måndag 25 april 2016

Varför ifrågasätta diagnos vid npf-svårigheter?

Hemma igen efter galan i Stockholm. Efter idrottslektion med mina elever nu på eftermiddagen har jag en liten tanke kring det som sades på Kungöverlivet. Tre av dem som var uppe och pratade eller sjöng på galan berättade också lite om sina liv. Det var Johan Bakke, musiker, som sa;
- Jag fick min aspergerdiagnos ganska sent. Då var jag 35 år. Då föll bitarna på plats. Förut kunde jag aldrig behålla ett jobb. Nu jobbar jag med mitt specialintresse som är musik.
Det var Ida Lafontaine, sångerska, som berättade;
- Jag fick chansen att släppa en skiva när jag var 14 år, men det blev för mycket. Jag har add. Jag fick min diagnos när jag gick i åttan. Om jag hade fått diagnosen tidigare så hade livet varit lättare för mig.
Det var Elin, en tjej som berättade om sitt liv med npf-svårigheter. Hon berättade;
- Jag misslyckades i skolan, hamnade på iv-programmet. Där fick jag min diagnos. Om jag hade fått min diagnos tidigare så hade mitt liv sett annorlunda ut. Innan jag fick utredningen så analyserade BUP mig. De sa att det var min mammas fel att jag var som jag var. Fast jag skadade mig och mådde väldigt dåligt så fortsatte de att säga att det var min mammas fel. Till slut begärde vi ett bli förflyttade till BNK (jag bor i Göteborg och där heter det så). På BNK fick jag en utredning och sedan en diagnos. Då blev det bättre. Och min mamma har fått ta mycket, men jag hade inte stått här idag om det inte var för min mamma.
Tre helt olika livsöden som förenas av det att man varit utsatt på grund av en oförstående omgivning. Man har inte förstått sig själv och få har förstått hur man kan hjälpa. Alla tycker att det varit bra att få en diagnos, att saker blivit lättare i och med den.
Vet ni vad, jag som jobbat med de här frågorna i femton år har bara träffat på en enda person som ångrade att hennes son fått en diagnos. Varför? Jo, för i och med diagnosen var det så svårt för hennes son att få ta körkort. Förutom den mamman har jag aldrig hört någon beklaga att de fått en diagnos. De har beklagat hur de blivit behandlade. De har kanske beklagat att de får och fått kämpa så, att folk inte förstår dem o s v, men ingen har ångrat att de fått reda på vad som gör livet svårt för dem.
Just därför är det så märkligt för mig när jag studerar till specialpedagog att jag näst intill varje gång det pratas om diagnoser får höra hur man ifrågasätter utredningarna och undrar varför man ska sätta diagnos.
-Stämplar man inte bara människorna när man sätter diagnos är ofta den retoriska frågan som ställs.
Nej, de personerna som berättade om sina liv på Kungöverlivet-galan tyckte inte det. Inte heller någon (utom mamman vars son hade svårt att få körkortstillstånd) jag har träffat tycker så.
Varför är det då så svårt för människor som inte är personligt insatta i frågan att förstå att diagnos är lika viktigt när det gäller npf som det är när det gäller alla andra funktionsnedsättningar och sjukdomar som gör livet lite svårare.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...