Njutläsning

Tänk dig ett barn, ja, säg att det är en pojke, runt sju år. Tänk dig pojken, sju år som just börjat glänta på skafferiet till lässkatten. Det glittrar där inne, sprakar och äntligen är springan så stor att barnet kan se hur det glittrar, kan greppa skatterna med sina bara händer. Han har knäckt läskoden och snubblar fram på orden. Han är sugen på att öppna mer, tränar hemma på att läsa. Han hittar en bok om rymden. Rymden är det som fascinerar honom mest just nu.

Man har "njutläsning" i skolan. Barnen skall lära sig njuta av en god bok varje dag en liten stund.

Pojken bestämmer sig för att ta med sig rymdboken och njuta av den på lässtunden i skolan. Han har ryggsäcken med rymdboken på ryggen när han går till skolan på morgonen. Han är stolt över boken, han skall visa klasskompisarna. Sedan skall han läsa om planeterna, solen, de svarta hålen och astronauterna. Han längtar lite till "njutläsningen" där han går mot skolan med sin mamma.

Tänk sedan att pojken tar fram boken och fröken säger "den är för svår för dig, den kan du inte läsa, det är en faktabok, den får du inte läsa för på njutläsningen läser vi skönlitterära böcker".

Tänk själv hur pojkens glädje förbyts till ledsamhet och lite skam. "Jag läser så dåligt att jag kan inte läsa den här boken". Skåpet till skafferiet stängs till.

På eftermiddagen säger han till sin mamma "jag läser sämst i klassen, för jag kan inte läsa i rymdboken, den är för svår för mig".

Vi är så rädda för att göra fel, vi vuxna, att vi håller oss till regler - för reglernas skull. För att inte göra fel i andra vuxnas ögon. De barn som inte kan motivera sig om det inte känns meningsfull drabbas extra hårt när vi vuxna är fyrkantiga. 

Hur kunde man gjort istället då?

Man kunde funderat på vad som var det viktigaste med njutläsningen. Man kunde ha peppat killen som kom med rymdboken till skolan och låtit honom ha boken och läsa i den tills han var redo att läsa något annat. Det viktigaste var ju att få killen att öppna ytterligare på fönstret till läsningen...



För övrigt skall jag njuta av Paralympicstävlingarna i London från och med i dag. Jag såg invigningen igår och blev glad i hela kroppen framförallt när jag såg kvinnor ifrån länder där man knappt ser handikappade på stan. Kanske håller livet på att bli bättre för dem också? Jag håller tummarna för det och för att de svenska och alla andra tävlande får härliga dagar i London.

(Jag har slutat länka mina inlägg till facebook för att inte irritera människor som inte vill läsa. Vill du att andra skall läsa så får du jättegärna länka vidare mitt inlägg). 

Idag skall jag till jobbet igen...

Idag är det min sjätte dag som jag jobbar heltid. Sjätte dagen som jag går till mitt arbete på den nystartade skolan här i Göteborg. Sjätte dagen som min dotter går själv till skolan utan att jag är hemma.
Det känns som en revolution att jag kan göra det. Fullständigt fantastiskt, faktiskt.

Igår när jag gick iväg var det svårt för min dotter. Jag fick gå ändå, eleverna väntar på mig. Min dotter kom inte iväg på morgonen hörde jag när jag ringde hem, men vi bestämde att hon skulle gå senare, vila sig lite och sedan gå iväg. Det gjorde hon.

Det här är den sjätte dagen på sjutton år som jag jobbar heltid - fast jag har sett till så jag inte är fast på jobbet, för att kunna förändra och lämna skolan om jag måste vara hemma på morgnarna igen.

Min familj har tur. Här finns en man som tjänar så pass bra att vi har kunnat göra så. För många familjer där det också måste vara någon vuxen hemma på morgonen som kan stanna hemma hela dagen eller som kan gå till skolan och vara där har inte den turen. Jag vet att det är så, men jag tror att det är få utanför "npf-familjen" som vet och förstår hur vår vardag ser ut.

Jag har i sjutton år inte jobbat heltid en enda vecka, förrän nu. Jag har velat, men jag har inte kunnat. Jag har jobbat med saker som gjort att jag kunnat åka iväg och att jag har kunnat känna att vårt liv är meningsfullt. Jag har skrivit och föreläst för att kunna vara hemma. Inte har jag tjänat mycket, men jag har kunnat hjälpa min dotter och andra barn bäst på det sättet och så har jag bloggat.

Bara en liten förklaring som jag kände att jag ville ge här idag.

Imorgon kommer ett inlägg om barn igen, jag lovar...

(Tack för era fina kommentarer, förresten).

Sockertrådsbarn och struktur

Jag skrev om "sockertrådsbarn" för inte så länge sedan. Barnen som har svårt att anpassa sig till nya situationer, som har svårt med de exekutiva funktionerna, som är gränsöverskridandet, som blir arga lätt. Barnen som på många sätt är motsatsen till de elastisk gummibands barnen. Barn som, liksom sockertråd, går mitt itu vid ansträngningar som vi andra kan tycka är små och obetydliga.

