Jonas Gardell och "Pass it on"

Jonas Gardell var på tv igår. Jag gillar honom som artist, men sedan jag såg honom på "Stjärnorna på slottet" för några år sedan så har jag en känsla av att han inte är helt lätt att ha att göra med som person. Igår pratade han bokstäver, hbtq, bland annat. Adhd nämnde han också - att han hade. Jag vet inte om han är utredd och om han fått en diagnos och det var inte det som var det intressanta. Det intressanta var det han berättade om angående boken/filmen "Torka aldrig tårar utan handskar", om hatet, föraktet, äcklet, misstänksamheten man möttes av som homosexuell för bara några år sedan. Han berättade några episoder ur hans och Mark Levengoods gemensamma liv. Utsattheten.

Och jag tänkte...

Inte konstigt att man blir en dryg, småaktig och ibland nästan elak människa, när man mötts av så mycket dåliga saker i sitt liv. Ständigt beredd på attack om någon går till angrepp, fysiskt eller mentalt. Känner igen mig, lite grann i det där. Annorlundahet som majoriteten av människor inte känner igen sig i - skapar - ifrågasättande  i olika hög grad...

Däremot såg jag motmedlet mot detta igår. Jag tror det var kanal 6 som visade filmen "Pass it on". Om hur en klass fick en uppgift att försöka förändra världen med sitt arbete. En av killarna i klassen kom på att han skulle göra tre goda gärningar, som var svåra att göra och som människorna själva inte kunde göra. Detta skulle göras utan att han skulle få något annat tillbaka än att de tre personer som fått den goda gärningen skulle skicka den goda gärningen vidare till tre nya människor. Sedan skulle godheten spridas som ringar på vatten. Vi kan göra det. Vi kan skapa mer godhet. Vi kan skicka vidare en god gärning utan att själva förvänta oss att få något tillbaka.

Ska vi försöka idag? Min första goda gärning blir att bära flyttkartonger hela dagen - det kan inte min bonusson och hans sambo göra själva, eller hur? Nej, det är nog egentligen ingen sådan god gärning som pojken menade för de hjälper ju mig tillbaka ofta så den stryker jag som god gärning att skicka vidare. De tre goda gärningarna får bli överraskningar, helt enkelt. Och vem säger att man måste stoppa på tre goda gärningar, förresten?

Bli inte bitter, bli lycklig, pass on...

Dessutom får du gärna "pass on" detta inlägg om du tycker det är viktigt och intressant. Tryck på knapparna nedan här i så fall:)

Att sällan passa in

Jag cyklade ikapp en tjej som jag känner väldigt väl. Hon hade precis gått av spårvagnen och var på väg hem. Tjejen har haft en mycket tuff skolgång med ensamhet, misslyckanden och mobbning. Jag frågade hur hon har det nu när hon går i en grupp där flera har diagnoser, precis som hon. Hon lyfte upp en påse hon höll i handen.

- Anna och Stina och jag var inne och kollade kläder efter skolan och de tyckte att jag passade jättebra i den här tunikan och den var billig också så jag köpte den.

Tjejen som varit så ensam under sin grundskoletid berättade att hon har fått flera vänner i sin nya, lilla grupp. Hon strålade.

Jag märker det där bland min skolas elever också. De kommer till skolan som ensamma, misslyckade och exkluderade elever, men börjar efter några månader att blomma. De är inte längre misslyckade, exluderade och ensamma. Det är fantastiskt att se!

Det finns två skoltyper, det är den "vanliga" grundskolan/gymnasieskolan och så är det särskolan. Det finns läroplaner och kursplaner och bestämmelser och förväntningar för dem och för alla barn som passar i den "vanliga" grundskolan/gymnasieskolan och särskolan. Det är bra. Men det blir svårt när man inte passar in i någon av skoltyperna och när det därför inte finns något alternativ som passar för just dig.

Vi behöver ytterligare en variant på skola. En skola där man mer ser till elevernas styrkor och utvecklar dem och där man inte blir utslagen och isolerad och anses dum för att man inte utvecklas på samma sätt som sina klasskamrater.

Förmodligen är det så att vi inte behöver ytterligare en variant på skola, men vi behöver utveckla den befintliga grundskolan till att bli mer så och det är inte om tre år eller fem år, det är nu!

Ett problem och lycka

Dinosaurierna hade fjädrar!!!!!! Inte lätt att ställa om sig till det, inte...

För övrigt var jag i stallet igår och tittade på när några tjejer tränade ridning, galopp, skritt och olika formationer. Lars Winnerbäck i hörlurarna och bara lycka. Vilken tur jag haft i mitt liv ändå och vad bra livet kan bli även om det inte blir exakt som man tänkt sig! Det kan vara bra att veta det när livet känns mörkt. Livet är inte statiskt och därför kommer lyckan och hälsar på ibland, även om det inte
känns så just nu kanske.

Glad skärtorsdag!

Föreläsning och utbildning

Idag började jag på min nya tjänst. Tjänsten innebär att jag jobbar 20% mer på den skola jag undervisar elever med npf-diagnoser. Måndagar, som tidigare varit den vardagen i veckan då jag jobbade på kontoret och jobbade med föreläsningar och kbt-samtal har nu blivit dagar att spendera på utveckling. Från och med idag jobbar jag som utbildningsledare på Snitz där jag jobbat sedan i augusti förra året. Mycket är fortfarande fel efter det att skolan startades av människor som inte vet vad som är viktigt att göra när man startar en skola för elever med olika diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Just därför känns det fantastiskt att se att skolan är på väg åt rätt håll och se att flera elever verkligen trivs på skolan och kunna vara med och påverka den fortsatta väg som skolan skall ta!

Efter dagens utbildningsarbete låg en föreläsning och väntade på mig. Den höll jag här i Göteborg och ikväll hade jag en fantastisk publik. Det gjorde att jag orkade fast jag var ganska trött. Nu är jag däremot färdig för dagen/kvällen och tänker släpa mig isäng och sova riktigt, riktigt gott.

God natt världen!

Måns Möller och autism

Jag åkte spårvagnen in till Järntorget igår. Jag och mina kollegor från skolan hade beställt biljetter till Måns Möllers föreställning "Jävla pajas - det här snackar du inte bort".

Jag har gått och sugit på karamellen hela dagen, under tiden som jag varit med Lillebror på pingismatch och på Aerobicpass med mig själv. Jag har sugit och funderat mycket på vad jag egentligen tyckte om föreställningen och vad den gjorde och vad Måns Möller kände...

Föreställningen var på Draken i Göteborg. Lokalen var fullsatt  och Måns var heltaggad när han kom in i lokalen. 

Måns Möller är en av mina favoritkomiker. Jag gillar verkligen hans folkliga, enkla stil och hans sätt att driva med sig själv. Vi var många, förväntansfulla i lokalen och det var roligt, verkligen jätteroligt på många ställen under föreställningen. Det som gjorde det så svårt för mig var nog att jag led lite med Måns. Jag tyckte mig se en komiker som var glad och skojade samtidigt som han skulle sprida lite kunskap och förståelse om frågor som rör människor med autism, samtidig som jag såg en pappa som fortfarande kämpade med sin sorg.

Jag kände igen mig i så mycket han berättade, om tunnelseendet och detaljminnet när utredningen var klar och samtalet med experterna rullade på. Jag kände igen mig i sorgen och frustrationen över att inte ens barn blir mottagen som de andra, inte blir bjuden på kalas, ensamheten och frustrationen över att de andra föräldrarna inte förstår att de måste se till att även barnet som inte följer mallen blir bjuden på kalas. Och så kände jag igen mig i glädjen när det fungerar, när barnet hamnar rätt och får en KALASINBJUDAN.

Det var en bra föreställning, men eftersmaken blir att jag tänker att Måns Möller skulle få vara ensam med sin sorg och arbeta sig lite längre igenom den innan han berättar om den - fast å andra sidan. Jag kände igen mig i det också - att föreläsa när sorgen fortfarande bankar på porten varje dag och kanske är det att berätta och sprida kunskap läkande det också.

För publiken som var brokig, det fanns de som kom för komikern Måns Möller och så fanns det de som kom för pappan till ett autistiskt barn, Måns Möller, var inte besvikna efteråt, det är jag säker på.

Orosanmälan, sett ur mina ögon

Det fanns en tid för några år sedan som min familj också hade kunnat bli orosanmälda... När jag skrev den här texten hade vi kommit en lång bit på vägen, men ändå var det så ofta som vi blev missförstådda, just för att min dotter inte fungerar på det sätt vi förväntar oss, inte på något "dåligt" sätt, men på ett annat sätt än vi, majoritetsmänniskor, tänker oss. På den tiden var jag och min familj "konstig". Numera jobbar jag som lärare på heltid för barn med diagnoser, samtidigt som min dotter kämpar på, jag undervisar i hur man kan tänka kring barn vars hjärna fungerar lite annorlunda i jämförelse med hur "majoriteten" av mänsklighetens hjärna fungerar. Jag leder också samtal med föräldrar som befinner sig i en ständig kamp för sina barn. Numera. Förr var jag sedd som en besvärlig förälder, med ett barn som inte fungerade som man kan förvänta sig. Det kan så lätt, bli så fel inte bara för mig, men för många som har npf-diagnoser i sin närhet. Ett liv kan se så olika ut och ändå vara bra...

"Jag tänkte berätta hur det ser ut för oss, här på den andra sidan av min dotters liv. Ta det inte som någon enskild kritik. Det är inte menat som det. Det här inlägget, direkt från hjärtat måste jag bara skriva just nu, bara för att förklara.

Jag tänker på Laila Bagges inlägg om att vissa saker måste man kräva av barn i en viss ålder...

Min dotter kom hem från skolan idag. Planen var att hon skulle ha gjort en idrottsredovisning för sin idrottslärare idag. Det står i kursplanen att alla elever skall hålla i en lektion. Det borde väl jag veta, jag är ju idrottslärare själv...

