Fortsätt till huvudinnehåll

Du, jag, hon, han och hen = vi

Idag skrev jag ett inlägg på min facebooksida "skola npf - alla har lättheten". Jag tycker att det jag skriver är så viktigt att jag delar det här på min blogg idag också. Fri delning för dig som tycker inlägget är viktigt:)

För femton år sedan började min kamp för ett av mina fyra barn. Mitt barn har svårigheter som vi brukar säga finns inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag har skrivit två böcker om hur det är att ha ett barn med add, adhd, atypisk autism, autistiska drag, aspergers syndrom och autism (som det hette innan man bytte till att namns allt som AST, dels ur eget personligt perspektiv, men också ur andra föräldrars perspektiv. 
Jag vet hur det känns att vara ifrågasatt, förtvivlad, utmattad med en känsla utan hopp. Jag vet hur det känns att ha ett barn som är utanför, utsatt och mobbad. Senast i torsdag eftermiddag fick jag ett välmenande tips av en lärare som tyckte att jag kanske gör lite för mycket för min dotter...
Jag är också lärare. Jag jobbar med och för elever med olika diagnoser och nu senaste åren med elever som också har utvecklingsstörning. Jag har mött föräldrar så oerhört trasiga efter att ha kämpat i motvind i många, många år. Jag har mött föräldrar som är så trasiga att de inte har ork att se att de möter en människa som försöker sitt bästa, fast det är så svårt att lyckas att det ändå inte alltid blir bra. Jag har också mött föräldrar som är oerhört tacksamma för all hjälp deras son eller dotter fått av mig och övriga lärare på skolorna jag arbetat på. Jag möter också många föräldrar som är som alla andra föräldrar, som vill att deras barn, precis som alla andra barn - ska ha en bra uppväxt med en skola som fungerar, med kompisar och med en framtidstro. 
Jag möter dagligen lärare som inte förstår vad det innebär att ha ett barn/en elev som skiljer sig från majoriteten av barn, som har svårigheter som gör att varje dag, varje timme och ibland varje minut - är en kamp. Jag möter också lärare, varje dag som försöker förstå, som försöker se och möta, fast det är så oerhört svårt att lyckas. 
Om vi inte förstår att det är så här det ser ut, lärarkåren är ingen homogen grupp i annat än att man för det allra, allra flertalet sökt lärarutbildningen för att man vill arbeta, möta och hjälpa barn och ungdomar som växer (hur man nu hjälper och möter barnen på "rätt" sätt). 
Föräldrar är ingen homogengrupp heller, inte ens föräldrar till barn med npf-svårigheter, annat än att man som föräldrar vill sitt barn sitt bästa (vilket ju kan se väldigt olika ut för olika föräldrar). 
En av kommentarerna igår handlade om att man upplever sig bli bättre bemött av sjukvården, socialen etc än av skolan och dess personal. Det kan nog i de allra flesta fall stämma. Jag tror det beror på att sjukvårdspersonal utbildas till att ta hand om barn, ungdomar och vuxna med sjukdomar, diagnoser, funktionsnedsättningar. På lärarutbildningar i Sverige får man oftast kunskap om hur man arbetar med elever som är som majoriteten av barn. Det kan nog skilja ganska mycket i utbildningar och kunskap i just det området bland de olika universitetsutbildningarna. 
En annan orsak till att det oftare blir tokiga, frustrerande möten i skolan har nog också att göra med att man i skolans värld har på sig att få eleven att nå kunskapsmål, något som ställer till det för elever, föräldrar och lärare. Hur ska man få en elev som inte orkar, hinner, har förmåga att nå de mål som man som lärare är satt att se till att alla elever når? Det är en ekvation som är omöjlig att lösa. 
Tanken med den är facebookgruppen är att försöka bygga broar av förståelse, att göra det bättre för barn och ungdomar i skolan, att öka kunskap och förståelse för "den andra sidan". 
Jag tänker fortsätta försöka göra det. Hänger du med mig i det?
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…