Fortsätt till huvudinnehåll

Svårt med sociala koder

Jag fick anledning att tänka på rubrikens innehåll häromdagen, när förstår man inte att man sårar och när är man taskig och dum på riktigt. Jag gick på stan och småpratade med en flicka för ett par dagar sedan. Plötsligt sprang en tjej ikapp oss. Hon ropade på flickan bredvid mig samtidigt som hon la handen på hennes rygg. Mitt sällskap och jag vände oss om och sa hej till tjejen. Jag blev glad, eftersom det inte är så ofta som flickan jag gick med träffar kompisar när hon är ute. Mitt sällskap blev också glad. Tjejen pratade i sin mobiltelefon, men tittade på flickan och sa "vänta". Jag och mitt sällskap väntade ett par minuter medan tjejen pratade klart i telefonen. Efter en stund tryckte tjejen på mobilens röda knapp, stoppade telefonen i fickan samtidigt som hon sa "hej då" till oss och vände oss ryggen.

Naturligtvis blev flickan lite ledsen. Hon kände sig förmodligen avspisad. Jag får erkänna att jag också kände mig avspisad av beteendet, först be oss vänta och sedan bara gå. Men så vet jag ju att den här tjejen som vände oss ryggen och gick vidare som om vi inte fanns, har svårigheter inom det autistiska området. Hon har tydliga svårigheter med sociala koder och hon har svårt att tänka sig in i andras tankar, hur andra har det.

De flesta tjejer i de bägge tjejernas ålder har nog förstått de sociala koderna, som att antingen låtsas man som om man inte ser sin kompis om man inte har tid att prata, eller så säger man kort "hej" och pekar på telefonen för att visa att man är upptagen, eller så säger man typ "hur är det" och säger några artighetsfraser innan man rusar vidar till det man höll på med. För om man inte gör det, om man gör som tjejen gjorde så är det lätt att man feltolkas man som varande dum och stöddig. Är man dum då, när man gör som tjejen gjorde?

De sociala koderna är nog det svåraste att förhålla sig till för barn med olika typer av npf. Det är svårt att lära sig hur man skall förhålla sig i varje situation för även om man lär sig hur man skall göra till exempel på fritids "ta i hand, titta i ögonen och säg tack för idag" så kan man ju inte göra det när man träffar samma fröken på stan. Hur gör man då? Varför ska man göra si och varför ska man göra så i olika situationer? Därför blir det väldigt ofta fel i mötet med andra människor, för människor med npf. Det tror jag är en av orsakerna till att människor med npf ofta blir ensamma. De passar inte in i den ruta vi förhåller oss i när det gäller att umgås.

Är man dum eller förstår man inte? Ibland träffar man naturligtvis på människor som gör saker för att vara dumma också, men jag börjar tro att det oftare är de sociala koderna som inte förstås helt när man upplever någon som dum eller elak.

Jag och flickan pratade länge om situationen efter att hennes kompis susat vidare. Flickan förstod och förlät när jag förklarade att tjejen förmodligen inte gjorde det för att vara dum, utan för att hon inte förstod hur hon skulle göra för att verka trevlig.

Om man får förklarat för sig, om man förstår att personen inte gör det gör att vara dum, utan för att hon inte förstår, då är det lättare att behålla kompisar. För man kan ju vara en bra vän, fast det blir fel ibland.

Det gäller ju "bara" att man förstår det, eller hur?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…