Min dotter, som har add och atypisk autism, som bland mycket annat innebär att hon inte klarar av att stå inför en grupp (det är inte det att hon inte orkar, att hon inte vill, att hon vill ge lärarna på skolan extra arbete HON KAN INTE). Idrottsläraren har gett min dotter möjlighet att vara ensam med henne, att visa en idrottslektion för just bara henne.

Här hemma har vi förberett genom att prata. Jag har försökt hjälpa henne och det borde inte vara några som helst svårigheter eftersom jag har all kunskap som behövs för övningen. Men, och nu kommer vi till men'et som gör att det inte kommer att gå. Min dotter vågar inte och förstår inte meningen med att göra övningen. Med andra barn, så som min son som är åtta år, kan man förklara att han måste göra en sak - och så gör han det. Så går det inte att göra med min dotter.

Att ha med gymnastikkläder är ett besvär för henne och skall jag vara helt ärlig så var jag förvånad att hon överhuvud taget kom iväg till skolan idag. Men det gjorde hon. Och det var bra.

Gymnastikpåsen kom inte med. Idrottslektionen kunde inte min dotter göra, den som hon då inte tränat på, fast jag hjälpt henne med idéer och skrivit upp övningar för henne. Hon får komma tillbaka en annan gång och visa, med gympakläder.

Hur skall jag förklara detta. Missförstå mig inte nu. Ingen skugga skall falla över idrottsläraren som gör sitt bästa, men min dotter misslyckas ju. Jag kan inte få henne att göra det. Hon kan inte. Vad gör vi?

Jag försöker komma på knep för att min dotter skall lyckas. Jag följer henne till skolan när det tar emot. Jag tar emot alla läxor och försöker få henne att göra dem. Jag startar olika samlargrejor, så som stjärnor, kulor och nu senast "raket" för att hon skall få motivation till att lyckas. Hon samlar poäng och får "franskmanikyr" (som jag inte visste existerade innan jag kom på att det kunde hjälpa min dotter) för att få henne att sluta bita på naglarna.

Min dotter försöker också, men hon lyckas inte i våra slipade glasögon, där man mäter längden, höjden, bredden, målet. Hon når inte längden, höjden, bredden, målet för det vi satt upp. Hon når sina egna. Men de räcker inte. Hon måste vara ombytt, hon måste göra en lektion, fast hon inte kommer att lyckas. Och jag, jag är på nytt en helt misslyckad mamma som bara gör fel - i lärarnas ögon. Det är skönt att tänka på att jag inte är ensam, inte min dotter heller. Vi är så många runt om denna jord som uppelever ungefär samma sak.

Under ridlektionerna får min dotter lyckas.

Just nu räcker det tyvärr inte att tänka på det. Just nu ringer det i mina öron "jag är en misslyckad mamma". Min dotter är däremot nöjd och glad. Hon lever i nuet mer än jag. Nu är det fredag, imorgon är det lördag och sedan söndag."

Jag vill vara tydlig och säga att det ju faktiskt är så att barn i familjer där det finns en eller flera familjemedlemmar med npf-svårigheter kan fara illa av olika orsaker, kanske oftare än i andra familjer, men och här kommer det stora mennet; det är absolut inte per automatik att bara för att man har en npf-diagnos så behöver man omplaceras eller orosanmälas. Tvärtom. Barn med diagnoser far mer illa än andra barn av att ändra miljö. 

Orosanmälan sett ur olika perspektiv

Det var många som reagerade på mitt blogginlägg om nyttan/onyttan av orosanmälan. Bland annat var det två kvinnor med olika erfarenheter av ämnet som skrev till mig. Jag bad dem att få lägga ut deras kommentarer eftersom jag tycker att de visar två olika och viktiga delar av ett och samma ämne. Inget är "rätt", men erfarenheterna kan vara så olika och varje historia är "sann" och viktig att ta till sig. Jag har bett om tillåtelse att få lägga ut deras kommentarer här. För att ingen ska missförstå: Naturligtvis finns det lägen då skolan ska anmäla och visst finns det familjer där en eller flera familjemedlemmar har npf-svårigheter där man måste göra en orosanmälan för att det behövs, men ofta, alldeles för ofta tror jag att vi anmäler på fel grunder och av anledningar som vi i skolan faktiskt är orsak till. Om man tolkar ett barn och dess familj utifrån sina egna ramar och de egna ramarna och tankarna kring "hur allt skall vara" kommer från en människa som inte förstår vad det innebär att ha eller leva med någon som har npf-svårigheter, då kan tolkningar och bemötande innebär en katastrof för familjen som orosanmäld.

Det här första inlägget kommer från en kvinna som jobbar med bland annat orosanmälan, men som dessutom har egna erfarenheter av att leva med familjemedlemmar som har npf-svårigeheter.

