Fortsätt till huvudinnehåll

Hur lyckas vi i mötet med varandra?

Jag överhörde ett samtal mellan en förälder och en person ur elevhälsan på en gymnasieskola häromveckan. Föräldern hade kontaktat skolan eftersom hens barn visade tecken hemma på att inte orka skolans krav.

Varför jag skriver om samtalet här beror på att samtalet var ett väldigt lyckats samtal som slutade i samförstånd och fortsatt arbete kring eleven/barnet som det så väl behöver i sin tuffa situation. För att du ska förstå dialogen skrivs (F) för föräldern och (EH) för elevhälsan.

"(F) X pratar om att hen inte orkar med x-lektionerna och hen har svårt att prata med läraren om detta. Kanske skulle vi kunna ordna ett möte där vi kan prata om det, det brukar lösa upp många knutar att prata det som är jobbigt, vad tror du?

(EH) Det låter som en god idé, jag kan börja prata med X lite och med hens lärare så kan vi väl höras om några dagar igen.

(F) Vad bra, förra gången som det var jobbigt gjorde ju ni ett fantastiskt jobb och allt löste sig så vi hoppas att det här också ska fungera. Jag får höra med X om hen vill att jag ska vara med på mötet. Jag behöver ju inte vara det, men ibland blir det lättare för X om jag är med.

(EH) Jo, ofta kan ju ni föräldrar läsa av och förstå ert barn som inte vi kan och det gör att vi lättare kan hjälpa.


Samtalet fortsatte en stund till, men det var just den här dialogen som var fantastisk att lyssna på, för här finns flera guldkorn att plocka i. Flera saker med samtalet som gör att arbetet kring barnet/eleven pekar framåt, uppåt.

För det första; F och EH hade redan en god kontakt, tack vare att EH på den skolan X går på alltid ringer föräldrar till barn i behov av särskilt stöd innan skolstarten. Där startar den goda spiralen.

När det sedan gäller själva samtalet märker du kanske att bägge personerna har en tro på att den andra personen vill lösa ett problem och gör sitt bästa. Båda har en tanke kring att den andra är viktig för att lösa barnets/elevens svårigheter. Det kan man läsa av i hur de pratar till varandra. Föräldern ger positiv feedback genom att ta upp det som skolan lyckats hjälpa eleven med tidigare. EH lyssnar och är positiv till förälderns samtal.

Sedan kommer vi till det allra bästa i samtalet och det är när EH säger att ni föräldrar kan vara ett stöd till ert barn eftersom "ni kan läsa av och förstå ert barn som inte vi kan..."

När samtalet var slut hade man ett förslag på en början på att hjälpa eleven. Det är inte säkert att allt blir jättebra på en gång, men det att man har en förståelse och respekt för varandras arbete gör att det finns stora chanser för de vuxna runt eleven att lyckas hjälpa hen. Så här borde vi kunna få till samtalen runt elever i den svenska skolan, samsyn, förståelse och respekt.


Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…