söndag 27 september 2015

Du, jag, hon, han och hen = vi

Idag skrev jag ett inlägg på min facebooksida "skola npf - alla har lättheten". Jag tycker att det jag skriver är så viktigt att jag delar det här på min blogg idag också. Fri delning för dig som tycker inlägget är viktigt:)

För femton år sedan började min kamp för ett av mina fyra barn. Mitt barn har svårigheter som vi brukar säga finns inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag har skrivit två böcker om hur det är att ha ett barn med add, adhd, atypisk autism, autistiska drag, aspergers syndrom och autism (som det hette innan man bytte till att namns allt som AST, dels ur eget personligt perspektiv, men också ur andra föräldrars perspektiv. 
Jag vet hur det känns att vara ifrågasatt, förtvivlad, utmattad med en känsla utan hopp. Jag vet hur det känns att ha ett barn som är utanför, utsatt och mobbad. Senast i torsdag eftermiddag fick jag ett välmenande tips av en lärare som tyckte att jag kanske gör lite för mycket för min dotter...
Jag är också lärare. Jag jobbar med och för elever med olika diagnoser och nu senaste åren med elever som också har utvecklingsstörning. Jag har mött föräldrar så oerhört trasiga efter att ha kämpat i motvind i många, många år. Jag har mött föräldrar som är så trasiga att de inte har ork att se att de möter en människa som försöker sitt bästa, fast det är så svårt att lyckas att det ändå inte alltid blir bra. Jag har också mött föräldrar som är oerhört tacksamma för all hjälp deras son eller dotter fått av mig och övriga lärare på skolorna jag arbetat på. Jag möter också många föräldrar som är som alla andra föräldrar, som vill att deras barn, precis som alla andra barn - ska ha en bra uppväxt med en skola som fungerar, med kompisar och med en framtidstro. 
Jag möter dagligen lärare som inte förstår vad det innebär att ha ett barn/en elev som skiljer sig från majoriteten av barn, som har svårigheter som gör att varje dag, varje timme och ibland varje minut - är en kamp. Jag möter också lärare, varje dag som försöker förstå, som försöker se och möta, fast det är så oerhört svårt att lyckas. 
Om vi inte förstår att det är så här det ser ut, lärarkåren är ingen homogen grupp i annat än att man för det allra, allra flertalet sökt lärarutbildningen för att man vill arbeta, möta och hjälpa barn och ungdomar som växer (hur man nu hjälper och möter barnen på "rätt" sätt). 
Föräldrar är ingen homogengrupp heller, inte ens föräldrar till barn med npf-svårigheter, annat än att man som föräldrar vill sitt barn sitt bästa (vilket ju kan se väldigt olika ut för olika föräldrar). 
En av kommentarerna igår handlade om att man upplever sig bli bättre bemött av sjukvården, socialen etc än av skolan och dess personal. Det kan nog i de allra flesta fall stämma. Jag tror det beror på att sjukvårdspersonal utbildas till att ta hand om barn, ungdomar och vuxna med sjukdomar, diagnoser, funktionsnedsättningar. På lärarutbildningar i Sverige får man oftast kunskap om hur man arbetar med elever som är som majoriteten av barn. Det kan nog skilja ganska mycket i utbildningar och kunskap i just det området bland de olika universitetsutbildningarna. 
En annan orsak till att det oftare blir tokiga, frustrerande möten i skolan har nog också att göra med att man i skolans värld har på sig att få eleven att nå kunskapsmål, något som ställer till det för elever, föräldrar och lärare. Hur ska man få en elev som inte orkar, hinner, har förmåga att nå de mål som man som lärare är satt att se till att alla elever når? Det är en ekvation som är omöjlig att lösa. 
Tanken med den är facebookgruppen är att försöka bygga broar av förståelse, att göra det bättre för barn och ungdomar i skolan, att öka kunskap och förståelse för "den andra sidan". 
Jag tänker fortsätta försöka göra det. Hänger du med mig i det?

söndag 6 september 2015

Vill du följa mig ändå

Med blicken i backspegeln kan jag konstatera att beslutet att inte skriva i min blogg dagligen eller ens "veckligen" har varit bra. Jag har helt enkelt för mycket kring mig för att hinna det. Däremot har jag kommit på, efter att ha pratat med min kursare Sophia på Specialpedagogprogrammet, att jag kan ju fortsätta skriva på facebook. Inläggen kanske blir lite kortare och ibland enklare, men det blir i alla fall något. Sophia har förresten en facebooksida som heter "Fröken Sophias undervisningstips" för er som vill kika in hos henne kan ni klicka på länken.

Facebookgruppen som jag kommer att skriva och länka mest i heter "Npf skola - alla har lättheter". Klicka på länken och gilla sidan så kan du fortsätta följa mig om du vill. Nu ska jag fortsätta läsa kurslitteratur och sedan ska jag koka tomatröra av tomaterna från växhuset. Trevlig söndag!


LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...