Snart skolstart och betygshets

Jag sitter och lyssnar på regnet utanför. Igår var lägret på Ågrenska slut. Vi är inne i augusti. Tänker på hösten som närmar sig, på skolstarten för alla barn i vårt land. För några är skolstarten mer ångestfylld än rolig. Jag skrev ett inlägg om skolan och betyg i "skolk" härom månaden som jag tycker passar bra att ta upp igen. Läs och sprid gärna om du tycker detta är viktigt. 


Tre kommunalpolitiker skriver i en debattartikel i GT att de tycker att skolk bör finnas med i betyget. David Lega och hans två kollegor tror att man genom att föra in skolk i betygen kommer att öka närvaron bland de elever som sällan kommer till skolan.

Det är så så sorgligt att man fortfarande år 2012, tror att man kan hota och skrämma barn som inte mår bra - till skolan. Jag skall berätta varför det inte fungerar och varför idén på att införa skolk i betygen är så fullständigt ologiskt, kränkande och kontraproduktivt för många barn och deras familjer.

Den amerikanske psykologen, Ross Greene säger många kloka saker, bland annat säger han; "Barn gör bra om de kan" i sin bok "Explosiva barn". Så länge du bär med dig den tanken, så blir det förståeligt att skolk i betyget är orimligt. Om du däremot fortfarande går omkring och tror att barn som inte kommer till skolan i allmänhet bara "behöver skärpa sig lite" och kanske "få en spark i röven så de blir som folk" så känns förmodligen skolk i betygen som en vettig lösning.

När ett barn inte kommer iväg till skolan beror det på något, det finns en anledning, det säger oss något. För alla barn vill höra att de är bra, alla barn vill känna sig lyckade. Tyvärr är det så att efter att ha upplevt sig som hopplöst under lång tid så blir det till slut lättare för barnet att vara "bäst på att vara dålig". En del ger upp skolan och väljer att stanna hemma. Andra har inget alternativ, energin är slut.

Det är vi vuxna, föräldrar, skola, samhälle som har ett ansvar att se till att barn trivs så bra i skolan att de vill gå till skolan. När ett barn inte kommer iväg till skolan måste vi fundera på vad som är fel kring barnet. När ett barn inte kommer iväg till skolan signalerar hon/han att saker inte fungerar.

Jag håller med skribenterna i det att vi behöver verktyg som mäter när barn mår dåligt, gärna innan de börjar skolka. Vi behöver verktyg som mäter när barn är borta från skolan. Men jag håller inte med om att vi behöver lägga mer skuld på barnet och dess föräldrar än vad som redan är.

Vad vi behöver är nya sätt att samarbeta kring barnen som inte mår bra. Vi behöver plocka bort skulden, skammen och stressen hos de barn som misslyckas så ofta i skolan att de väljer att inte gå. Vi behöver öka kunskapen kring varför barn stannar hemma.

Mellan 3 - 6 procent av alla skolbarn har svårigheter som diagnostiseras som adhd. Ytterligare ungefär fem procent har liknande svårigheter, men de är inte tillräckligt grava för att barnet ska få en diagnos. Utöver de tio procenten barn har vi barn och ungdomar med andra diagnoser, andra svårigheter som gör det svårt att lyckas i skolan, på fritiden och bland kamrater. Jag skulle tro att det är i ovanstående grupper som vi hittar de flesta hemmasittarna/skolkarna. Där hjälper inte hot om skolk i betyget. Där stjälper man istället för hjälper när man lägger ytterligare sten på börda.

Man avslutar debattartikeln så här; "Alla barn omfattas av den allmänna skolplikten och har rätt till en kvalificerad och gedigen utbildning. Det är vårt uppdrag som huvudman för skolan att se till att vi gör allt man kan för att få tillbaka en frånvarande elev till klassrummet.

Det vinner alla på."

Jag håller med i det de skriver, det är fina ord, men inser också att de inte förstått någonting när det gäller barn med funktionsnedsättningar i det neurpsykiatriska området. Med hot och piska är risken stor att du ökar hemmasittandet, genom stress och oro. Du ökar utanförskap och i förlängningen ökar du andra sjukdomar så som depressioner, självskadebeteende och självmord. 

Nej, vuxna som anser sig vara förståndiga och kloka måste inse att vi är de som måste ta ansvar. Vi kan inte skjuta över skulden på barnen. När ett barn misslyckas genom att inte orka/vilja gå till skolan - är det vi vuxna som misslyckats i vårt förhållningssätt. Då är det istället vi som skall ta skulden och inte lägga den skulden på barnet, som redan är sönderstressat som det är. 

Slutligen rekommenderar jag artikelförfattarna att läsa boken "Explosiva barn" av Ross Greene och kanske ännu hellre hans andra bok som heter "Vilse i skolan". Kanske kan förståelsen hos de tre öka för människor som inte har en hjärna som gör att livet flyter på som det gör för de flesta av oss.

Om inte förståelsen ökar då, så föreslår jag en "praoperiod" hos oss eller någon annan familj där barn med npf-svårigheter finns, en vecka eller så - då är jag övertygad om att förståelsen kommer att öka...
Vi behöver öka förståelsen och respekten för människor som har svårigheter, vare sig det är npf-svårigheter eller andra saker - inte straffa dem för saker de inte kan hjälpa. 

Kommentarer

Daniela sa…
Hej.Jag är en 15 årig flicka från Finland. Och gillar den här inlägget. Jag har ingen diagnos annat en talsvårigheter som liten och har svårt i olika ämnen. Och sedan jag var mindre har jag alltid försökt får bra betyg och att det skulle gå bra i skolan. Men detta lyckades någotlunda först på sjuan när jag böt till en specialskola.Då fick jag mera hjälp och böcker som jag klarade av.Nu känns inte skolan mera så tung och den är lättare i min nivå. Nästa vecka ska jag börja nian.
Anonym sa…
Skickade länken till din blogg via FB (meddelande) till David Lega och föreslog att han skulle läsa just detta. Det är bara att hoppas att han gör det.
Kram
MizzLiz
Ulrika sa…
Man kanske istället borde undersöka närmare vilka skolor som har hög elevfrånvaro och titta på vad orsakerna kan vara...istället för att titta på elevernas problem. För det måste vara skolan som har problem om eleverna inte vill gå dit!

Populära inlägg