Vi pratar om nyttan och det viktiga med att ha struktur och att hålla sig till den för de barnen som så lätt går sönder. Tyvärr möter jag alldeles för ofta människor som tror att struktur är lika med rigida regler och tydliga gränssättningar. Regler som är till för barnet kan istället bli ett hinder för det. Struktur som skulle underlätta, försvårar istället eftersom man tror att man måste hålla sig till strukturen vad som än händer - "för barn med npf-svårigheter mår bra av struktur".

En del barn är lika elastiska som "Uppskjutet" på Liseberg, eller  åtminstone nästan lika elastiska och lika glada när de får åka just den...

Struktur är bara bra när det fungerar för barnet och regler är bara till för att underlätta för barnet. När det blir motsatt effekt är det hög tid att se över struktur och regler.

"Gummibandsbarnet" förstår när hon skall lugna ner sig, när hon kan prata, när läraren håller på att bli arg - för det mesta. Där är struktur och regler också viktigt och det är sällan man måste frångå det man bestämt eftersom barnet ofta accepterar det som händer.

"Sockertrådsbarnet" reagerar på något som händer eller något som vi gör och strukturen som vi planerat raseras som ett korthus på en sekund. Vi säger "stopp", "sluta" och förväntar oss att barnet skall lyda när vi sätter gränser, men regler och struktur är bara till nytta när det fungerar. Barnet blir argare när vi sätter gränser. Barnet gör inte som vi tänkte oss. Barnet gör "fel".

Eller inte.

"Sockertrådsbarnet" reagerade på något som hände. Impulsen kom in och reaktionen gick rakt ut. Situationen blir kaotisk. Då gäller det att hitta andra sätt att lösa det på än den planerade strukturen och de gamla reglerna.

Backa bandet och lyssna efter varför det blev fel."Sockertrådsbarn" kan förklarar om de blir lyssnade på, om de förstår att vi vill hjälpa och de barnen, precis som sina elastiska kamrater, vill göra rätt - om de kan.

Hitta en struktur och ha regler, men var beredd på att förändra så inte den sköra sockertråden går mitt itu för då kan det vara för sent och spiralen dyker neråt.

Över- eller underdiagnostisering?

Jag får ofta mejl från föräldrar och lärare. Det här mejlet fick jag för ett tag sedan av en förälder. 

Många människor ifrågasätter att så många barn och ungdomar får diagnos nu mera. Nu senast kan man läsa några sådana inlägg efter Victoria Quarnströms och min debattartikel på Svt-Debatt. Jag tror att det är, precis som David Eberhard sa under adhd-debatten på Svt Debatt i våras att människor med adhd har varit så underdiagnostiserade under lång tid att det inte är konstigt att det upplevs som väldigt många nu, när man börjar se svårigheterna och förstå vad det är. Tänk om vi kunde komma dit att vi kunde hitta barnen redan som små då föräldrarna ser saker och kanske söker hjälp. Tänk om man kunde hitta så bra "verktyg" att barn fångas upp tidigt och får hjälp tidigt så de slipper alla år av misslyckanden, så som mamman beskriver. 

"Hej Malene antar att du får många liknande mail men jag vill ändå maila och tacka dig för allt du skriver om NPF, jag har läst din bok är jag normal mamma, två gånger en gång innan vår dotter fick diagnosen ADHD och nu en gång 1½ år efter att hon fått den. Båda gångerna har jag blivit mycket berörd, men första gången jag läste den gick det väldigt fort, jag blev så ivrig för att läsa vidare eftersom det var så mycket som stämde med vår dotter. Den här gången jag läser den, gör det på ett sätt lite ondare för jag kan fortfarande känna en sorg över diagnosen eller framförallt att ingen fattar. Få förstår trots att hon har en diagnos. det är nästan ingen som tror att hon har en diagnos eftersom hennes hyperaktivitet mest syns i hemmet, det som syns ute bland kompisar och så tolkas nog mest som hårdhänthet och ouppfostrad av vissa. ADHD ska ju vara en hyperaktiv jobbig pojke, inte en osäker flicka som fladdrar med händerna..."

"...Visst hade vi tidigare varit i kontakt med BUP och barnpsykolog flera gånger tidigare, första gången då hon var 4. Men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning (trots att vi påtalade det lite vagt redan när hon var 4 för hon var så aktiv). Men senare vid kontakten med BUP berättade jag om mina tankar och då tog det inte lång tid innan hon fick diagnosen, förvisso hade vi haft kontakt med dem flera gånger tidigare, men det var ingen som föreslog en ADHD-utredning utan det kom från min sida. Det var till och med så att jag fick gå i terapi under en tid för att jag var så slut och de trodde att Xx´s svårigheter berodde på en trött mamma.. "

Ett prinsessrike någonstans och någongång i Sverige

- Grattiiiiiiis!

