och varit lärare till flera i riskzonen. 

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripligt. 


Idag förstår jag henne.

Häromdagen efter att Lillebror kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra igår (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa idag. 
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.

Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma". 

Sedan några år sedan vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar. 
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan. 

Barn som är ungefär som min son går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt Lillebrorsbarn gör. Barn som är som vår ena dotter, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Barn som är som vår dotter behöver, precis som hennes lillebror känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt, ha kompisar. 

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska. 

Jag brukade få "tips"på hur jag skulle göra för att få iväg min dotter till skolan då hon hade perioder när hon inte vilel gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", sa några till mig. Men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att skolan inte är tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig) för barnet som inte vill gå. 

Numera går yngsta dottern till skolan så gott som varje dag. Numera, när hon äntligen får gå i gymnasiet fungerar skolan för henne. 

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som barn som Lillebror som inte har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana.... 


Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...