Att acceptera sitt och andras liv
Jag sitter här och dricker te, mitt i bloggtorkan...
Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.
Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.
För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.
Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.
Men.
Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.
Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.
Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!
Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.
Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)
Min dotter ligger i sängen. Vet inte om hon kommer iväg till skolan - men gudarna skall veta att vi försöker, bägge två. Andra människors åsikter om varför hon inte orkar gå till skolan måste vi lägga åt sidan, får inte bry oss om dem. Åsikterna kommer från människor som inte förstår, som inte vet hur jobbigt det är att ha de svårigheter min dotter har. Man kommer också till en punkt då man behöver vila sig från att berätta och förklara och sluta hoppas att människor som inte förstår - gör det.
Någon gång måste man släppa taget. Acceptera att livet är som det är. Att människor som inte förstår nu, förmodligen inte kommer att förstå om ett år. Några kommer att förstå. Några kommer att ta till sig av utbildningar och föreläsningar. Andra kommer få personliga erfarenheter som gör att de förstår. Ytterligare några kommer tyvärr aldrig att förstå.
För att livet vi lever skall fungera behöver vi acceptera det. Titta på det okritiskt. Konstatera att det är som det är. Gå vidare.
Själv sitter jag, som sagt och dricker te mitt i bloggtorkan. Min dotter ligger i sängen. Hon har ont, som vanligt, i magen och i huvudet. Kanske kommer hon inte att gå till skolan eller så lyckas hon. Jag har kommit till den punkten att jag accepterar både och. Visst vill jag att hon skall gå, visst vill jag att hon skall vara lycklig, ha kompisar, lyckas i skolan och resten av livet.
Men.
Om jag accepterar att det blir på ett annat sätt än vad jag och andra människor runt mig från början förväntade oss att livet för min dotter skulle bli - så blir livet lättare att leva både för mig, min familj, men framförallt för min dotter.
Det kallas för att acceptera. Det betyder inte att ge upp eller att inte bry mig. Men att acceptera att livet är så här och leva, leva, leva - det liv som just du fått. Vi mår bättre av det och det är ju det vi alla strävar efter. Att få ett bra liv där vi och våra barn mår bra.
Ikväll skall jag föreläsa i Karlstad och bo över hos en god vän som jag träffat via npf-äventyret. Det ser jag verkligen fram emot!
Nu skall jag dricka färdigt mitt te och se om jag kan få iväg min dotter som fick ett par huvudvärkstabletter för en kvart sedan.
Ha en skön tisdag, var du som läser detta, än bor:)
Kommentarer
Jag förstår precis vad Du menar.
Miss F tog bussen till skolan i morse, men efter att ha läst bla på FB de kommentarer som hennes klasskamrater skrivit till henne, så ringde hon mig och undrade varför jag inte bryr mig och vad jag gör åt att hon blir kallad en det ena en det andra av könsord. Att försöka förklara för ett barn att man inte kan göra så mycket mer åt det än jag redan gör. (jag har varit i kontakt med rektorn på skolan då könsorden haglar på lektionerna) Det är svårt att göra något åt de sociala medierna.
Lycka till i Karlstad i kväll
Gunilla
Denna mening sitter fint inramad på min vägg, men ack så svårt det kan vara ibland...
Önskar dig en skön tisdag också!
Kram
MizzLiz
kram
Nej det här blev ju ingen bra kommentar! Jag hoppas och tror att du kan leva i det accepterande läget oftare än jag gjort. Många kramar!<3
Och hur ödmjukt (men bestämt) man än lägger fram saker till lärare så kan man bli stämplad som besvärlig, daltande eller annat. Men precis som Malene skriver så finns det lärare som aldrig kommer att förstå..
Jag känner igen mig mkt i ditt inlägg också marielle...
Läste denna länken från skolverket, de håller på och forska om npf, hur dessa barn ska kunna ingå i skolan.
Du som har så mycket erfarenhet kan väl "lägga dig i detta". Hoppas du förstår vad jag menar, rör ihop allt ibland kram Cecilia
Kämpar järnet med min dotter 14 år,försöker få skola arbetskamrater,nära och kära att förstå,hur vi har det, att vad vi än ska göra så är det en kamp.
Allt som oftast får man höra att det är bara att säga till på skarpen,,,blir så lessen att höra det.
Förra veckan gick hon hem från skolan hon hade ont i magen och huvet,idag gick hon hem med feber och ont i huvet. Är lätt stressad för jag känner att skolan flåsar mig i nacken.
Men jag tänker inte ge upp,jag tänker fortsätta kämpa för min älskade dotter.
Vare sig dom förstår eller inte.
Kram på er/Kristina