Några mellanstadietjejer kryssar mellan andra barn och deras cyklar. Skolklockan ringer snart. Det är en febril aktivitet i cykelrutan för att hinna få låst cykeln innan dagens första lektion börjar. Tjejen som fyller år är en "populär" tjej i sin klass. Det ser man på graden av ansträngning hennes tjejkompisar gör för att komma först till henne.

Hon har ljust, välkammat hår. Hon ser glad ut, tjejen som fyller år.

Tjejerna är nu framme hos födelsedagsbarnet. De kramar henne och ropar åter "grattiiiiis" till sin klasskamrat.

Tjejen väljer med omsorg. Hon vet vem som har högst status, vem hon vill prata med. Vem som är välkommen in i hennes prinsessrike. Hon tittar på just den tjejen. De andra två negligerar hon.

De går mot skolan. Födelsedagsbarnet och den ena av de tre tjejerna. De andra två har inte hört, men ändå förstått att de inte är välkomna. De går lätt diskret  bakom . Ett par meter, men de vet att de inte är välkomna i prinsessriket

Debattartikel

Igår publicerades SvtDebatt en debattartikel som Victoria F Quarnström och jag skrivit. Den kan du läsa här. Jag vet att många av er som läser min blogg också har läst om den på facebook, men jag vet också att ni är många som inte har läst den så därför lägger jag ut den här. Gå gärna in och läs kommentarerna och känner du för det, så skriv en kommentar du också, så att människor som inte förstår kanske gör det...

Nu måste jag skynda mig. Barnen skall upp och bli klara innan jag måste hoppa upp på "Vitablixten" och cykla iväg till skolan jag jobbar på några dagar i veckan.

Ha en skön dag!

Sänk stressen med ekvation

Så här i början av skolstarten/jobbstarten kan det vara bra att ha med sig något fast att hålla sig i när vägen ibland kan kännas lite skakig i början. Den här ekvationen är så viktig att tänka på från lärares, föräldrars sida, men också i den egna tanken. Med skolan kommer massor av krav och är de för höga så tar det inte så lång tid att slipas ner till att inte orka någonting. Enkelt förklarat kan man säga att lagom med krav som anpassas till förmågan ser till att stressen hålls på en rimlig och gripbar nivå. Tid för återhämtning är också viktig, att lägga in återhämtningstid varje dag för att orka är viktigt - även när sakerna man gör känns roliga. 

Det finns en ekvation, som kan användas till mycket och som förklarar mycket. Den är enkel och lätt att bära med sig. Den kan ge förklaring till mycket..

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett är;

1 Öka förmågan/tron på förmågan så den väger upp till kraven.

2 Sänka kraven på just de delar där förmågan saknas.

När man inte kan höja förmåga i sig själv, så måste omgivningen sänka kraven. Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man inte lever "över" sin förmåga/sin ork.

Idag har jag en återhämtningsdag. Idag skall jag bara påta i trädgården, vila, umgås med familjen. Vi hörs imorgon igen.

Skriv gärna vad du tänker om mina hemmaritade ekvationer. Är det något som får dig att fundera? Stämmer det in på dig? Funderar du på detta?

Berätta gärna. Jag skulle bli väldigt glad att höra vad du tänker!

Om hur det kan vara - gästbloggare

Elin har en blogg där hon skriver om viktiga saker. Jag lägger ut ett inlägg från henne där jag tycker att hon beskriver hur svårt det kan vara när man inte har energi som man vet räcker en hel dag eller nästa dag eller nästa timme och hur svårt det kan vara att få saker gjorda när mycket snurrar runt ibland. Läs gärna och hälsa gärna till Elin. Hennes blogg kan du läsa mer av här, förresten.

Jag har lite svårt att få saker gjorda men nu i veckan har 
jag varit på Ikea Örebro på en snabbshopping, bland annat köpt en golvlampa, köpt en sladd till en annan lampa.
Fina röda kuddar med fåglar på till soffmys. 
Körde hem fars BMW medan han körde hem skåpbilen han köpte i Örebro.
Köpt gardiner och en väggklocka på Åhléns.
P har hjälpt till att städa i min dator.
Gjort klar allt till förnyelsen av mitt körkort och fixat det.

Med andra ord har jag varit väldigt produktiv senaste veckorna/ veckan.
( I mina mått mätt )
Och så fått uppgifter från ett ställe och skickat iväg ett brev till ett annat ställe angående ett problem som ska lösas.


Ni kan inte ana hur svårt det kan vara att komma in i duschen om man inte har precisa planer under dagen.
Kan ta en hel dag.
Eller att diska en disk efter en frukost.
Att sätta upp tavlan jag köpte senast på Ingarvets second hand för några veckor sedan står fortfarande på golvet.
Den står där bland dom andra tavlorna som också väntar på att få sin plats på min konstvägg i köket.

