Jag läser på facebookgrupper (med fokus på npf-svårigheter) som jag är medlem i, den ena svartare historien efter den andra. Om barn som rymmer, om barn som skolvägrar, om barn som är deprimerade, som mobbas, som är självmordsbenägna. Jag läser vidare om föräldrar (mest mammor, men en och annan pappa) som är fullständigt utslitna, som är sjukskrivna, deprimerade, utmattade, självmordbenägna.
Konstigt att det kan finnas så många människor, som mår så dåligt och ändå är de så osynliga. Konstigt att det aldrig verkar ta slut... Hur skall man orka, hur skall man stå ut? Finns det lösningar?
Jag läser på Socialstyrlelsens hemsida om en undersökning Attention gjort (som liknar min undersökning som finns i boken "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", ganska mycket får jag nog säga...) att nästan alla föräldrar som deltagit i undersökningen saknar stöd i olika former för allt det som blir så extra jobbigt när man är förälder till ett eller flera barn med npf (vare sig man själv har svårigheterna eller inte).
Läs om undersökningen här.
Den här terminen har jag tänkt ta fler timmar av min arbetstid till just stödsamtal. Om du som läser min blogg behöver stödsamtal kring frågor som rör din familj/barn med npf-svårigheter och du bor så du kan ta dig till Göteborg, så är du välkommen att kontakta mig på malene.larssen@aduct.com
Första samtalet som tar en timme är gratis, övriga samtal kostar 300 kronor per tillfälle.
Det finns lösningar, även om det inte alltid blir jättebra på en gång, men det kan alltid bli bättre - och det är ju en bra början!
Välkommen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
3 kommentarer:
Åh vad jag önskar jag bodde i Göteborg...
Tänk om varje socialkontor hadeen socialsekreterare som var utbildad på npf svårigheter, då hade allt förhoppningsvis vsrit lättare för oss föräldrar. Som det är idag är man utlämnad till ders okunskap och skall först övertyga dem om svårigheterna med barnens funktionsnedsättningar under förutsättning att man kommer så långt. Ofta så känns det som om man stör dem i kaffedrickandet.
De senaste 2 veckorna har jag fått lära mig otroligt mycket hur saker fungerar i vårt samhälle. När man som förälder skriker på hjälp så är man utlämnad till ett stort tomrum, ingen kan göra något. Att en socialsekreterare sedan förvärrar saken med att ringa till dottern för att fråga om det stämmer det jag sakt så har kriget brutit ut totalt, återvändo från något håll är uteslutet.
Nej fram för mer stöd till oss föräldrar och anhöriga. Vem tar hand om våra barn om inte vi orkar mer utan går in i väggen och förblir passiva?
Fortsätt kämpa för mer förståelse kring NPF
Hade inte grupperna på facebook och Din blogg funnit så vet jag inte hur länge jag hade orkat, för nu är det mer kämpigt än någonsin
Gunilla
Så synd att jag bor på andra sidan landet - hade behövt din hjälp!
Kika gärna in på min blogg.
Skicka en kommentar