"Jag såg ditt inlägg om orosanmälan. Jag jobbar ju med myndighetsutövning på socialtjänsten, enheten för barn och familj och många gånger upplever vi att skolan försöker "lägga över" sin frustration på oss när de orosanmäler. I många fall ser vi ju att det inte finns mycket för oss att tillföra- vi ser att föräldrarna gör sitt yttersta. Det kan bli en oro för föräldrarna när vi kommer in. Skolan tycker att vi måste göra saker, men vi agerar inte på att skolsituationen inte fungerar- tar föräldrarna detta på stort allvar så bollar vi tillbaka till en frustrerad rektor. I ett ärende tyckte rektorn att föräldrarna inte tog sitt ansvar när de inte var "tillräckligt oroade" över att sonen inte hade en fungerande skolgång. Föräldrarna ansåg att vi har lite större bekymmer för dagen så det där med skolan blir sekundärt. Pojken har en stor psykisk ohälsa orsakat av trolig ADD. Han har för längesedan gett upp hoppet om skolan. Föräldrarna försöker motivera honom men tvingar honom inte. Hurra har jag sagt till dem och avrått dem från skolans råd att vara med honom i skolan. Han är 15 år, nån måtta får det vara! Först måste vi hjälpa honom att hitta sin glädje och lust- sen kan vi snacka skola.

MEN, Det är inte alltid fel att socialtjänsten blir inkopplad. Vi kan vara en länk, vi kan vara en viktig part i en samverkan och hjälpa föräldrarna att driva "sitt ärende" och hjälpa till att samordna om det blir många professioner inblandat. Det kan vara skönt för föräldrar när vi sitter med i möten och backar upp föräldrarna. De kan bli rätt maktlösa annars. Vi kan finnas där som stöd för dem- under förutsättning att vi vet vad vi gör, att vi kan möta våra medmänniskor utan att kritisera och döma. Finns det möjligheter för oss att hjälpa vill vi ju det. Tycker att ordet orosanmälan är så fel, vi skulle gärna kalla det för något annat som inte är negativt klingande."

Den andra berättelsen kommer från en kvinna som för flera år sedan bodde på ett utredningshem och som berättar om sina erfarenheter därifrån:

"Tack för ditt kloka o viktiga inlägg ang orosanmäla till soc. Vill berätta för dig att vi bodde som familj på hvb-hem då vi utreddes som föräldrar, för flera år sedan. På hemmet fanns även lvuade ungdomar, som var omhändertagna pga "hemmasittande". Gissa om de kom till skolan, nej förstås. De steg inte upp på mornen, personalen knackade en gång på dörren o sen struntade de i det, sedan fick ungdomen påföljder för sitt beteende att inte stiga upp osv. Vi var de enda vuxna inskrivna o fick bra kontakt med alla ungdomarna, mkt pga att det var dåligt bemannat o vi tog vuxenansvar för vi inte kunde låta bli. Därför vet vi hur obefintligt stöd dessa ungdomar fick av socialtjänsten, som tagit på sig att ge dessa barn ett bättre liv än vad deras föräldrar ansågs kunna. För jävligt! Kan inte beskriva så kortfattat som du kanske förstår, men ville berätta, kände att jag inte kunde vara tyst bara. Finns vi som sett hur det kan gå till från insidan eller vad man ska kalla det, o det som just jag o min man har sett, fungerade absolut INTE."

Tycker du att detta eller något annat inlägg är viktigt och intressant så får du gärna dela med dig av det. Tryck på knappen här nedan och länka till facebook eller liknande. Tack!

Det är mycket nu...

I måndags höll jag en föreläsning på kvällen och igår jobbade jag på skolan. Vi hade öppet hus och det kom många mammor, pappor och barn för att titta på skolan och prata med oss. Fast jag är van och vet hur många människor som lever med npf-diagnoser i sig eller kring sig har det så blir jag alltid tagen av att höra alla historier. Så mycket som är likadant fast det är olika familjer. Så många liknande erfarenheter. Så mycket ilska, frustration, ledsamhet.

Idag är jag lite "urlakad" så jag nöjer mig med att komma in och säga hej. Det var kul att träffa er som kom till skolan igår, några av er läser min blogg och det var roligt att höra. Någon sa att jag har gott renommé och därför måste vara skolan bra. Så enkelt är det inte, men vi jobbar väldigt på att göra skolan till en bra plats att vara på, att studera på och på att ha sitt barn på.

Nyklippt inför Öppet hus...:)

Idag fortsätter vi jobba på att göra skolan till en bra plats att vara på! Fast jag skall andas lite idag också. Har inte hunnit det senaste dagarna...

Om orosanmälan till socialtjänsten

Igår skrev jag om ett inslag på Nyhetsmorgon där bland annat Steffo Törnquist intervjuade två kvinnor som skrivit en bok om "hemmasittare" och en tjej som varit/är "hemmasittare". Hela intervjun var lite konstigt, tyckte jag. Idag när jag fick ett meddelande på facebook av Ann Nolin som startat "Barnpartiet" angående programmet så kände jag att jag nog måste skriva lite mer om det.