Med andra ord  går det vääääldigt sakta i min värld.
Ibland.
Inte jämt.
Men på senare år har jag till exempel inte pysslat och inrett klart i lägenheten efter flytt sådär snabbt som jag gjorde förr.
Nu efter 4 månader i den här lägenheten så tycker jag det känns lite flytt-röre-aktigt än.
Men tror det beror lite-lite på att jag felanmält vissa saker som inte är fixade ännu.

Bara tornet utav tomkartonger som stod i hallen tog sin tid att få iväg.
Och så fint och rymligt det blev efteråt.
Märkligt det där.
Jag älskar att pyssla och göra fint hemma.
Var tog den lusten vägen egentligen?
Jag tycker ju om det men det tar sådan tid.

Jag är inte LAT.
Nej.
Det är den här såkallade hjärnan som inte har motorn på så ofta.
ADD'n ni vet.
Hittade en sida jag inte sett förut.

Om man tänker på hur länge jag nu har ätit medicinen som ska passa den här diagnosen - så kan jag undra hur fanken det var innan?
Om jag kan vara långsam nu?
Hur var jag då?
Gick det baklänges? 

Hjälp.
Haha.

Men jag tror inte jag var lika... snurrig?

Häromdagen träffade jag grannen från min trappuppgång.
Han sade något om en hundvalp, den var 8 veckor och han hade bråttom hem till den när han rastade sin vuxna hund när vi träffade honom ute här på gatan.
Dagen EFTER så reflekterade jag över vad han sagt och insåg att det var HAN som köpt valp.
Jag trodde han var hundvakt, eller först trodde jag han pratade om nya damen i trappuppgången.
Inget något utav bådadera var rätt med andra ord.

Att jag inte har registrerat prat om en hundvalp som flyttat in här i trappen är jättemärkligt.
Hundar = bäst.
Och min hjärna kopplar INTE vad han säger fast jag går bredvid honom.

Ibland kommer jag på andra saker som jag missar fast jag hört eller sett.
En bild på en "frukostbricka" som H skickade.
Någon dag efteråt kikade jag igenom sms och mms och såg det var teakbrickan han fick utav mig som han hade fotat och åt frukost på.

Väldigt tröttsamt. Och samtidigt lite läskigt.

Jag tycker inte att jag upplever mig som en person som inte lyssnar eller ser vad andra säger och visar.
Jag vet att jag har svårt med koncentration, men jag ser på "dom" som jag tycker har sämre koncentrationsproblem osv än mig när dom "inte är helt med"... Men jag..
Konstigt.

..

Varit hos mina pojkar nästan varje dag en liten stund.
A blir mer och mer duktig på att prata.
Det kommer ur ord ur honom som man inte tycker att han borde kunna el förstå när han är Så liten.
Meningar.

Lilla människan.

Dom andra två växer.
Blir långa.
Får längre hår.
Mina fina.
Förskola och 2a klass på gång.

Har inte skrivit på länge, inte heller så ofta som jag vill.
Men nu har jag faktiskt haft något att göra på sistone.
Kafét.
Kom av mig där en stund.
Men tycker om att skriva så bara jag sätter mig ner så kan det bli hur mycket som helst istället.

Sedan är jag sådan att det känns som om jag måste komma ihåg precis ALLTING som hänt, och få med saker och händelser som hänt sedan senaste blogginlägget.

Och ni kan ju tänka er vad drygt det blir att kännas när man ska sätta igång hårddisken där uppe och försöka skriva ihop allt man ska komma ihåg till en bok - om det går långt mellan inläggen..

Lagom finns inte.
Allt eller ingenting.
Tjo.

Men jag vet att det är bra för min egen skull.
Jag glömmer annars.
Samma idé varför jag vill ta kort på allting.

KOMMA IHÅG.

Skriva = Minnas. 
Fota = Minnas.

...

Återkommer. En brunögd pojk tittar på mig och vill UT.
Nu.

...

Det regnade på oss ute på kvällspromenaden.
Ville blir prickig.
Han åt gräs.

Hoppas han inte mår illa i morgon.
Plutten.

Jag älskar dig min pojk. 

Du och jag, Ville.

<3

Söta trasselbenen

En saga om en flicka

Det var en gång. En flicka föddes. Hon var den allra, allra vackraste och finaste flickan i konungariket, tyckte hennes mamma, precis som nästan alla mammor och pappor tycker om sina barn. Dagarna gick och flickan växte. Mamman älskade sitt barn så mycket så hon ville ge henne heeeela konungariket.

Allt eftersom åren gick fick mamman en känsla att allt inte var på samma sätt hos hennes dotter, som hos barnen som dottern gick på dagis med. Känslan växte sig starkare, dag för dag. Mamman berättade för andra om sin känsla, men ingen lyssnade. Alla andra sa bara till mamman att hon överdrev, att hon var förstagångsmamma och då blir det så. Att hon pjåskade med sitt barn och att det kanske var så att dottern var lite sen, men att det där det växer bort med åren. 

