Fortsätt till huvudinnehåll

Det är inte så att alla lärare är fantastiska...

Det är inte heller så att alla lärare är värdelösa. Precis som att inte alla föräldrar är fantastiska. Inte heller är alla föräldrar värdelösa. Några föräldrar är lärare. Många lärare är föräldrar. Sällan är allt svart. Lika sällan är allting vitt.

Det blir lätt polariserat i skoldebatten, om du förstår vad jag menar?

Lärare är som folk är mest. Även föräldrar är som folk är mest.

Jag är som de flesta lärare, både lärare och förälder. Jag har dessutom erfarenhet av att vara mamma till ett barn med funktionsnedsättningar. Precis som jag har erfarenhet av att arbeta som lärare för barn med olika funktionsnedsättningar.

Jag satt på en middag häromdagen. Vi pratade om våra jobb. Några jobbade som inköpare på olika ställen, som ingenjörer och som försäljare. En var, förutom jag, lärare. Kvinnan som var lärare skämdes nästan lite när hon berättade vad hon jobbade med. Det känns sorgligt att någon som jobbar med det allra viktigaste man kan göra - att ta hand om och lära barn saker som påverkar dem, ibland resten av livet - inte fick vara stolt över det arbete hon gör. Inte var det som satt runt bordet heller så intresserade av att ta reda på vad hon gjorde. Kanske för att man redan tycker att man vet.

Det är ett problem för alla yrkesgrupper att andra människor, människor som inte jobbar med det man själv gör, ser hur mycket mer man gör än det son syns, om du förstår vad jag menar.

Att hela rasten går åt till att reda ut ett bråk där det är svårt att få reda på vem som gjort vad och där det är väldigt svårt att blanda in föräldrar eftersom vi föräldrar i nästan alla fall ser vårt barns bästa framför allt annat - kan vara energikrävande för en lärare. Att sitta på kvällarna och ringa hem till föräldrar för att försöka få lugnt i klassen, något som känns omöjligt, fast man verkligen gör allt man tycker att man kan - kan vara deprimerande.  Att lyssna på en ledsen elev fast man egentligen behöver den där tiominuters rasten så väl innan nästa lektion är också viktigt. Att hjälpa någon som glömt sin gympapåse, etc etc. En vanlig människa med ett yrke ser inte allt som en annan yrkesgrupp gör, man ser bara den lilla toppen på isberget i allmänhet.

Jag satt på ett möte på skolan häromdagen. En kollega berättade att hon haft en "praktikant". Efter dagens slut hade personen förvånat sagt att "ni gör ju så mycket mer än man ser och förstår" och i nästa andetag förklarat att hen skulle söka lärarutbildningen. Det blev jag väldigt glad av att höra.

Att den svenska skolan anses bra eller dålig går, som allt annat, i cykler. Ett tag kunde man inte öppna tidningen utan att läsa en eller flera artiklar i morgontidningen om hur dålig skolan, dess lärare och lärarutbildningen var. Nu har det svängt så nu plötsligt skriver alla de som skrev så arga artiklar om den dåliga skolan börjat ta skolan och dess personal i försvar. Nu är det föräldrarnas fel till att allt blir så fel!

Så blir föräldrarna (som ibland är lärare) arga på lärarna (som ofta också är föräldrar). Det vinner ingen på.

Det jag lärt mig under mina år som lärare och förälder, författare och föreläsare om skolfrågor är att accepten, förståelse och respekt är det allra viktigaste för ett gott samarbete kring en elev. Ju svårare en elev har det i skolan, desto viktigare är just det där jag precis skrev om.

Att flyktingbarn som kommer hit till vårt land ofta är mycket mer studiemotiverade och tacksamma för att få gå och lära sig saker i den svenska skolan än barn som fötts i Sverige - är inte landets barns fel, men att det är så är kanske viktigt att fundera ett par varv kring. Vi är människor som för det mesta gör vårt bästa, även om det inte alltid är så lätt.

Även journalister och skribenter som skriver alla artiklar som vinklas åt ena eller andra hållet är för det mesta också föräldrar och människor  som springer i sitt hjul av krav och förväntningar. Nu har man vinklar på dåliga skolor, dåliga lärare, dåliga utbildningar och resultat några år, nu får man uppgiften att skriva tvärtom, så där bara liksom.

Vad vill jag säga med det här inlägget egentligen? Förmodligen det jag sett både som förälder och lärare att det viktigaste är samarbete, ödmjukhet i att man inte alltid vet allt (varken som förälder eller lärare) och att för att få en bra skola så måste vi börja lita på varandra och inte gå igång så mycket på alla vinklade artiklar. Media har ju inte bara en anledning till varför de skriver artiklar (informationen), de behöver också fylla sin tidning och sälja lösnummer och det gör man inte om man inte har någon vinkel som får igång läsarna (jag vet, som gammal journalist...).

Vi alla är bara människor som försöker göra vårt bästa, även om vi inte är fantastiska, kanske bara bra, eller helt enkelt okej och det måste väl vara okej så länge vi gör vårt bästa, vare sig vi är lärare, föräldrar, journalister eller lite av varje?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …