Om allians, den viktigaste faktorn för att lyckas i skolan

Välkomna hit, tillbaka till min blogg. Nu tänker jag skriva här och inte på facebook. Jag hoppas att du vill följa med mig hit till min "nygamla blogg". Första inlägget handlar om ordet "allians". 

Att eleven med npf upplever att hen har allians med en pedagog är den viktigaste faktorn för att eleven ska trivas i skolan.

I ordböcker och på Wikipedia går det att läsa att det med ordet ”allians” menas ett förbund eller en förbindelse, gemensam överenskommelse. I internationell politisk mening sluts en allians mellan stater för något gemensamt ändamål, till exempel anfall, försvar eller handel. I civilrättsliga sammanhang kan med allians avses ett äktenskap eller ett avtal om ömsesidigt samarbete.

Ordet allians i kontakten mellan elev och lärare betyder precis som ovan en förbindelse, ett ömsesidigt samarbete, men det finns en skillnad och det är att i denna allians finns det en part som har större ansvar att alliansen upprättas och att den hålls uppe. Det är pedagogens ansvar att skapa alliansen och att tillsammans med eleven upprätthålla den.

Att få en allians med en elev är lätt, om du gör det rätt. Att skapa allians med eleven innebär inte att du ska bli kompis med eleven eller bjuda på godis, eller inte sätter gränser.

Visa eleven att du vill väl, att du tycker att eleven är en bra person, att du är intresserad och vill att ni ska ha ett gott samarbete. Du ska vara en vuxen som det går att lita på, som inte ger upp eller slutar bry dig om eleven om hen gör något mindre lyckat. Du sätter gränser för eleven, men om eleven går över gränsen så är du den första att ta reda på varför gränsen överskreds. Du blir inte arg och du står kvar även när det blåser. När väl alliansen är skapad går det lättare att förändra och ställa krav på eleven som du annars aldrig hade fått möjlighet att göra.

Ibland går det ”bort i tok” då gäller det att vänta, lyssna in, tänka och förändra.

En gång för några år sedan då jag jobbade på en högstadieskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar gick det ”bort i tok” med en relation till en elev. Klassen hade varit på teater och det skapade mycket oro hos ett par av eleverna. En elev hade inte fått i sig någon lunch och ville köpa pommes frittes för att orka med att gå på eftermiddagslektionen. Det fick hen för mig, men jag glömde av att ge förutsättningarna för ätandet. Eleven kom in i klassrummet. Hen hade med sig pommes frittes och satte sig vid sin plats där hen smaskade med pommes frittes och ketchup. Detta kändes inte bra för mig eller för de andra eleverna. Det hela slutade med att eleven och jag blev ovänner. Eleven sprang ut från lektionen och lämnade pommes fritten på sitt arbetsbord. Hen ville inte komma tillbaka till skolan. Eleven kände sig väldigt sviken av mig. Vår allians var bruten. Jag och en av vårdnadshavarna bestämde vid ett telefonsamtal att vi skulle träffas på skolan och prata om det. Eleven och hens vårdnadshavare kom till skolan. Vi lyssnade på varandra. Jag förklarade hur jag hade tänkt och reagerat och jag berättade hur jag skulle gjort istället. Eleven förstod och jag insåg att jag inte varit tydlig i varje steg till hur hen skulle göra med sina pommes frittes. Eleven gick hem med sin vårdnadshavare och kom tillbaka till skolan nästa dag. Alliansen var lagad igen.

Om vi inte hade haft en stark allians från början kunde denna händelse ha blivit väldigt stor för eleven. Nu blev den inte det – och jag lärde mig mer om alliansskapande.