När ska man berätta för släkt och vänner

Vi resonerade kring när man skall berätta för sitt barn att den har fått en diagnos efter utredningen. I och med det kom det upp tankar om hur pratar man och när berättar man för släkt, vänner och barnens kompisar.

Det där är lite knivigare, tycker jag eftersom man inte riktigt vet vart orden tar vägen efter att man berättat, var de landar och hur de tolkas.  Direkt efter att man själv eller ens barn fått en eller flera diagnoser hamnar man i en slags trappa där man går lite upp och lite ner. Trappstegen kan innehålla känslor som  sorg, ilska, ledsamhet, ifrågasättande, acceptansen, nyorientering, glädje...  Innan man gått förbi de första stegen (även om man ju naturligtvis kan trilla tillbaka i sorg och ilska senare också) så kanske man inte är riktigt mogen att möta och stå upp för de frågor och kommentarer som kan komma.

Jag hade önskat att npf-diagnoser var lika respekterade som andra funktionsnedsättningar och sjukdomar är. Det är de inte. Så när man berättar om sina eller sina barns diagnoser så måste man också vara förberedd på att människor inte förstår allt och alltid.

I alla fall ännu.

Vill vi att människor skall förstå så måste vi fortsätta berätta, även om det är jobbigt och tungt ibland.

Som vanligt ber jag dig som läser här att berätta om din erfarenhet av detta!

Du får gärna hjälpa mig med att sprida information om mina föreläsningar. Gå då in på den här länken och titta och skicka den gärna vidare till vänner, bekanta och arbetskamrater.

Kommentarer

Mamman sa…
När sonen fick sina första diagnoser (ADHD o Tourette) valde vi att berätta släkten och hans kompisars föräldrar. De allra flesta tog det bra, några få reagerade med att försöka styra deras barn att inte längre leka med honom.

Några år senare fick han även en AS-diagnos. Då valde han själv att bara berätta för sina närmaste vänner o närmsta släkt.

När han i höstas började ny klass (7:an) ville han inte berätta för någon i nya klassen. Vad han inte visste då var att flera andra i klassen också har diagnoser. Han fick nya kompisar och efter ett tag var en flicka ledsen en dag och när sonen frågade vad som hänt berättade hon att hon hade det jobbigt eftersom hon har ADD. Då hade sonen berättat för henne att han själv har ADHD. Efter det gick det lättare för honom att berätta även för andra i klassen och till slut märkte han ju att han var långt ifrån ensam om sina diagnoser. Jag tror att han inte nämnt AS eller Tourette-diagnoserna ännu i skolan men det kanske kommer längre fram.

Jag fick min ADHD-diagnos förra året och jag har valt att berätta för närmsta släkten och vissa vänner. Vissa kommmer ej att förstå så de väntar jag med ett tag till. Kanske säger jag inget alls till dem.
Cia sa…
Jag har ADD, min 13 åring fick diagnos i Nov 2011. Han håller själv på att ta in det. Vi har endast berättat om hans diagnos för de närmsta. Dock får jag ta diagnos/hans svårigheter i försvar till tex mina föräldrar vilket är oerhört jobbigt. Jag blir både arg och ledsen! De ser tex inte att hans läxproblematik hör ihop med hans ADD de menar bara "han måste skärpa sig!"...även hans pappa(jag har ensam vårdnad, pappan umgänge varannat veckoslut) köper det inte alls! Säger till sonen "jaha nu har mamma sett till att stämpla dig, din framtid är förstörd..." gissa om DET skadar min son. Grrr!
Nu går vi på ADHD center i Stockholm, jättebra. På fredag ska morfar o mormor på heldagskurs 9-15där. Hur de kan förstå ADD samt stötta sitt barnbarn. Spännande!

Själv är jag öppen med min diagnos ADD, annars kommer dessa diagnoser ALDRIG bli accepterade, om inte VI själva vågar berätta och stå upp för våra rättigheter mm. Jag brinner för det.
Jag vill även vara förebild för min son. Att det inte är varken skämmigt eller konstigt att ha ADD. Han ser ju att jag är inte annorlunda än andra. Eventuellt att han ser en mkt engagerad mamma! Men det är ingen dålig egenskap om man kanaliserar energin rätt.
Om mina barn när de är 20 och ger sig ut i vuxenlivet: kan se och känna till sina svårigheter samt FÖRMÅGOR, är på väg att lära sig hur de tar vara på sina förmågor, har en trygg självkänsla samt vågar stå upp för sig själva har jag nått dit jag önskar mina barn.
Jag kommer till Stockholm den 19/3 och föreläser om add. Klicka bara på länken innan så kan du läsa om det. Anhöriga har specialpris:)
Ovan skall det stå och inte innan som det står...
Anonym sa…
Mitt barns (10 år) lärare vill att vi ska berätta om hennes asperger på ett föräldramöte. Hon tror att det kommer att underlätta. Jag vet inte vad jag tycker. Det finns ju en risk att folk bara ser diagnos om man berättar?
Tolmia sa…
Jag berättar vitt och brett om min ADHD diagnos för ALLA. Både släkt och Vänner och folk som jag tror ha nytta av att veta.
Jag skämms inte ett dugg.
Har fått så bra respons på att jag är öppen.
Samma gäller barnen.
Fick berätta på ett föräldramöte och det blev så lyckat.
Vårt barn fick mycket mer förståelse.
Jag tänker att det är just det att folk vet som gör livet lite enklare att leva och gör det lättare för mig att be om hjälp när det är svårt.
Lotta sa…
Min man fick sin ADD-diagnos i början av förra sommaren. Från början var vi väldigt försiktiga med vilka vi berättade för, men då det visade sig att ingen gjorde någon stor grej av det har vi blivit mer öppna.

Fortfarande har vi dock inte berättat för hans far.
Vid ett tillfälle då min man och hans pappa var ute och åkte bil samtidigt som det var en intervju med Pelle Fosshaug på radion, tyckte min man att det blev ett bra läge. Men han hann inte mer än öppna munnen innan pappan (i nedlåtande ton) sa: Den där Fosshaug, han har ju ADHD han.

Så vi har konstaterat att alla människor inte är riktigt mogna att dela med sig till... än.
Roffes blogg sa…
Jag minns när vår dotter fick sin diagnos. Det är ju väldigt många år sen nu. Hon är 22 år nu och fick diagnosen Autism när hon var fem år.
Det var svårt att berätta för folk. De ville liksom inte tro oss. Och sen tyckte en del att vi var dumma på nåt sätt som gjort utredning på henne. Ja så mycket konstigt bemötande man fått genom åren även långt efter det där.
Det som inte syns finns inte....
Jag själv har också en diagnos. Den fick jag för ett år sen. Vid 43 års ålder alltså... Och det är fortfarande svårt det där. Jag har börjat prata öppet om det, men min mamma är väl den som har svårast av alla att ta till sig det där. Hon vägrar att prata om det och vill inte låtsas om det. En gång sa hon nåt om att hon inte såg det som ett handikapp utan att det var dom här stora synliga som hon såg som handikapp. Nej.... för henne är jag bara lat...
Men jag har en svägerska som har gjort nåt bra faktiskt. Hennes son har en muskelsjukdom och hon har skrivit ett jättefint brev till skolan; lärare och elever. Jag ska se om jag kan lägga in länken här!

http://carinasfoto.blogg.se/2012/february/det-har-ar-ingen-vanlig.html#comment

Populära inlägg