Man pratade om när skolor gör och bör göra "orosanmälan" till socialtjänsten. Kvinnorna som skrivit boken tyckte att orosanmälan ofta görs alldeles för sent. Jag tänker att orosanmälan ofta görs på helt fel grunder och med fel tankar i bakhuvudet. Om man sitter på skolan och tänker att den här eleven kommer minsann inte till skolan tillräckligt ofta - vi måste göra en orosanmälan - utan att tänka in familjens situation och vad skolan har för orsak till att det ser ut som det gör - då blir det ofta fel, tänker jag...

Om jag har en elev som under flera år nästan aldrig kom iväg till skolan, men så börjar den eleven på min skola och kommer iväg till skolan, fast inte varje dag och det görs inte så mycket som vi vuxna hade önskat, mamman orkar inte komma på utvecklingssamtal, eleven har redan massor av insatser. Eller en familj där flera av barnen har npf-diagnoser och kanske också någon av föräldrarna har en eller flera diagnoser. Ska man göra orosanmälan då, bara för att deras liv ser annorlunda ut än mitt, för att föräldern inte orkar komma på utvecklingssamtal? Blir det bättre av att göra en orosanmälan, tror man det, att familjen och eleven kan få det bättre och få mer stöd tack vare den då skall man inte tveka att göra det, men först naturligtvis prata med föräldrarna. Ofta blir det tyvärr inte bättre, utan snarare sämre.

Om man utgår ifrån att alla människor vill lyckas så blir det lättare att förhålla sig till saker som är svåra. Om en familj har svårt att få iväg sitt barn till skolan - så beror det på att något är väldigt svårt, uteslut naturligtvis först all form av misshandel, men fundera sedan över vad det är som gör det så svårt.

Att vara en lärare som bryr sig och som ser saker som är svåra hos ett barn är inte alltid helt lätt, men det är en helt annan fråga, faktiskt och den tänkte jag skriva om imorgon.

Igår, när Tilde de Paula började intervjun med den hemmasittande flickan genom att säga att hon aldrig tidigare hört talas om "hemmasittare" att hon trodde att det var "skolkare" så tänkte jag dels att hon borde ha läst på lite innan intervjun och dels att liv kan vara väldigt olika och det är omöjligt att sätta sig in i andra människors upplevelser, men att vi måste vara ödmjuka i det att liv faktiskt kan se väldigt olika ut och att även om liv kan vara olika så kan de vara lika bra.

Skolan och Steffo Törnquist

Jag ser ett inslag som handlar om skolan på Nyhetsmorgon. Steffo Törnquist blir upprörd över hur skolan hanterar hemmasittare. Jag håller med honom, men jag kan också se att det inte är så lätt som det kan låta när man ställer frågor över ett bord utan att ha någon djupare kunskap i ämnet.

Det borde inte finnas ett enda hemmasittande barn!

Men jag kan se att det inte är helt lätt att lyckas, att hitta, att förstå, att stödja, att avhjälpa och hjälpa till skolan. Det är svårt att hjälpa ett barn som har svårigheter, men vi får inte ge upp förrän vi hjälpt barnet. Det är svårt att hjälpa ett barn som har svårigheter, där kanske andra i familjen också har diagnoser, men vi får inte skuldbelägga familjen. Vi får också förstå att det är svårt att hjälpa. Jag sitter på möten där många människor är inblandade i ett och samma barn/ungdom. Jag kan se att de ofta vill hjälpa, men att det inte alltid blir helt bra - för att det är så svårt.

Solen sken stundtals över oss i skidspåret. Jag och Storkusinen hade tid att kika på sms och fotografera medan morfar och Lillkusin kämpade på lite efteråt. Lillkusinen hade sin mammas skidor som var ALLDELES för långa så hon kämpade väldigt bra bara att hon inte gav upp och kan runt de 4 kilometer vi körde!

Vi åkte skidor i Borås igår, jag, min pappa (som är från Norge och alltså ALLTID är sugen på att åka skidor på längden, på tvären och på bredden) och mina två kusinbarn. Vi hade en underbar tur där på Borås skidstadion och vi hade en härlig tur till och från Borås också. Man hinner prata om många och viktiga saker under totalt två timmars bilresa...

Vi kom in på allvarliga saker. Saker som gör tjejerna arga och frustrerade. Jag sa:
- Jag brukar tänka så här att jag ska göra mitt allra, allra bästa och försöka förändra det jag inte tycker är bra, men sedan när jag gjort allt för att förändra men det inte går, då försöker jag acceptera det som är eller blir, för det mår jag bäst av. Kan man tänka så, tror ni?

Varpå det ena kusinbarnet snabbt replikerade:
- Är det lektion nu, Malene?

Som sagt, vi hade en väldigt trevlig dag till och från och i Borås igår:)

Magiskt

Idag vill jag nog egentligen bara säga det att det är FULLKOMLIGT MAGISKT att jobba som lärare på en skola för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och känna att jag kan göra skillnad, faktiskt stor skillnad för barnen och att det kommer sig av att jag har en fantastisk dotter som liksom bjudit in mig till att lära mig om detta spännande och viktiga område.

