Fortsätt till huvudinnehåll

Robotar misstolkar inte

För några veckor sedan var jag och några kollegor på "Särskolans rikskonferens" i Malmö. Vi fick, bland mycket annat, ett par föreläsningar kring robotar och deras lämplighet i undervisningen kring elever med utvecklingsstörning och autism (kanske framförallt autism egentligen). Jag har funderat på det där med robotar i undervisningen en del.

Jag tänker att robotar har en mycket stark fördel framför människor för personer som har svårt att läsa av koder, som har svårt att tolka osynligt språk och som suger åt sig starka känslor från sin omgivning som svampar. Robotar blir nämligen aldrig aldrig arga. De ger samma signaler varje gång. Signaler som är lätta att tolka och de kan ställas in på att alltid vara förlåtande, inte dömande.

Vikten av att ge tydliga signaler som lärare och vikten av att inte bli arg påminns jag av dagligen.

Ibland kan elever (och kollegor också för den delen:) göra saker som vid första anblicken kan synas väldigt dumt, elakt, provocerande, irriterande o s v. Men om jag lutar mig tillbaka, andas några gånger, funderar ett varv till och sedan tar reda på vad anledningen är till att eleven gjorde/gör som den gör så blir alltid svaret, jo, faktiskt alltid har jag upptäckt, att den inte kunde annat, att hen tolkade fel, att hen inte förstod, att hen reagerade instinktivt, att jag eller någon annan gav signaler som var svåra att tolka.

Robotar tolkar aldrig, dömmer aldrig. Om vi vuxna blev lite mer vuxna och lite mer "robotaktiga" i vårt bemötande av barn och ungdomar med autism/adhd - då hade vi blivit lika lätta att ha att göra med som robotar...



Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…