Livets gång

Då var jullovet slut och allt det "vanliga" skall så sakteliga rullas igång igen. I årbörjar mina öppna föreläsningar i slutet av februrari. Till dess skall jag ha förändrat min föreläsning på många sätt. Det kommer att bli mindre fokus på min dotters historia och mycket mer på lösningar och på andra barn, andra föräldrar. Det kommer också att bli mer fokus på kognitiv beteende terapi, hur man kan använda sig av det i skolan och hemma för att lösa saker som kan verka hopplösa, men som faktiskt inte alls är hopplösa - om man förstår varför det blev fel från början. Den sista meningen kan kanske upplevas som kränkande för dig som har ett barn eller en elev som det verkligen inte fungerar för, men de här garnnystanen som barnen befinner sig i har så många trådar att dra i så även om just du kanske gör så mycket rätt det bara går, så kanske inte det hjälper för att det finns andra trådar som ligger och skaver.

Här kan du, om du vill, gå in och läsa om min föreläsning och var jag kommer att föreläsa nu i vår och sedan får du, om du vill, gärna sprida länken vidare till andra som kan ha nytta av föreläsningen.

En av mina favoritbilder. Lillagubben som med skräckblandad förtjustning upplever "Flumeride" på Liseberg för första gången i livet. Nu åker han allt han får åka, men då, när han var tre år behövde han lite stöd och kram för att klara resan ner genom vattenrutchkanan. Min dotter sitter precis bakom mig. Hon söker skydd bakom min rygg för vattnet som alldeles strax skall skölja över oss.

Bilden säger mycket om föräldraskap, tycker jag. Skydda, värna, stötta och också putta - för att våga, i livets berg-och dalbana. Och till slut sitter man, förhoppningsvis ensam kvar i båten, blöt som en katt när glada ungar skuttar ur båten för att ta sig till nästa attraktion, för så skall livets gång vara...