Folk i min närhet, bekanta och människor som arbetar på samma arbetsplats som jag sneglar lite snett på mig ibland och så säger de "du har det bra du som inte jobbar heltid, som kan bestämma över dina egna tider, som inte behöver vara på jobbet så mycket".
Yeahhhh, right!
Idag började skol(eländet)an för min dotter. Innan skolan var vi på habiliteringen för samtal (vilket jag kommer skriva ett alldeles eget inlägg om för det var verkligen en upplevelse...). Efter habiliteringen släppte jag av dottern på skolan, som sin vana trogen, första dagen på terminen - stegade med förhoppningsfulla steg mot skolan... Jag har ätit lunch och nu sitter jag på jobbet och skulle egentligen börja jobba. Fast först måste jag prata med min dotter i telefon som är ledsen, deppig och som känner sig kränkt.
- Ingen hälsade på mig när jag kom till skolan och när jag frågade om schemat var det ingen som svarade. Jag vill inte sitta vid de andra, de bara ignorerar mig, men lärarna säger att jag skall det ändå. På biologin fanns ingen plats för mig att sitta så jag fick sitta bakom alla de andra. Nu vill jag gå hem innan sista lektionen, jag orkar inte mer!
Vad svarar man?
Jag brukar börja med att fråga min dotter vad hon vill att jag skall göra. Hon brukar oftast säga att hon inte vet. Fast jag vet att hon vet precis vad hon vill att jag skall göra eller säga.
- Gå hem om du inte känner att du mår bra i skolan, vill hon att jag skall säga och jag vill nog gärna svara henne det, men så har man ju den där lilla "Luther" som sitter på axeln och säger att man minsann måste försöka så länge man orkar.
Våra telefonsamtal brukar sluta med att min dotter klickar bort mig eftersom jag inte säger att hon kan gå hem - fast jag egentligen tycker det. För vem vill vara på en arbetsplats där man känner sig som en tapet på väggen?
Jag kan bli så fruktansvärt arg av alla förståsigpåare som tycker att alla barn skall intergreras/inkluderas i den svenska skolan. Det är väl JÄTTEBRA SÅ LÄNGE DET FUNGERAR FÖR BARNET!
Men när det inte fungerar - så fungerar det faktiskt inte och då måste det finnas andra alternativ istället för denna ständiga tortyr i utanförskap.
Imorgon skall vi förresten till tandläkaren för att prova ut bettskenan som vi var och gjorde innan jul. Nästa vecka är det besök hos sjukgymnasten och på allergimottagningen. Men innnan dess skall jag ha kontaktat och bokat in möten med; försäkringskassan, Lss-handläggaren och BNK.
Jo, jag har att göra, även om jag inte är på jobbet... Och även om det inte är politiskt korrekt att tycka som jag tycker så tycker jag fortfarande att det MÅSTE finnas alternativ till "vanlig" skolgång även för de barn som inte behöver gå i särskolan.
De här smsén har jag fått av min dotter hittills idag:
"Jag har inte fått ett enda hej av någon i klassen och både Hanna, Eva och Anna ignorerar mig fast jag sitter snett bredvid Anna..."
"Jag vill inte vara kvar plus att jag ska ha xx (ämnet i skolan) idag också 1,5 timme i tomhet"
(Obs namnen är påhittade).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man få ångra sig?
- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare. - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...
-
För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen...
-
Efter tolv år i skolans värld var det dags för mig att säga upp mig och ta upp gamla och kanske lite nya trådar. När jag, för tolv år sedan...
6 kommentarer:
Åh, Malene, tenk om dei kunne forstå at det å gå på jobben, det er EGENTID, det. Her kan eg tenke uavbrutt, gjere ting i eige tempo, organisere mitt jobbliv og FØLGE det! Få tilbakemelding, klapp på skuldera, kjenne at eg mestrar ting. I forhold til den kvardagen du beskriver, så er det den reinaste avslapning!
Inntil skulen ringer, eit barn er sjukt, eg skal heim frå jobben. Frå då av går det i eitt. Ein får berre tekke på skuldrane og tenke at sånn er det å vere priviligert og ha ein A4-kvardag...
Hej!
Jag kom just in på din blogg av en slump och tänkte att jag måste kommentera detta. Jag är själv lärare i en liten grupp för elever med neuropsykiatriska funktionshinder (de flesta med någon diagnos inom autismspektrat). Jag instämmer helt och fullt i det du säger! Det är jättebra om det funkar i vanliga klasser, men det GÖR DET INTE ALLTID. Vi måste börja se till vad som är bäst för den enskilde individen. De elever jag har nu har alla varit i vanliga klasser och det har inte funkat, de har inte haft kompisar osv. Nu är de en grupp på fem stycken och de har - mer eller mindre alla - för första gången i livet fått kompisar. Vi som jobbar med detta ser hur bra det faktiskt är, både socialt och vad gäller kunskapsutvecklingen. Tyvärr måste även vi "strida" för vår verksamhet, eftersom alla ska - som det så vackert heter - inkluderas. Hoppas det går bra och ordnar sig för din tjej!
Precis så är det! Detta kunde jag och min dotter ha skrivit! Hennes telefonsamtal, sms, att hon vill att jag ska säga att jag hämtar henne. Att hon inte syns!
Tortyr i utanförskap! De orden ska jag ta med mig!
Hej!
Vad tråkigt att höra om habiliteringen, vi har ännu inte kontaktat dem angående vår dotter. Jag har märkt att man ibland måste "pausa" från alla dessa professionella "hjälpare", vi sliter ut våra barn genom att de ständigt ska träffa nya personer som de ger en chans och sedan när de inte håller måttet av olika anledningar är besvikelsen så mycket större och gör så stor skada.
Det krvävs en hel del kraft för att ta sig iväg till dessa mötet med psykologer/läkare/ specialpedagoger mm där barnet ständigt påminns om att de har särskilda behov.
Fokus blir lätt på alla problem och inte på det som faktiskt är positivt och som man kan bygga på.
Det är tufft nu när skolterminen börjar och allt ska "dra" igång. Heja dig Malene och alla andra som behöver kraft att orka med sin vardag!
Kram
Väldigt igenkännande skolstart...men inte denna vecka.
Här är frågetecknet stort och jag förstår att man borde ta tillfället i akt och bara go with the flow. Istället inväntar vi den stora smällen, med skolvägran och gråt. Håller tummarna att imorgon är en annan dag, en bra dag, såsom vi fått uppleva dessa tre dagar...
ja...nu har det börjat igen...sonens axlar hänger, mailen fylls av negativa meningar om allt sonen misslyckas med i skolan och som han BORDE klara av, han är ju ändå 13 år...frustrationen och tårarna från alla 3 familjemedlemmar när det är dags för läxläsning...varje kväll....det har verkligen börjat igen...
Skicka en kommentar