Vi måste samarbeta!
Jag står med ena benet i världen där ni som är föräldrar till barn med npf-diagnoser befinner er och så står jag med det andra benet i världen där ni som är lärare till barnen med npf-svårigheter befinner er.
Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...
Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte kommit till "SEN". Det är frustrerande.
Jag hör människor som jobbar med barn som säger "det här med barn som har adhd och autism och sånt där har vi aldrig fått läsa om på utbildningen och jag vet ju faktiskt att han kan, för han kunde igår" å andra sidan hör jag föräldrar till barn med npf-svårigheter säga "det måste till mer kompetent personal, mitt barns personal vet ingenting jag måste slåss hela tiden".
Bägge sidor är sanna på sitt sätt. Barnen är förlorarna. Alldeles för mycket energi går åt till samtal och samarbete som inte fungerar. Till att kasta skit på den andra gruppen. Det är lätt att säga vad som är fel, men det är svårare att säga vad hur man ska göra.
Kunskapen saknas och förståelsen för den andra sidan. Förståelsen för funktionsnedsättningen är nyckeln till Pandoras Ask. Det går att lyckas, men det är svårt. Utan kunskap och samarbete skulle jag vilja säga att det är omöjligt. Bägge sidor måste samarbeta, förlåta och acceptera. Det har blivit bättre, men det blir alldeles för ofta alldeles fel. Och som jag skrev i min bok "Är jag normal, mamma?" så ligger det största ansvaret på pedagogerna. Vi som pedagoger måste sätta oss in i problematiken. Vi som jobbar med barn i svårigheter måste förstå att det är det som händer INNAN det blir fel som vi måste ändra på. Där måste vi ta ansvar och där måste vi förändra. Då blir det bra.
Men vi som föräldrar måste också förstå att om vi inte hade fått våra barn en gång i tiden så hade vi förmodligen inte heller förstått hur svårt en del barn har (och deras föräldrar) fast de så gärna vill lyckas.
Ibland är det frustrerande att vara lärare. Ibland är det frustrerande att vara förälder - och barn. Om vi inte ger varandra chansen att förstå den andra sidan - då blir det aldrig bra för eleven.
Nästa vecka börjar "helvetesveckorna" för många elever. De veckor där schemat spricker för att vi ska hinna med så mycket annat. Det är, som en elev jag haft brukar säga, "helvetesveckorna på jorden", inte för att någon av oss tycker att det är kul, men för att vi har svårt att förstå och förmedla. Försök förtydliga, förenkla, följa med och använda förförståelse till så mycket det bara går. Då förenklar vi det som upplevs så fruktansvärt för några av barnen/eleverna i skolan.
Men till dess...
Njut av helgen!
Jag ser så mycket som gör mig utmattad och frustrerad. Jag ser för lite samarbete och för lite förståelse och för lite kunskap. Jag ser så mycket som behöver ändras och som behöver spridas. Det är bara det att jag inte vet hur jag skall göra det. Hur skall jag få människor i den ena gruppen att förstå den andra gruppen och tvärtom. Jag ser att det är så mycket som blir fel just där, att den ena gruppen inte förstår den andra och den andra inte förstår den ena, om du förstår vad jag menar...
Jag är utmattad och frustrerad. Jag tänker och tänker. Känner mig precis som "Professor Baltazar" i min barndoms barnprogramstv. Vandrar och vandrar och vandrar och SEN kommer han på det. Jag har kommit till vandringen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, men har fortfarande inte kommit till "SEN". Det är frustrerande.
 |
| Tänka, tänka, tänka... |
 |
| Det är för barnens skull vi måste vara vuxna! |
Bägge sidor är sanna på sitt sätt. Barnen är förlorarna. Alldeles för mycket energi går åt till samtal och samarbete som inte fungerar. Till att kasta skit på den andra gruppen. Det är lätt att säga vad som är fel, men det är svårare att säga vad hur man ska göra.
Kunskapen saknas och förståelsen för den andra sidan. Förståelsen för funktionsnedsättningen är nyckeln till Pandoras Ask. Det går att lyckas, men det är svårt. Utan kunskap och samarbete skulle jag vilja säga att det är omöjligt. Bägge sidor måste samarbeta, förlåta och acceptera. Det har blivit bättre, men det blir alldeles för ofta alldeles fel. Och som jag skrev i min bok "Är jag normal, mamma?" så ligger det största ansvaret på pedagogerna. Vi som pedagoger måste sätta oss in i problematiken. Vi som jobbar med barn i svårigheter måste förstå att det är det som händer INNAN det blir fel som vi måste ändra på. Där måste vi ta ansvar och där måste vi förändra. Då blir det bra.
Men vi som föräldrar måste också förstå att om vi inte hade fått våra barn en gång i tiden så hade vi förmodligen inte heller förstått hur svårt en del barn har (och deras föräldrar) fast de så gärna vill lyckas.
Ibland är det frustrerande att vara lärare. Ibland är det frustrerande att vara förälder - och barn. Om vi inte ger varandra chansen att förstå den andra sidan - då blir det aldrig bra för eleven.
Nästa vecka börjar "helvetesveckorna" för många elever. De veckor där schemat spricker för att vi ska hinna med så mycket annat. Det är, som en elev jag haft brukar säga, "helvetesveckorna på jorden", inte för att någon av oss tycker att det är kul, men för att vi har svårt att förstå och förmedla. Försök förtydliga, förenkla, följa med och använda förförståelse till så mycket det bara går. Då förenklar vi det som upplevs så fruktansvärt för några av barnen/eleverna i skolan.
Men till dess...
Njut av helgen!
Kommentarer