Om fetma och om ett tv-program och om vems fel det egentligen är
För ett tag sedan läste jag om en kvinna i USA vars mål var att bli historiens tjockaste kvinna. Hennes man åkte och handlade åt henne eftersom hon var för tjock för att orka själv. När jag läste om henne tänkte jag att det måste vara världens enda människa som njuter av att vara tjock. Kvinnan dök upp ett tag senare i artiklar då hon såg mindre glad ut, fast lika tjock. Hennes man hade lämnat henne, hon hade fått hälsoproblem och hon hade bestämt sig för att sluta sikta på "världsmästartiteln". Hon hade till och med börjat försöka banta, vilket inte var så lätt, hade det visat sig.
Jag tänker på den kvinnan när jag hör debatten i "Sverker med soptunnans" nya programserie "Sverkers stora strid". Man diskuterar fetmaepidemin i gårdagens avsnitt. Alla är överens om att Sveriges befolkning blivit tjockare, men man är inte överens om varför det blivit så och vad man bör göra för att stoppa den. Man menar att man måste utbilda ännu mer i vad sockret gör, i vad stillasittande gör att några menar att vi behöver införa en "sockerskatt" för att hjälpa människor att inte äta så mycket onyttiga matvaror, godis och läsk. Birgitta Olsson, politiker för folkpartiet, tycker att man måste lägga mer ansvar på individen (jag får erkänna att jag tyvärr missade större delen av programmet så hon kanske sa något annat innan jag började titta).
Är man fet så får man liksom skylla sig själv. Är man en tjock unge så får man skylla på ungen och/eller på dess föräldrar. Hon tyckte inte att man skall lägga extra skatt på onyttiga varor. Hon tyckte att man får skylla sig själv. Men när de är så stora skillnader i fetma bland barn som bor i områden med hög ekonomisk standard, där många är högutbildade och där få invandrare bor - och områden där många är låginkomstagare, lågutbildade och en hög andel invandrare bor så måste man väl ta sig en funderare till. Kan det verkligen ligga på individnivå när det verkar drabba en grupp så mycket mer än en annan grupp? Kan man lägga det på individen helt och fullt?
Jag tänker att individen alltid har ett ansvar, men att olika människor har olika stora möjlighet att påverka. Visst, nu kommer någon av er som läser att tänka att "jag har minsann långsam ämnesomsättning och jag gillar också godis, men jag har så hög moral att jag tränar (fast jag hatar att träna) och jag stoppar inte i mig skräp, just för att jag inte vill bli tjock". Och då tänker jag att det är ju helt underbart för dig, som tänker så, att du fixar det. Men alla gör inte det.
Jag tror att alla barn vill lyckas och jag tror att ingen vill bli tjock (utom möjligtvis hon i USA som ville bli tjock ända tills mannen lämnade henne och hon fick hälsoproblem).
Jag tror att alla vill lyckas, alla vill upplevas som bra människor, alla vill må bra - en del har bara lite svårare att lyckas med de på grund av olika saker. Jag tror också att Birgitta Olsson inte har upplevt det där ännu, att fast man vill något så orkar man inte eller så klarar man inte. Birgitta Olsson har förmodligen lyckats med det hon företagit sig och kan kanske därför inte förstå att det finns människor som inte klarar det samma som hon, som inte har hennes förutsättningar genetiskt och socialt.
Det är sorgligt tänker jag, för vi i samhället borde värna om alla människor. Inte lämna någon i sticket. Alla människor vill bli lyckliga, må bra och upplevas som goda samhällsmedborgare (även de som ständigt misslyckas och även om de inte vill det nu när de fått en plats i "Hells Angels" så fanns det en tid då de ville det).
Idag skall jag och dottern till Habiliteringen för första gången. Där hoppas jag att de tänker som jag ungefär, att alla människor vill, men inte alltid kan. Att min dotter får stöd så att hon glad och nöjd kan klättra ur min "flumeriedfarkost" så småningom (om du inte förstår detta sista, läs gärna inlägget nedan).
Idag är också första dagen för många barn i skolan. Jag håller mina tummar för att det blir en bra skoldag och ett bra läsår för landets skolbarn.
Jag tänker på den kvinnan när jag hör debatten i "Sverker med soptunnans" nya programserie "Sverkers stora strid". Man diskuterar fetmaepidemin i gårdagens avsnitt. Alla är överens om att Sveriges befolkning blivit tjockare, men man är inte överens om varför det blivit så och vad man bör göra för att stoppa den. Man menar att man måste utbilda ännu mer i vad sockret gör, i vad stillasittande gör att några menar att vi behöver införa en "sockerskatt" för att hjälpa människor att inte äta så mycket onyttiga matvaror, godis och läsk. Birgitta Olsson, politiker för folkpartiet, tycker att man måste lägga mer ansvar på individen (jag får erkänna att jag tyvärr missade större delen av programmet så hon kanske sa något annat innan jag började titta).
Är man fet så får man liksom skylla sig själv. Är man en tjock unge så får man skylla på ungen och/eller på dess föräldrar. Hon tyckte inte att man skall lägga extra skatt på onyttiga varor. Hon tyckte att man får skylla sig själv. Men när de är så stora skillnader i fetma bland barn som bor i områden med hög ekonomisk standard, där många är högutbildade och där få invandrare bor - och områden där många är låginkomstagare, lågutbildade och en hög andel invandrare bor så måste man väl ta sig en funderare till. Kan det verkligen ligga på individnivå när det verkar drabba en grupp så mycket mer än en annan grupp? Kan man lägga det på individen helt och fullt?
Jag tänker att individen alltid har ett ansvar, men att olika människor har olika stora möjlighet att påverka. Visst, nu kommer någon av er som läser att tänka att "jag har minsann långsam ämnesomsättning och jag gillar också godis, men jag har så hög moral att jag tränar (fast jag hatar att träna) och jag stoppar inte i mig skräp, just för att jag inte vill bli tjock". Och då tänker jag att det är ju helt underbart för dig, som tänker så, att du fixar det. Men alla gör inte det.
Jag tror att alla barn vill lyckas och jag tror att ingen vill bli tjock (utom möjligtvis hon i USA som ville bli tjock ända tills mannen lämnade henne och hon fick hälsoproblem).
Jag tror att alla vill lyckas, alla vill upplevas som bra människor, alla vill må bra - en del har bara lite svårare att lyckas med de på grund av olika saker. Jag tror också att Birgitta Olsson inte har upplevt det där ännu, att fast man vill något så orkar man inte eller så klarar man inte. Birgitta Olsson har förmodligen lyckats med det hon företagit sig och kan kanske därför inte förstå att det finns människor som inte klarar det samma som hon, som inte har hennes förutsättningar genetiskt och socialt.
Det är sorgligt tänker jag, för vi i samhället borde värna om alla människor. Inte lämna någon i sticket. Alla människor vill bli lyckliga, må bra och upplevas som goda samhällsmedborgare (även de som ständigt misslyckas och även om de inte vill det nu när de fått en plats i "Hells Angels" så fanns det en tid då de ville det).
Idag skall jag och dottern till Habiliteringen för första gången. Där hoppas jag att de tänker som jag ungefär, att alla människor vill, men inte alltid kan. Att min dotter får stöd så att hon glad och nöjd kan klättra ur min "flumeriedfarkost" så småningom (om du inte förstår detta sista, läs gärna inlägget nedan).
Idag är också första dagen för många barn i skolan. Jag håller mina tummar för att det blir en bra skoldag och ett bra läsår för landets skolbarn.
Kommentarer