Fortsätt till huvudinnehåll

För lite kunskap om npf hos lärare

KI´s undersökning av hur mycket kunskap lärare anser sig ha av npf är dyster läsning. De allra flesta lärarna anser sig inte ha fått tillräckligt med kunskap för att kunna möta elever med adhd och autism i skolan. Inte heller rektorer och specialpedagoger anser sig ha fått tillräckligt med kunskap. Lärarhögskolan i Jönköping får uttala sig och menar att det är ett problem att man bara har fem veckor till utbildning i olika typer av funktionsnedsättningar elever i den svenska skolan kan ha.

Det är ett problem att man  inte har mer tid till specialpedagogik - för blir man bra på att tänka kring barn i behov av särskilt stöd i skolan - då, vågar jag påstå, blir man per automatik bra på att möta alla barn i den svenska skolan.

Jag, som sedan i höstas läser på det specialpedagogiska programmet i Göteborg, kan bara säga att jag inte är ett dugg förvånad över resultatet. Den stora orsaken till kunskapsluckorna kring npf är inte antal veckor man läser specialpedagogik på utbildningarna. utan inställningen hos flera lärare på landets lärarutbildningar.

Om någon lärare på universitetens lärarutbildning läsåret 15/16 vägrar inse att npf är funktionsnedsättningar och därmed inte "föds" genom miljön och bemötande må väl vara hänt. Att flera har den inställningen är däremot alarmerande och förskräckligt för blivande lärare och deras blivande elever.

Låt mig ta några exempel som jag hört under föreläsningar jag har åhört sedan jag började på pedagogen i Göteborg;

"Kanske har fler barn fått adhd-diagnos nuförtiden för att de så sällan är ute på rasterna och rör på sig och får solljus."

och;

"Att läkares papper på utredningar, när de möter eleven i tio minuter, är viktigare än era utredningar som pedagoger är inte bra."

eller;

"Ökningen av adhd kan inte förklaras på något sätt, generna ändras inte på 20 år."

eller;

"När diagnosen och därmed tyckandet följer barnet till nästa stadie - då blir eleven missgynnad."

eller;

"Eleven tror att det är fel här (pekar på huvudet), men det är det inte, det är miljön."

En lärare visar en powerpoint och nämner diagnoser som "bleksot" och "newasteri" som sattes på patienter i slutet av 1800-talet precis innan hon byter slide och där, som genom ett trollslag står det "adhd", precis som om adhd är en "hittepådiagnos" som kommer att försvinna inom tio år.

Jag som har stor erfarenhet av hur det är att undervisa och att leva med eller vid en person som har svårigheter som betecknas adhd och/eller autism blev väldigt upprörd och ställde därför motfrågor till en av föreläsarna. Flera studiekamrater till mig kom fram efteråt och tackade för mina kritiska frågor. Det farliga med föreläsare som föreläser om att adhd bara är relationellt, milijöbetingat är att människor som inte har erfarenhet av adhd/autism får en väldigt felaktig bild av diagnoserna. I den yttersta förlängningen menar man att diagnoserna inte finns, att de framkallas av miljön. Att en elev inte behöver få en diagnos, att det bara stämplar och att mediciner inte gör någon annan glad än de som säljer och tjänar pengar på dem.

Jag har fler exempel på kommentarer från enskilda föreläsare på det specialpedagogiska programmet som går stick i stäv med vad en blivande specialpedagog, rektor eller lärare utan erfarenhet av npf behöver få med sig från sin utbildning.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör kommentarer ibland, men vad jag vet är att elever i Sverige drabbas hårt av att lärare som ju vill hjälpa inte får rätt kunskap, förståelse och verktyg för att kunna hjälpa - på grund av att flera lärare på lärarutbildningarna i Sverige lär ut fel kunskap kring elever med npf. Det är allvarligt, fruktansvärt allvarligt!

Lärare måste få rätt kunskap för att kunna bli bra lärare för alla elever. Som det är nu kommer nya lärare ut från lärarhögskolor, glada i hågen över att få möta elever - och så misslyckas de. De möter elever som de inte förstår sig på och de möter föräldrar som både är förtvivlade och vansinniga eftersom deras barn mår så dåligt i skolan.
Lärarutbildningarna måste börja se den medicinska expertisen och den psykologiska expertisen som samarbetspartners, som tillsammans kan göra ett bra jobb - inte som konkurrenter. Man måste samarbete för att ge eleverna största möjliga chans att lyckas - precis som föräldrar och lärare måste samarbeta för att ge eleven största möjliga chans.
Kanske måste man faktiskt rensa bland dem som föreläser blivande lärare.






Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…