Min fina, modiga dotter lägger ut den här meningen på sin facebooksida;
Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.
Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon måste visa mig det.
Jag tänker på eleverna i min dotters högstadieklass som inte tittar på henne när hon kommer mot dem, som inte hälsar på henne när hon kommer till skolan - fast de hälsar glatt på andra de träffar som sitter i närheten. De vuxna (många är fantastiska det är inte det okej, så bli nu inte ledsna på skolan för att jag skriver detta om ni läser detta, jag vill bara förklara hur det känns längs in i benmärgen för ett barn som är utanför, som känner sig utanför) menar att det inte är så farligt, att min dotter måste ta mer plats - men hon kan ju inte.
Eleverna i min dotters klass är nog, precis som flickan som skrev meddelandet, medvetna om vad de gör, men de skulle inte erkänna det om man frågade dem. Deras föräldrar skulle inte förstå något. Så om fem år kanske min dotter återigen får ett meddelande. Av en klasskamrat från högstadiet. Som ber om förlåtelse för att hon mobbade henne på högstadiet för att hon aldrig hälsade på min dotter när hon såg henne. Det kommer att vara stort för min dotter att få det erkännandet då också. Men det hjälper henne inte nu...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
14 kommentarer:
Gråter, vad det gör ont.
Tänker på din dotter.
Var är pedagogerna??????
Kramar om henne.
Ja det gör ont och det är frustrerande att stå bredvid. Pedagogerna är där och de är fantastiska, men just den här tysta utanförskapet är svårt att komma tillrätta med. Det är lättare att prata om när någon är handgriplig. Pedagogerna har mitt fulla förtroende, de har hjälpt och hjälper min dotter på alla möjliga sätt, men oj vad svårt det är.
Malene! Jag blir så arg så att jag kokar när jag läser hur det är för din tjej, GRRRRRR!!!!
Så klart känner jag igen allt och ibland vill man bara gråta men ibland blir man så arg så att man skulle kunna göra och säga riktigt dumma saker!
Fy för de barnen och föräldrarna, just nu är jag INTE förstående...
KRAM
Glömde:
Din dotter är fantastiskt mogen och MODIG som vågar skriva det hon skrev på facebook!
Tack Märta, skall hälsa min dotter vad du skrev om henne så blir hon glad! Jag försöker tänka att det inte är lätt att vara människa, vem man än är. Om min dotter varit som en av de andra flickorna i klassen och en av de andra flickorna haft min dotters svårigheter, så hade inte jag heller förstått, men visst blir jag både arg och ledsen över att min dotter sällan får vara glad och nöjd. Precis som din dotter och massor av andra barn. Kramar för att du hör av dig och kramar till din dotter som också kämpar. Malene
Vad jobbigt för din dotter! Jag känner igen situationen. Jag var också mobbad & osynlig hela grundskolan. Jag vet hur ont det gör... Det är tyvärr svårt att påverka situationen för så länge som det inte är hårda ord, slag eller kränkningar, utan bara tystnad och utfrysning...vad kan man säga eller göra då? Det går ju inte att tvinga sig på andra elever. Det måste vara så otroligt frustrerande för dig som mamma att se på men inte kunna göra något.
kram.
Ja, Martina. Det är jobbigt för min dotter, väldigt jobbigt. Jag funderar på vilken självbild barn som blir utestängda/som inte klarar av att ta plats i en grupp får av sig själva när de växer upp och blir vuxna. Det är frustrerande att stå bredvid och inte riktigt kunna påverka, för hur kan jag påverka? Jag vet bara att när jag försökte hjälpa min dotter aktivt när hon gick på lågstadiet, så fick jag lärare och föräldrar till klassen på mig, så det aktar jag mig noga för, det är inget som underlättar. Men hur gör man egentligen... för att hjälpa ett barn som är utanför/som inte har samma sociala färdigheter som merparten av barn har att komma in i gemenskapen?