Magiskt är det. Fantastiskt roligt är det också att känna att allt det som var så jobbigt för oss några år kan vara till nytta för andra.

Men nu är det lördag så idag ska jag sitta på en träbänk i en sporthall och titta på när yngste sonen spelar bordtennis och det är också ganska magiskt.

(På tisdags eftermiddag har vi "öppet hus" på skolan. Ska bli spännande att träffa intresserade föräldrar och elever).

Utanför boxen

Skolan, samhället, ja så gott som hela världen är uppbyggd för att passa "majoritetsmänniskan", alltså oss som det går tretton på dussinet av... För att få ett "minoritetsbarn", ett unikt barn, ett annorlunda barn, ett barn med funktionsnedsättning att ta sig genom skolans kringelikrokiga väg krävs oftare än vad man förstår att man tänker utanför boxen. Att man är modig och tar annorlunda, unika beslut och hittar andra lösningar.

Inte många förstår det.
Inte många kommer på det.
Inte många vågar det.

Igår fick jag höra talas om en lärare, en skola som tänkte kreativt, som tänkte utifrån det unika barnets bästa och inte utifrån det som är normen, det som passar för "majoritetsbarnen". Som tänkte utanför boxen!

Föräldern till killen som går IV efter högstadiet detta läsår, för att läsa in några ämnen för att nästa år försöka börja ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram, berättar;

- Du vet, Malene, jag vet att min son, även om han får godkänt i de två ämnen han läser in i år på IV-programmet, kommer att få det oerhört tufft att ta sig igenom gymnasiet, med alla ämnen och alla redovisningar, läxor, specialarbeten och prov som det innebär. Jag pratade med hans lärare och berättade om vilka problem vi har med att hitta en skola som han ska kunna ta sig igenom med självkänslan i behåll. Då säger min sons lärare att han skulle kunna vänta med att ge honom godkänt i matte till i september för då kan min son få gå kvar på skolan ett år, men ändå läsa in gymnasiet, fast i sin egen takt och i liten grupp. Inget vi behöver prata högt om, sa läraren till mig, men ändå kan vi göra det för det är nog bästa lösningen för din son. Tror du att jag grät tårar, när jag lagt på luren, Malene?

- Ja, det tror jag, svarade jag mamman till pojken och så grät jag en liten skvätt också för så svårt och så enkelt kan det vara att hitta en lösning som gör att det fungerar för ett unikt barn som har svårt att följa strömmen som alla majoritetsbarn flyter mer eller mindre friktionsfritt i.

Herregud alltså, vi måste börja tänka utanför boxen. Vi måste hitta alternativa lösningar. Vi måste sluta tänka i svart och vitt!

Precis som pojkens lärare gjorde...

Tema - Kost "hönan eller ägget"

Jag möter ibland människor som inte har så mycket kunskap om npf och problem som kan uppstå när man har svårigheter inom området. Ett typiskt exempel är alla människor som har åsikter om vad barn och vuxna med (och utan också för den delen) npf-svårigheter bör äta.

Jag hörde så sent som förra veckan en person som rynkade lite lätt på näsan och sa;

- Och så äter de bara ljust bröd, det är inte konstigt att de sedan inte mår särskilt bra för övrigt...

Detta sades om några barn som jag känner, som har npf-diagnoser och som har väldigt svårt för att äta annat än vissa saker, särskilt när de inte är i hemmets trygga sköte, utan på skolan de går på.

Det är svårt att förklara och det är svårt att veta vad som kom först - hönan eller ägget.

Vad det innebär att ha känsliga sinnen så som syn, lukt, känsel och smak kan vara svårt att förstå för någon som inte har det själv, eller som blivit för gammal för att förstå hur det kändes att blanda olika livsmedel och få konstiga konsistenter i munnen - som ettåring. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg hur det var, men jag föröker ändå förstå hur det känns. Det är frustrerande att veta att det är nyttigare för mitt barn att äta långsamma kolhydrater, mörkt bröd, mer rotfrukter, grönsaker och frukt, men vad göra när det är så svårt för mitt barn att äta det som "experterna" säger är rätt för honom/henne.

Jag har elever som äter en väldigt ensidig kost. Hade vi kunnat tvinga dem att äta "rätt"? Nej, jag tror inte det. Eller rättare sagt, jag är helt övertygad om att vi inte skulle kunna det om vi vill att eleven skall fortsätta komma till skolan och utvecklas där. Kosten är väsentlig för måendet, men det är inte helt lätt att veta hur man ska göra. Förmodligen som med allt annat när det gäller barn med npf-problematik - skynda väldigt långsamt och ha låååång framförhållning och låååång förberedelsetid. Kanske blir det fler livsmedel om ett år? Vi hoppas på det. Vi jobbar på det. Vi vet ju att vi alla människor mår bättre av allsidig kost.

Vad kom då först hönan eller ägget.

