Fortsätt till huvudinnehåll

Det är oansvarigt av lärarhögskolorna!

- Det var jätteintressant, men jag håller inte med om att barnet behöver en diagnos. Som professionell pedagog ska jag se alla elevers olika behov i min klass även utan diagnos, risken är ju annars att man stämplar barnet.

Det var en ung man, alldeles nyutexaminerad lärare som sa ovanstående mening. Han kom fram till mig efter att jag avslutat en en föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Samtalet med mannen har skvalpat i mitt huvud sedan den kvällen för fem, sex år sedan. Jag har funderat på hans kommentar genom åren. Hur kunde han, efter att ha lyssnat på en föreläsning av kött och blod där jag vittnat om att utredning och diagnos var ett så viktigt verktyg för att lyckas lite oftare i en tidigare så misslyckad skolgång? Hur kunde han vara så säker på att han skulle kunna se alla elevers behov, även dem i behov av särskilt stöd i den klass han snart skulle börja undervisa? Var det högmod?

Jag tror att mannens syn var en helt vanlig "produkt" av den utbildning och syn man som lärarstuderande får på funktionsnedsättningar som finns i det neuropsykiatriska fältet när en utbildar sig, nämligen; Som lärare klarar en av alla elevers särskilda behov. Ingen expert som ser medicinskt eller psykologiskt på barnet behövs eftersom barnets svårigheter är miljörelaterat och det kan jag.

Jag drar mig till minnes den första kontakten vi hade med en psykolog som skulle göra en första utredning på vår dotter. Efter utredningen sa hon bland annat (lite kortfattat här);

- Er dotter har svårigheter inom det autistiska området för när det är adhd är det alltid något med hemmiljön som påverkar.

Det var ju på ett sätt fint att höra för oss. Vi var liksom godkända som föräldrar. Det var väldigt provocerande samtidigt. Adhd, då är det alltid hemmiljön som ställer till det...

Som jag skrev i mitt inlägg för ett par dagar sedan är det just den synen som så ofta möter barn med npf och deras föräldrar i deras kontakter med olika myndigheter.

Om vi ska ge barn/elever en rättvis chans i skolan måste vi börja titta bortom miljön. Jo, miljön, "det relationella" synsättet är jätteviktigt. Vi kan göra så mycket förbättringar och förändringar i skolan för att underlätta ett barn med npf, men
Vi kan inte trolla bort funktionsnedsättningen för den är på riktigt, det är inget hittpå!

Om lärarhögskolor fortsätter undervisa blivande lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer i att vi som pedagoger sitter inne med alla svar för att lösa svårigheter kring ett barn i behov av särskilt stöd, att barnets svårigheter bara är kopplat till miljön, då kommer vi aldrig att lyckas hjälpa de som verkligen behöver vårt stöd, vår kunskap, vår kompetens. Jämför gärna med om vi (eller föräldrarna) inte skulle ta in expertis från medicinskt håll eller psykologiskt håll när det gäller barn med astma, allergi, diabetes o s v så kan vi aldrig hjälpa de barnen heller. För vi som är utbildade pedagoger har inte kunskapen om de olika sjukdomarna/diagnoserna. Vi är experter på att lära ut våra ämnen och på att få elever att lyckas. Har vi inte kunskap om deras svårigheter kommer vi inte att lyckas. Vi har inte den professionen - men andra har det. Vi kan inte se alla 25 elevers behov när vi undervisar. Det är omöjligt!

Ni är många som sedan mitt förra inlägg vittnat om att det ser likadant ut på många andra lärosäten för pedagogisk utbildning i landet. Man lär ut att adhd inte finns, att adhd bara är till för att skylla på så man slipper ta ansvar som förälder, att medicin bara är till för dem som gör medicinen och elaka läkare som skor sig på människors bekostnad...

Vad är man rädd för på lärarutbildningarna? Att man som lärare ska ses som värdelös för att man behöver ta in andra professioner, att man inte har kunskap. Men vi har ju det. Vi ska göra det vi är bäst på och ta in andra så att de kan göra det de är bäst på. På så sätt gör vi rätt för de barn som ska växa upp och ta över vårt land en dag.

Det är oansvarigt av lärarutbildningar att skicka ut nybakade lärare som mannen jag träffade, i tron att de klarar av att se alla elever i klassen och hjälpa alla även dem med npf, utan att få hjälp av andra professioner!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…