I mitt fall blev det lite bättre när jag började gymnasiet. Jag bytte till en ny skola och den var ganska stor. Fler elever och det fanns mer plats för olikheter. Jag var fortfarande utanför men fann också en tjej att umgås med. Men det där med grupp har jag fortfarande svårt för...Det kan nog många gånger bli enklare i gymnasiet. finns ju också möjlighet att välja inriktning på gymnasiet så man förhoppningsvis får gå i en klass där det finns fler med samma intressen. Men det är ju en klen tröst när man fortfarande går i grundskolan. Vilken klass går din dotter i?
Grundskolan är tuff, jag vet inte hur man gör på bästa sätt...ska barn med npf ingå i den vanliga skolan eller ej? Är det bättre att gå i en anpassad skola, där de får hjälp och social träning. Eller är det bättre att gå i en vanlig skola för man ska ju ändå ut i verkligheten sen? Det finns inga enkla svar. Min son klarade inte av att gå i en vanlig klass, han förstod inte vad det förväntades av honom och det uppstod problem eftersom han inte var på samma nivå som klasskompisarna när det gäller de sociala färdigheterna. Nu började han i en specialskola i måndags. För oss var det den enda utvägen, även om jag hade önskat att han skulle kunna gå i en vanlig skola.
Självklart påverkas självbilden. Men den går att reparera. Din dotter har ju stöd från dig så jag tror att det löser sig. Man får ta små steg i taget för att träna på det sociala. Hur jobbigt det än låter så blir det enklare ju äldre man blir. Jag har gett mig själv "social läxor" och det hjälper faktiskt.
Glömde säga att din dotter är otroligt modig som vågade lägga ut den meningen. Starkt gjort av den andra tjejen att säga förlåt.
Tack, Martina!
Åh, det gör ont i ett mammahjärta...Känner så starkt för alla dessa barn och ungdomar som känner sig utanför eller annorlunda. Min dotter känner ofta detsamma men håller det inom sig istället för att berätta...
Starkt av din dotter att våga skriva och verkligen säga hur det känns. Kanske kan det en dag göra att omgivningen får bättre förståelse. kram / Pernilla
Hej Pernilla. Det gör ont i hjärtat när ett barn inte har det bra. Det är svårt att ta, tycker jag. När ett barn bär det inom sig är det ännu svårare, för hur skall man kunna hjälpa när man inte vet vad som är det svåra. Kanske alternativ kommunikation, mejla till varandra är något för er?
Jag hoppas att det gör skillnad, att min dotter har "lagt upp" det jobbiga på bordet. Hoppas att lärarna/kuratorn kan hjälpa till att ruska om i detta. För ofta är det ganska lite som behövs från oss vuxna, när det ännu inte blivit mobbning, att man tar upp det, pratar om det, resonerar, "om det varit du". Jag håller tummarna för att min dotter och för att alla barn som är utanför på något sätt skall få hjälp den här gången!
kram
Det tysta utanförskapet är verkligen fruktansvärt! Min son säger att han inte bryr sig och att han tycker om att vara själv... men det är nog bara ett slags självförsvar, för jag kan se ensamheten i hans ögon. Föräldrar ser sådant.
Han är annorlunda, väldigt få (i hans ålder) förstår honom. De här barnen betalar ett högt pris i grundskolan men har allt att vinna i framtiden, det är jag övertygad om!
Din dotter är jättemodig som konfronterar sin tidigare klass! Äntligen fick hon även en bekräftelse i ett förlåt - underbart, jag blir helt rörd! Även modigt av klasskamraten som vågade gå motströms och erkänna vad hon gjort.
Kram
MammaAnna
Hej MammaAnna. Det är hemskt att inte höra till och att inte kunna säga att man gör det eftersom även det möts med tystnad. Om man lyckas ta sig igenom grundskolan och gymnasiet med självkänslan i behåll så har man hela livet på sig, brukar jag säga. Jag sa till min dotter igår att hon kan bli en väldigt bra förebild och stöd till barn som är mobbade och utsatta, för hon vet ju precis hur det känns. Då lös hon upp, min modiga dotter.
Fortsätt kämpa!
kramar
Malene
Skicka en kommentar