Hönan: Var det barnet som vägrade att äta annat än ljust bröd och potatis och därmed "lurade" sina föräldrar som inte var "tillräckligt starka" att han/hon måste få äta just det?

Eller:

Ägget: Var det barnet som har så känsligt smaksinne att han/hon inte klarar av annat än just det som han/hon äter för stunden?

Jag tror på "Ägget" och så tror jag på att vi vuxna som finns runt omkring måste ha ett syfte med allt vi gör kring ett barn med npf-problematik. Vi är här nu, men vi jobbar på att komma dit nu.

Och ni andra som inte finns i barnets absoluta närhet, om ni har åsikter kring vad barnet äter, tänk på att det finns människor som är lika känsliga som en ettåring kan vara kring mat. Döm inte, försök förstå istället.

Kalas!

Igår hade Storebror kalas. Det var så mysigt att umgås med alla barnen som nu börjar bli riktigt stora. Tänk vilken tur jag haft i livet. Två barn som jag fött/fått själv och så två barn som jag fått extra tack vare min man. Dessutom två extra "barn" som är respektive till Storebror och Storasyster!:)

Lillebror har meddelat att Dottern (alltså hans yngsta storasyster) inte får flytta hemifrån än på fler år, vilket hon lovat att inte göra... Bilden tagen för sju år sedan. 

Om en månad fyller Dottern 18 år och då har vi bestämt att hon ska få ha en fest. Hon brukar ju aldrig gå på fester eller ha fester så nu skall vi slå till med en fest där både släkt och lite vänner blir bjudna. Vi pratade om det imorse. Maken gav Dottern två alternativ att välja på:

- Alternativ ett; när du fyller 18 år får du flytta hemifrån eller alternativ två; när du fyller år gör vi en fest!

Lillebror tittade förskräckt på Storasyster innan hon (ganska snabbt, handlar om en sekund eller två...) bestämde sig för alternativ två.

Då sken han som en sol...

Brottsling eller "inga problem"

Jag läste en artikel i GP igår. Den handlade (så klart...) om adhd. Det handlade om att fler får diagnoser, att fler äter medicin och att det det kan vara svårt för vuxna i Göteborg att få komma på utredning. Till den artikeln fanns det (obligatoriska) "hemmahosreportaget". Det handlade om en kille, som nyss fått adhd, som inte tycker att han egentligen har några problem med adhd...

 Är det bara jag eller är det någon som håller med mig om att det känns som om media har två lägen (ark 1A och ark 1B) som man använder sig av när man skall skriva om adhd.

1A - Brott och adhd i olika varianter och fassonger.

1B - Människor med adhd som beskriver att de egentligen inte har några problem, typ kändisar och andra som berättar, företrädesvis människor med hyperaktivitet som får mycket gjort.

Jag saknar alla människor med adhd och eller andra diagnoser/svårigheter som ser det på andra sätt. Som tycker att de har det väldigt tufft på olika sätt, men som inte sitter i fängelse och som inte nödvändigtvis är hyperaktiva och säger "min adhd är inga problem".

De människorna finns, det vet jag och de är många. Vi läser bara alldeles för sällan om dem och därmed får allmänheten, som fortfarande har för lite kunskap och förståelse om människor som är unika en väl snäv bild av unika människor...

Det är lätt att känna sig värdelös och Måns Möller

Det är lätt att känna sig värdelös när man inte är som alla andra, eller har ett barn som inte är som alla andra. Vi ser oss själva genom andras ögon. Hur andra upplever oss, skapar vår identitet.

De senaste 15 åren har jag ofta känt mig värdelös även om det är betydligt mer sällan numera. Ändå händer det alldeles för ofta fortfarande. Som häromveckan, till exempel. Ytterligare ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, år ut och år in, genomleds för ett tag sedan. Ett av alla otaliga möten som skall genomlidas, med oftast så litet och skralt resultat, tyvärr. Varför? Jo för hjälparens verklighet ser så olika ut från brukaren/den behövandes verklighet.

Det är så lätt att känna sig värdelös där på alla de där mötena. Vi ska få hjälp. De ställs lite "krav" på oss också. Vi kan sällan eller aldrig leva upp till det som förväntas av oss.

För vissa är det lätt som en sjal i vinden att lyckas. 

För andra är det lika svårt att lyckas som att flytta en hel buss själv. 

En del har så oerhört mycket att hålla reda på för att få vardagen att fungera. 

Andra har bara några bitar att hålla reda på för att få vardagen att hänga ihop. Vem har lättast för att uppleva sig lyckad, tror du, Mika eller Erik här ovan?

Det är så svårt att göra det där som är så lätt för andra. Det som är så lätt för andra barn, som till exempel Lillebror, är så svårt för Dottern. Då blir det också svårt för mig. Och så går man från ytterligare ett möte och känner sig värdelös.

Numera har jag hårdare hud. Numera kan jag också använda mina erfarenheter till att göra livet lite lättare för mina elever och deras föräldrar. Det känns härligt! Ändå känner jag mig värdelös alldeles för ofta.

