En fredag utöver det vanliga

Efter föreläsningen med Ross Greene tog jag spårvagnen hem igen. Väl hemma mötte jag maken, Lillagubben, Lillagubbens två kompisar, dottern, min mamma och min pappaa i nämnd ordning. Jag klappade lite på hundarna, gosade lite med hönorna och sedan bytte jag om inför grovjobbet. Min pappa klöv stubbar som vi haft liggande på tomten, medans jag förflyttade dem till vårt förråd. Under tiden jag förflyttade vedklabbar ihop med min pappa fixade maken middagen och strax efter det kom våra goda vänner Håkan och Ann-Charlotte. Nu har de åkt hem men deras son sover över. Jag tänker mycket på Ross Greene och hans föreläsning, inte så att det var några direkta nyheter för mig, men jag tänker på människosynen, eller som Håkan sa "Malene, du kanske har för mycket empati". Kanske har jag det, tänker jag, men så tänker jag också, kan man någonsin ha för mycket empati?

Jag tänker på det Ross Greene sa att man antingen är "medvetet inkompetent" eller så är man "omedvetet inkompetent". Vet inte om jag översätter rätt, det låter lite väl brutalt, men tanken är att man är medveten eller omedveten om att man är otillräcklig, att man gör fel, att man misslyckas, att man inte förstå. Jag tror att vi alla är både medvetet och omedvetet inkompetenta i olika grader. Jag tänker på dem jag pratade med under lunchen. Trevliga människor. Utbildade människor. Vi pratade om våra yrken, om vad vi gjorde, om barn med svårigheter, om Ross Greene. Jag berättade om min dotter, att man innan hon fick sin diagnos fick en lättare utredning av en skolpsykolog som funderade på om hon var intellektuellt funtionshindrad. Jag berättade det för mina lunchkamrater. De som jobbade i ett resursteam kring barn med intellektuella funtionsnedsättningar lyssnade. Sedan sa en av dem, en klok och förståndig kvinna till mig på ett väldigt självklart och tydligt sätt;

- Det hade aldrig våra utredande läkare och psykologer gjort, de är alldeles för kompetenta för det.

Jag sa inget, men jag tänkte på det Ross Greene sa, medvetet och omedvetet inkompetenta människor, för hur kan man veta om man alltid ställer rätt diagnos...?

Ödmjukhet inför att det kan bli fel ibland, att man kan göra fel, fast man vill den andra det bästa, att man inte alltid förstår, att man inte alltid har tillräckligt med empati. Det tänker jag ikväll innan jag skall gå och lägga mig efter en fredag utöver det vanliga, både dagtid och kvällstid.

Imorgon lovar jag att skriva mer om Ross Greene, mina och hans tankar kring hur man möter barn med svårigheter. Tills dess. God natt och sov gott.