Mamman fortsatte att älska sin dotter. Hon älskade henne från jorden till månen och tillbaka. Hon gjorde allt för att hennes dotter inte skulle komma efter eller bli utanför eller bli mobbad, när hon hade gått i skolan ett par år. Men det hjälpte inte. 

Många vuxna såg inte svårigheterna som flickan hade. Många vuxna såg inte att flickan hade det så svårt, så svårt i skolan. Många vuxna såg mamman som problemet. 

Så gick solen upp vid horisonten. En ny rektor kom till skolan. Hon såg och hon trollade med sitt trollspö så flickan fick hjälp och stöd. 

Flickan fyllde 17 för några månader sedan. Hennes mamma älskar henne från jorden till mars och tillbaka. Flickan har haft flera år i skolan som hon fått kämpa så mycket trots att många försökt hjälpa henne. Hon har haft snälla lärare, men ändå har det varit saker som varit så svåra, så svåra så det kan man inte förstå om man inte upplevt det, tänker mamman. 

Flickan har inte haft några kompisar i skolan, men nu är flickan ledig och då har hon haft kompisar. Igår var fyra tjejer på Götaplatsen till klockan halv tolv och såg en konsert som flickan inte tyckte var så bra egentligen, men eftersom det var hennes första gång i livet som hon var ute sent med kompisar så spelade det inte så stor roll vad det var för konsert. Flickan sken som en sol när hon blev hemkörd i nattmörkret och mamman också. De satt där på kvällskvisten och sken mot varandra, flickan och mamman och just i den stunden kände mamman det som om hon kunde ta ner månen till sin dotter.

Nu väntar gymnasiet för flickan. Hur det kommer att gå där är en helt annan saga, men att flickan växer och blir stor, i sin egen takt, det vet mamman och att det kommer att gå bra för hennes prinsessa, det vet mamman också.

Lagom med krav

Om mindre än en vecka börjar skolan för många barn och ungdomar i Sverige. I och med skolstarten är det många måsten som dyker upp. Många måsten, svåra måsten kan göra vardagens liv svårt att leva. Att gå upp tidigt, att klä på sig, att äta frukost, att komma iväg i tid, att träffa klasskamrater, att sitta still och lyssna, att räcka upp handen, att orka vara med hela lektionen utan att "tappa det", att göra läxan, att gå på fritids, att börja jobba (om man slutat skolan) att gå och lägga sig i tid, att somna. 

När det inte blir som man tänkt, som andra förväntar sig, som vardagens liv är för det flesta - känns det jobbigt. Man blir arg och ledsen, frustrerade och får dåligt samvete. Vad gör jag för fel? Vad gör mitt barn för fel? Varför är det så här? Så fortsätter man att kämpa och kämpa och ändå fungerar det inte som för de flesta. 

Man måste acceptera att det är så och man måste se fördelarna med hur sonen/dottern är och vad sonen/dottern kan. Då blir vardagens liv lättare.

Man måste hitta strategier som fungerar för familjen, för sonen, för dottern. Då fungerar vardagens liv bättre.

Man måste sluta jämföra sin familj med andras, man måste sluta ha dåligt samvete.

Så måste man tänka bort måstena också. Det är viktigt! Om mitt barn kommer försent till skolan så går inte jorden under för det. Läraren måste vara insatt i att barnet ofta kommer för sent och inte skuldbelägga. Då blir det enklare att komma i tid eller över huvud taget till skolan. 

Att komma till skolan - kan vara det korta målet.

Att komma i tid till skolan - kan vara nästa mål.

Att växa upp och vara stolt över sig själv och sina kunskaper/tillgångar, att bli en någorlunda lycklig och hel människa måste vara det övergripande målet!

Alla är bra på något, alla har tillgångar, alla måste få tillgång till sina tillgångar. 

Ställ lagoma krav nu inför skolstarten, både på dig, ditt barn (och om du är lärare) på din elever!

Lycka till! .

Skolstarten och skolans arbete

Igår skrev jag om skolstaren som börjar närma sig och vad man som familj kan göra för att underlätta för ett barn med npf-svårigheter inför skolstarten. Idag tänkte jag skriva om vad man i skolans värld kan göra och tänka på när skolan drar igång nästa vecka.

Jag har träffat både föräldrar och lärare som berättar hur "den andra sidan" påverkar situationen man befinner sig i. Jag skulle vilja att man såg allt som en helhet kring ett barn med npf. När det inte fungerar hemma för ett barn med npf-svårigheter så påverkar det skolan och dess personal. Åt andra hållet är det likadant, men det är klart att när det inte fungerar med ens barn, att få upp det, att få iväg det till skolan, att få socialen på sig o s v så påverkar det så mycket mer.

Enkelt uttryck kan man säga att när det fungerar i skolan så blir det lättare hemma och tvärtom.

Vad kan man göra, nu inför skolstarten, för att underlätta samarbetet mellan hem och skola?

Kontakta familjen/eleven via mejl, telefon och hör lite hur sommaren har varit. Visa att du uppskattar att träffa eleven igen. Fråga om hon/han tänker på något inför skolstarten. Har det dykt upp nya intresseområden som man kan jobba med i skolan? Öppna kanalerna mellan dig som lärare och din elev och föräldrarna.