Jag tänker på hur det var förr. Då kände jag mig ständigt värdelös. Allt var ett enda kaos. Det slog mig häromdagen då jag tittade på intervjun Jessaica Almenäs gjorde med Måns Möller i Tv4´s Nyhetsmorgon. Måns Möller började gråta när han kom in på något som rörde hans son som har diagnosen autism. Jag kände igen mig. Jag kände igen gråten. Jag blev så rörd av det Jessica Almenäs gjorde då när Måns "tappade det". Hon tog Måns hand. Höll honom i handen och tittade honom länge in i ögonen. Svårare än så är inte medmänskliget, faktiskt.

Vad jag önskade mig att människor i min absoluta närhet gjorde det med mig när det var som värst för flera år sedan. Inga tips. Inga hurtiga "men det löser sig" eller "alla har vi ju lite svårt med att koncentrera oss " eller "inte är det så farligt". Bara handen. Hålla. Medmänskligt. Det var fint det där. Jessica Almenäs som höll Måns Möller i handen. Medmänskligt. Fint.

För övrigt skulle jag önska att vi mer sällan dömde våra medmänniskor och istället visade mer medmänsklighet. Man behöver inte förstå allt, men man kan stödja. Finnas. Vara medmänniska.

Fokusera på rätt sak

Vi människor har en tendens att se det som inte fungerar tydligare än det som faktiskt fungerar. Ofta, alldeles för ofta drabbas barn med extra svårigheter av detta. Det finns elever på den skolan jag jobbar på som inte gått i skolan på över ett år innan de började hos oss. Trots allt som fortfarande är rörigt och fel på skolan (på grund av att den person som startade skolan inte tog allvarligt på sitt uppdrag...) ser jag mirakel runt mig. Jag ser elever som trivs, som börjar prata, som har mycket mindre utåtagerande beteende, som kommer till skolan med ett leende, som KOMMER till skolan, varje dag.

Det är lättare att känna sig "lyckad" och "duglig" när förmågorna får chans att mäta sig med förväntningarna. När vi börjar förvänta oss så mycket mer än vad som finns i förmåga i en specifik situation så kan allt stjälpas åt sidan - återigen och när det hänt tillräckligt många gånger, då ger man upp. 

När det händer fantastiska saker med en elev, när det börjar rulla på åt rätt håll, då gäller det att hålla huvudet kallt. Att man stannar upp och njuter av det som faktiskt fungerar, att eleven får njuta av det som faktiskt fungerar. Men vad händer ofta då, istället? Man börjar ställa extra krav nu när det går så bra... och när man gör det - så kommer reaktionen och så blir det fel. Sedan fokuserar man på det som inte fungerar - och i värsta fall är man i den där nedåtgående spiralen igen. Och då kan det vara ännu svårare att vända spiralen uppåt igen.

Fokusera på det som fungerar och strunta i allt annat. Fungerar det en minut en dag mot ingenting alls dagen innan - då är det bra! Det är enda sättet att vända en spiral. Att fokusera på det som fungerar och fortsätta i lagom takt vidare och vidare.

Snö och allvar

Jag sitter här i soffan, smuttar på en kopp te och njuter av Vasaloppet. Än så länge har jag faktiskt inte fällt en endaste liten tår (brukar alltid göra det när jag ser många människor som kämpar tillsammans, jag vet att det är lite knäppt så jag brukar inte prata om det...). Tänker tillbaka på det året jag kasade mig runt i Vasaloppsspåret. Det är låååååååååångt att åka nio mil och man är väldigt GLAD! när man är framme. Jag blir lite sugen att åka igen, kanske skulle jag anmäla mig till nästa år. Någon som vill åka med i så fall?

Sista vinterbilderna för iår, jag lovar. De här bilderna är inte ens tagna detta år, får jag nog erkänna. Här i Göteborg skiner solen på snöfria gräsmattor, fast i Mora är det mycket snö... 

Ibland händer det att saker blir fel i tankar och känslor och så kommer en reaktion på det, för oss alla. För barn/elever med svårigheter inom det neuropsykiatriska området händer det så många fler gånger än för andra. Vi står och kliar oss i huvudet efter att utbrottet kommit. Vad var det som hände och varför blev det så. Allt för ofta lägger vi skulden för utbrottet på den som får utbrottet. Fast alltid, alltid efter ett utbrott finns förklaringen i det som händer innan utbrottet.

Om vi tar reda på varför det blev så argt och ledset så finns svaret där och då finns svaret på hur vi skall se till att utbrotten, det arga och ledsna kommer mer sällan.

Frågan "varför" kan alltid besvaras med "därför", men vi måste ge oss tid att gå tillbaka, likt detektiver, för att ta reda på vad det var som startade det som kändes fel.

Förresten pratade Måns Möller om sin nya show som kommer att handla om hans liv med sonen som har autism i Nyhetsmorgon idag. Väldigt fint reportage kan du se här. Man känner igen sig i så mycket. Där han är idag, var jag för sju år sedan...

Ha en skön dag.