Jag sitter här och dricker te, mitt i bloggtorkan...
Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.
Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.
För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.
Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.
Men.
Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.
Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.
Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!
Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.
Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
14 kommentarer:
God morgon!
Jag förstår precis vad Du menar.
Miss F tog bussen till skolan i morse, men efter att ha läst bla på FB de kommentarer som hennes klasskamrater skrivit till henne, så ringde hon mig och undrade varför jag inte bryr mig och vad jag gör åt att hon blir kallad en det ena en det andra av könsord. Att försöka förklara för ett barn att man inte kan göra så mycket mer åt det än jag redan gör. (jag har varit i kontakt med rektorn på skolan då könsorden haglar på lektionerna) Det är svårt att göra något åt de sociala medierna.
Lycka till i Karlstad i kväll
Gunilla
Vi känner oxå igen det alltför väl. Vi har en tös som skolstrejkat några månader o på fredag ska hon börja på en annan skola. Förhoppningarna är stora från våra o hennes sida men det känns faktiskt inte som nån katastrof längre om hon inte går i skola. Priset för henne att vara på gamla skolan blev för högt och vi vet att hon kämpar på för att passa in fast skolan ser nog inte hennes ständiga kamp. Håll tummarna för oss på fredag att början blir bra!
Kom ihåg att mitt i allt har vi alla gjort vad vi har förmått och ofta mycket mer därtill. Men vi kan inte klara allt alltid! Vi måste kanske vara glada att barnen visar sin motvilja, det är ett rop på hjälp som kanske kan kan ge ledtrådar till vad vi kan göra för dem. Själv har jag alltid kämpat på. Ända iniväggen upprepade gånger. Jag borde haropat i stället. Kram! H
"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.."
Denna mening sitter fint inramad på min vägg, men ack så svårt det kan vara ibland...
Önskar dig en skön tisdag också!
Kram
MizzLiz
Huvudet på spiken, Mizzliz. Det är där i mellanrummet mellan de tre delarna som frustrationen bygger upp sig - innan acceptansen lägger sitt skyddande hölje över hjärta och själ - igen.
kram
Jag kan bara hålla med alla här ovan. Jag känner igen det du skriver. För mig går ju det där i vågor. Ibland accepterar jag och går vidare och rent av tycker att det liv vi har är helt okej. Ibland tycker jag till och med att det är ett bra liv; intressant och roligt mitt i allt. Och ibland lämnar jag över allt för att jag inte orkar. Att sen ta tillbaka det där man inte orkat, positionen som mamma och stark igen sen, det är inte heller så lätt för då har man redan blivit stämplad som hon som inte orkar.... Och när jag ständigt är kaxig så är jag stämplad som besvärlig.
Nej det här blev ju ingen bra kommentar! Jag hoppas och tror att du kan leva i det accepterande läget oftare än jag gjort. Många kramar!<3
Mycket klokt! Dit är vi på väg, till acceptansen! Snart framme t.o.m. Känns skönt. Måste bara få det att landa riktigt i mig. För ibland drar alla tankar iväg med mej när mitt barn inte orkar till skolan och lärarna inte förstår, tycker o tänker en massa. Inlägget är till stor hjälp för mig, tack!
O vad jag känner igen mig i det du skriver! Har det så med vår son som utan problem går till praktik två dagar/v men de andra tre dagarna när han ska vara i skolan funkar ingenting! Många runt oss har svårt att förstå hur mycket vi än förklarar. Tur att du delar dina erfarenheter med oss andra så känns livet lite lättare! :)
till marielles inlägg ovan vill jag säga att jag känner igen mej i det, inget dåligt inlägg alls! Man kämpar sen går luften ur man lämnar över ett tag, sen orkar man igen....o.s.v.
Och hur ödmjukt (men bestämt) man än lägger fram saker till lärare så kan man bli stämplad som besvärlig, daltande eller annat. Men precis som Malene skriver så finns det lärare som aldrig kommer att förstå..
Jag känner igen mig mkt i ditt inlägg också marielle...
Va klokt skrivet..Jag har en vuxen dotter med diagnos aspberger och vad vi har kämpat och hur vi kämpar. Vem sätter normerna för vad är ett "lyckat liv"? Jag följer din blogg med stort intresse och känner igen mig och vår familj i så mycket.Varma kramar och tack för att du orkar dela med dig.
http://www.skolverket.se/2.3894/publicerat/2.3364/2.5567/oklar-bild-av-undervisning-for-ad-hd-elever-1.161408#.Tsu2Z3aBiB0.facebook
Läste denna länken från skolverket, de håller på och forska om npf, hur dessa barn ska kunna ingå i skolan.
Du som har så mycket erfarenhet kan väl "lägga dig i detta". Hoppas du förstår vad jag menar, rör ihop allt ibland kram Cecilia
Det känns som att dom enda som vet hur jag har det är du Malene, och alla ni som skriver kommentarer, tack för att ni finns!!
Kämpar järnet med min dotter 14 år,försöker få skola arbetskamrater,nära och kära att förstå,hur vi har det, att vad vi än ska göra så är det en kamp.
Allt som oftast får man höra att det är bara att säga till på skarpen,,,blir så lessen att höra det.
Förra veckan gick hon hem från skolan hon hade ont i magen och huvet,idag gick hon hem med feber och ont i huvet. Är lätt stressad för jag känner att skolan flåsar mig i nacken.
Men jag tänker inte ge upp,jag tänker fortsätta kämpa för min älskade dotter.
Vare sig dom förstår eller inte.
Kram på er/Kristina
Åh, vad tänkvärt ni alla skriver. Det känns så otroligt skönt att få känna igen sig i vad ni alla skriver. Jag kan törsta såååå efter att någon ska lägga en hand på min axel och verkligen förstå hur vi har det ibland eller oftast...
ja det är så svårt det där...att nå acceptansen....att folk inte fattar...att alltid leva med rädslan, som i mitt fall yttrar sig i att sonen uttrycker ibland att han inte vill leva mer...att han inte orkar leva mer, 13 år gammal....att sitta på jobb och få ett sms från honom där det står "jag orkar inte mer"....acceptansen...att livet är så...det är svårt....men på nått vis skönt att läsa att fler letar efter den...acceptansen...
Skicka en kommentar