Gör i ordning en plats på skolan dit man kan gå och hämta kraft/vila sig/växla ner när det blir för jobbigt. Där finns inte krav och måsten utan skall vara en tillflyktsplats när för mycket blir för jobbigt - så slipper eleven (i bästa fall) "rymma" från skolan. Visa eleven platsen och berätta hur du tänkt så eleven förstår och gillar meningen med platsen.

Om ni skall ha temaarbete i början av terminen (som de flesta elever älskar) tänk då på att fri undervisning när man umgås och jobbar ganska fritt kring ett tema väldigt ofta är oerhört svårt och komplicerat för elever med npf. Förbered alternativ till eleverna som inte klarar av det, som stannar hemma istället för att vara med. Gör fasta övningar med fasta tider och rutiner så att alla elever får jobba med sådant som de klarar av.

De tre delar som är viktigast när det gäller att ge en elev med npf en bra skolgång är att kraven på eleven är i jämnhöjd med elevens förmågor (vilket ju kan se så olika ut i olika ämnen och olika dagar), att eleven har förtroende för sin lärare (då kan det gå hur bra som helst), samt att man har en vän i skolan - utan de tre delarna kan det, å andra sidan, bli hur fel och rörigt för eleven som helst. 

Var förberedd på att skolstarten är jobbigare för dina elever med npf-svårigheter - inte för att föräldrarna varit slarvigare med att sätta gränser och få barnen i säng under sommarlovet, men för att det är så här det är för barn med npf och deras familjer (där kanske en eller flera förutom din elev också har svårigheter inom det neuropsykiatriska området och därför inte behöver bli mer ifrågasatta än vad de redan är, utan behöver få mer stöd och förståelse än andra familjer).

Samtala med eleven och visa att du vill hjälpa och förstå, ofta i början. Hör av dig till föräldrarna när det går bra med saker i skolan - de är så vana att få samtal och mejl när det inte fungerar så de kommer bli överlyckliga.

Fluffa kring eleven så skolstarten blir mjuk, då finns det förutsättningar att skolterminen blir lyckad.

Satsa på kamratkontakter i klassen och lotta vilka som skall umgås med varandra under någon rast varje dag. Var med och stötta eleven med npf i kontaktskapandet med klasskamraterna eller med andra elever på skolan eftersom skolan blir roligare när du har någon som väntar på dig. De elever jag skriver om är så ofta ensamma i skolan och det gör att det blir ännu tuffare att orka gå till skolan.

Med dig som lärare som accepterar att det är jobbigt för eleven i den nygamla situationen, där samarbetet mellan lärare och elev/föräldrar fungerar och där det finns en vän som väntar i skolan så finns förutsättningarna för att den här terminen skall bli bra för just din/dina elever med npf-svårigheter.

Om du tycker att inlägget är viktigt eller intressant så får du gärna dela det på facebook eller spida det på annat sätt:) Klicka på "F" här nedan i så fall.

När ett barn inte mår bra

Jag får så gott som dagligen mejl från människor som vill berätta eller fråga om saker som berör npf-diagnoser. Ofta undrar mejlskrivarna vad man kan göra för att hjälpa när ett barn har det svårt, eller hur man kan underlätta för ett barn som inte orkar med skolan. Texten i mejlen, som för det mesta är skrivna av mammor är ofta mycket ledsen och frustrerad. Man gör som förälder, sitt bästa upplever man. Man upplever att skolan försöker göra sitt bästa, men på något sätt blir det fel ändå. Barnet mår dåligt. Barnet misslyckas. Barnet kommer inte iväg. Barnet är ledset. Ibland (oftare på senare tiden) är mejlen skrivna av ungdomar som själva fått en diagnos, som vill berätta. De mejlen är roliga att läsa för de andas förhoppningar även om uppväxten väldigt ofta varit tuff. 

Hur gör man för att hjälpa någon med npf-svårigheter som har det svårt?

Som enskild är det lite som att "slåss mot väderkvarnar" för om inte samhället och dess medborgare förstår att de inte förstår och att de därför måste skaffa sig mer kunskap kring barn i svårigheter, så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller förälder - man misslyckas ändå. Om samhället och dess medborgare inte förstår att man måste ha en inställning som inte är dömande mot människor som är annorlunda och att man måste fråga barnet (alltså det egentliga proffset) om varför det inte fungerar - så hjälper det inte hur mycket man kämpar som barn eller som förälder.

Hur man än vänder och vrider på sig, hur man än kämpar så misslyckas man så länge förståelsen saknas. Det är en kamp att orka med när funktionsnedsättningen sätter käppar i hjulet. Det borde räcka där, men ofta ställer de yttre omständigheterna, i form av människors oförmåga att förstå och acceptera olikheter, till det lika mycket. 

Det kan kännas väldigt ensamt och utsatt att kämpa både mot det som är svårt och det som "gör det svårt". 

Jag vet att det finns många lärare som upplever det motsatta förhållandet, att det är föräldrarna som inte förstår och att det är därför man inte kommer vidare. Det är nog så i många fall, det tror jag. Skillnaden mellan att vara förälder och att vara lärare är att föräldern har ansvaret och kampen för barnet dygnet runt, alla dagar på året. Livet påverkas i både stort och smått.

Skillnaden mellan att ha npf-svårigheter och att leva bredvid är att vi som står bredvid kan ta paus och göra annat, det kan man inte om man har npf-svårigheter. 

Att se sitt barn vara deprimerad. Att uppleva när livslusten sakta, men mycket säkert försvinner från barnet är så otroligt jobbigt och svårt att det inte går att beskriva med ord, men att befinna sig mitt i svårigheterna och allt det jobbiga måste vara ännu jobbigare. 

Hur gör man då?

Jag har en dröm och det är att det i framtiden blir accepterat att vara annorlunda och att alla människor hittar den plats där de passar, där de är accepterade och respekterade för den de är.  Att förståelsen ökar. Det måste den göra för alla dessa barn som kämpar och kämpar och som slutligen ger upp är värda att få ett liv som fungerar. 

Det är bara du och jag och alla andra individer i samhället som kan ändra på det. Vi kan bara ändra på det genom att öka förståelsen, respekten och acceptansen av annorlunda människor.

Fortsätt "Lovebomba" och försök att inte döma andra människor som är annorlunda i förhållande till dig. Vi måste börja där - hos oss själva!

Snart skolstart och betygshets

Jag sitter och lyssnar på regnet utanför. Igår var lägret på Ågrenska slut. Vi är inne i augusti. Tänker på hösten som närmar sig, på skolstarten för alla barn i vårt land. För några är skolstarten mer ångestfylld än rolig. Jag skrev ett inlägg om skolan och betyg i "skolk" härom månaden som jag tycker passar bra att ta upp igen. Läs och sprid gärna om du tycker detta är viktigt. 


Tre kommunalpolitiker skriver i en debattartikel i GT att de tycker att skolk bör finnas med i betyget. David Lega och hans två kollegor tror att man genom att föra in skolk i betygen kommer att öka närvaron bland de elever som sällan kommer till skolan.

Det är så så sorgligt att man fortfarande år 2012, tror att man kan hota och skrämma barn som inte mår bra - till skolan. Jag skall berätta varför det inte fungerar och varför idén på att införa skolk i betygen är så fullständigt ologiskt, kränkande och kontraproduktivt för många barn och deras familjer.

Den amerikanske psykologen, Ross Greene säger många kloka saker, bland annat säger han; "Barn gör bra om de kan" i sin bok "Explosiva barn". Så länge du bär med dig den tanken, så blir det förståeligt att skolk i betyget är orimligt. Om du däremot fortfarande går omkring och tror att barn som inte kommer till skolan i allmänhet bara "behöver skärpa sig lite" och kanske "få en spark i röven så de blir som folk" så känns förmodligen skolk i betygen som en vettig lösning.

När ett barn inte kommer iväg till skolan beror det på något, det finns en anledning, det säger oss något. För alla barn vill höra att de är bra, alla barn vill känna sig lyckade. Tyvärr är det så att efter att ha upplevt sig som hopplöst under lång tid så blir det till slut lättare för barnet att vara "bäst på att vara dålig". En del ger upp skolan och väljer att stanna hemma. Andra har inget alternativ, energin är slut.

Det är vi vuxna, föräldrar, skola, samhälle som har ett ansvar att se till att barn trivs så bra i skolan att de vill gå till skolan. När ett barn inte kommer iväg till skolan måste vi fundera på vad som är fel kring barnet. När ett barn inte kommer iväg till skolan signalerar hon/han att saker inte fungerar.

Jag håller med skribenterna i det att vi behöver verktyg som mäter när barn mår dåligt, gärna innan de börjar skolka. Vi behöver verktyg som mäter när barn är borta från skolan. Men jag håller inte med om att vi behöver lägga mer skuld på barnet och dess föräldrar än vad som redan är.

Vad vi behöver är nya sätt att samarbeta kring barnen som inte mår bra. Vi behöver plocka bort skulden, skammen och stressen hos de barn som misslyckas så ofta i skolan att de väljer att inte gå. Vi behöver öka kunskapen kring varför barn stannar hemma.

Mellan 3 - 6 procent av alla skolbarn har svårigheter som diagnostiseras som adhd. Ytterligare ungefär fem procent har liknande svårigheter, men de är inte tillräckligt grava för att barnet ska få en diagnos. Utöver de tio procenten barn har vi barn och ungdomar med andra diagnoser, andra svårigheter som gör det svårt att lyckas i skolan, på fritiden och bland kamrater. Jag skulle tro att det är i ovanstående grupper som vi hittar de flesta hemmasittarna/skolkarna. Där hjälper inte hot om skolk i betyget. Där stjälper man istället för hjälper när man lägger ytterligare sten på börda.

Man avslutar debattartikeln så här; "Alla barn omfattas av den allmänna skolplikten och har rätt till en kvalificerad och gedigen utbildning. Det är vårt uppdrag som huvudman för skolan att se till att vi gör allt man kan för att få tillbaka en frånvarande elev till klassrummet.

Det vinner alla på."

Jag håller med i det de skriver, det är fina ord, men inser också att de inte förstått någonting när det gäller barn med funktionsnedsättningar i det neurpsykiatriska området. Med hot och piska är risken stor att du ökar hemmasittandet, genom stress och oro. Du ökar utanförskap och i förlängningen ökar du andra sjukdomar så som depressioner, självskadebeteende och självmord. 

Nej, vuxna som anser sig vara förståndiga och kloka måste inse att vi är de som måste ta ansvar. Vi kan inte skjuta över skulden på barnen. När ett barn misslyckas genom att inte orka/vilja gå till skolan - är det vi vuxna som misslyckats i vårt förhållningssätt. Då är det istället vi som skall ta skulden och inte lägga den skulden på barnet, som redan är sönderstressat som det är. 

Slutligen rekommenderar jag artikelförfattarna att läsa boken "Explosiva barn" av Ross Greene och kanske ännu hellre hans andra bok som heter "Vilse i skolan". Kanske kan förståelsen hos de tre öka för människor som inte har en hjärna som gör att livet flyter på som det gör för de flesta av oss.

Om inte förståelsen ökar då, så föreslår jag en "praoperiod" hos oss eller någon annan familj där barn med npf-svårigheter finns, en vecka eller så - då är jag övertygad om att förståelsen kommer att öka...

Vi behöver öka förståelsen och respekten för människor som har svårigheter, vare sig det är npf-svårigheter eller andra saker - inte straffa dem för saker de inte kan hjälpa. 

Om inkludering och exkludering

Snart skall jag börja ringa till skolor runt om i landet. Jag brukar göra det så där i början av terminen för att berätta om min föreläsning och för att prata lite med rektorerna hur deras skola jobbar med barn som inte ingår i "majoritetsgruppen".  Ofta har rektorerna mycket att göra. Då blir det rätt korta samtal, men ibland tar sig rektorerna mer tid och då blir det längre. En gång pratade jag med en skolledare väldigt länge. Vi pratade om onyttan med inkludering SÅ LÄNGE pedagoger inte har kunskap i hur man inkluderar elever med svårigheter. Då blir barnen istället för inkluderade - exkluderade. Och det är det ju ingen som egentligen vill, men resultatet blir tyvärr det när kunskapen och förståelsen saknas.

Fast om man inte är medveten om att man saknar kunskap och förståelse, hur skall man då kunna hjälpa?

Att vara inkluderad, men känna sig exkluderad kan vara ödesdigert för ett barn som växer upp och skall bygga självkänsla. 

Samhället i stort är tyvärr också väldigt exkluderade för människor med olika svårigheter. Hur gör man så att andra människor skall förstå, människor som inte har mer svårigheter (för svårigheter har vi alla) än att man kan "leva med det"? Hur skall människor i allmänhet förstå att på grund av att man inte har kunskap och förståelse exkluderar en massa människor - helt i onödan.

Sa jag att skolledaren också var förälder till ett barn i svårigheter?

Hur skall vi komma dit, att vi verkligen inkluderar barn och inte bara säger det?

Ahlshammar och hennes diagnos

Jag gläds med Therese Ahlshammar som tydligen är så frisk i sin rygg att hon skall kunna delta i 50 meter fritt på fredag. Måste kännas härligt när man haft ett mål i fyra år att inte behöva lämna walk over till det...

"När jag fick min diagnos så kunde jag få rätt hjälp, support, stöd och medicin". Känns det igen från hur människor känner det vid andra svårigheter....? Att få svar på vad som är svårt och att därmed få skräddarsydd hjälp som fungerar just på de svårigheter man har.

 Jag noterar att hon under presskonferensen berättar att hon äntligen fått en "diagnos" på sin skada. Nu vet hon vad som gör att det gör ont. Hon har kunnat få behandling för just den skadan. Man har kunnat sätta in medicin för att reparera skadan. Hon vet var skadan sitter och tycker att det är skönt att veta och hon tycker också att det är skönt att ha fått besked för att slippa oroa sig för att det är något värre, sa hon.

Jag noterar att hon inte blir ifrågasatt.... Jag noterar att hon är nöjd och tycker att diagnosen har gjort nytta för henne... Jag funderar över varför det är så olika accepterat med diagnoser - utifrån vad det är för diagnos man har eller får... Vet du?

Nu kommer jag att hålla alla tummar och tår för att hon skall kunna simma utan att ha ont i sin rygg och att hon skall lyckas, som hon hoppas för det är hon verkligen värd!

Dela gärna om du håller med mig i mina funderingar!