Fortsätt till huvudinnehåll

Varför ifrågasätta diagnos vid npf-svårigheter?

Hemma igen efter galan i Stockholm. Efter idrottslektion med mina elever nu på eftermiddagen har jag en liten tanke kring det som sades på Kungöverlivet. Tre av dem som var uppe och pratade eller sjöng på galan berättade också lite om sina liv. Det var Johan Bakke, musiker, som sa;
- Jag fick min aspergerdiagnos ganska sent. Då var jag 35 år. Då föll bitarna på plats. Förut kunde jag aldrig behålla ett jobb. Nu jobbar jag med mitt specialintresse som är musik.
Det var Ida Lafontaine, sångerska, som berättade;
- Jag fick chansen att släppa en skiva när jag var 14 år, men det blev för mycket. Jag har add. Jag fick min diagnos när jag gick i åttan. Om jag hade fått diagnosen tidigare så hade livet varit lättare för mig.
Det var Elin, en tjej som berättade om sitt liv med npf-svårigheter. Hon berättade;
- Jag misslyckades i skolan, hamnade på iv-programmet. Där fick jag min diagnos. Om jag hade fått min diagnos tidigare så hade mitt liv sett annorlunda ut. Innan jag fick utredningen så analyserade BUP mig. De sa att det var min mammas fel att jag var som jag var. Fast jag skadade mig och mådde väldigt dåligt så fortsatte de att säga att det var min mammas fel. Till slut begärde vi ett bli förflyttade till BNK (jag bor i Göteborg och där heter det så). På BNK fick jag en utredning och sedan en diagnos. Då blev det bättre. Och min mamma har fått ta mycket, men jag hade inte stått här idag om det inte var för min mamma.
Tre helt olika livsöden som förenas av det att man varit utsatt på grund av en oförstående omgivning. Man har inte förstått sig själv och få har förstått hur man kan hjälpa. Alla tycker att det varit bra att få en diagnos, att saker blivit lättare i och med den.
Vet ni vad, jag som jobbat med de här frågorna i femton år har bara träffat på en enda person som ångrade att hennes son fått en diagnos. Varför? Jo, för i och med diagnosen var det så svårt för hennes son att få ta körkort. Förutom den mamman har jag aldrig hört någon beklaga att de fått en diagnos. De har beklagat hur de blivit behandlade. De har kanske beklagat att de får och fått kämpa så, att folk inte förstår dem o s v, men ingen har ångrat att de fått reda på vad som gör livet svårt för dem.
Just därför är det så märkligt för mig när jag studerar till specialpedagog att jag näst intill varje gång det pratas om diagnoser får höra hur man ifrågasätter utredningarna och undrar varför man ska sätta diagnos.
-Stämplar man inte bara människorna när man sätter diagnos är ofta den retoriska frågan som ställs.
Nej, de personerna som berättade om sina liv på Kungöverlivet-galan tyckte inte det. Inte heller någon (utom mamman vars son hade svårt att få körkortstillstånd) jag har träffat tycker så.
Varför är det då så svårt för människor som inte är personligt insatta i frågan att förstå att diagnos är lika viktigt när det gäller npf som det är när det gäller alla andra funktionsnedsättningar och sjukdomar som gör livet lite svårare.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …