Jag är mamma till fyra barn varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska funktionsområdet. Jag är också lärare. Jag har stridit för mitt barn, för att hon ska orka, stå ut, få rätt hjälp och rätt bemötande. Jag har också kämpat och kämpar som lärare för att hjälpa elever att lyckas i skolan. Jag ser skolproblemet från bägge de här två hållen.
Å ena sidan finns det många barn som far illa i den svenska skolan. Barn som får för lite stöd i förhållande till vad de behöver.
Å andra sidan ser jag lärarkollegor (mig själv inräknad) som går på knäna på grund av alla krav, tyckanden och tänkanden från alla.
Ja, skolan är på många sätt dålig.
Nej, det är inte de enskilda lärarnas fel.
Att den svenska skolan är dålig, som många tycker och Pisaresultat pekar på, är inte den enskilda lärarens fel. De allra, allra flesta människor som söker sig till lärarhögskolor i landet gör det för att de vill vara lärare, för att de vill lära, hjälpa och stötta nästa generation genom skolan. Jag ser det på mina nuvarande kollegor, mina tidigare kollegor och på mina barns lärare.
Jag har under många år sett att lärare ofta har för lite kunskap om barn med npf och hur man därför ska hjälpa barnen att lyckas. Jag ser också att man som lärare har alldeles för många olika typer av arbetsuppgifter uppradade på en arbetsvecka.
Ett annat problem är att alla människor anser sig kunna lika mycket om pedagogik och skolvärlden som en lärare gör, fast man varken har pedagogisk utbildning eller har jobbat inom skolväsendet. Att politiker och media tycker och tänker och pekar ut endast det som är dåligt med skolan gör att spiralen och respekten för lärare går i en spikrak nedåtgående spiral.
Skolan har, tycker många, havererat. Men det är inte den enskilda lärarens fel.
Om vi vill att människor ska fortsätta att utbilda sig till lärare och orka arbeta med det krävande yrket som läraryrket faktisk är, så måste vi nog gemensamt börja vrida på spiralen och börja fördela ansvaret där det ska vara nämligen:
* Samhället och i förlängningen politikerna måste ge lärosätena riktlinjer för vad som är viktigt att kunna och därmed lära sig på lärarhögskolor runt om i landet. Man måste ge kurser i hur man möter barn med olika funktionsnedsättningar och inte då en trepoängskurs utan en hel termin. För om man kan möta barn med funktionsnedsättningar, om man kan hjälpa dem och förstå dem - då blir man automatiskt en mycket bättre lärare även för de barn som inte har några funktionsnedsättningar.
* Föräldrar måste ge barnen och sig själva tid att vara med varandra utan datorn (som jag sitter med nu...) att läsa högt, att diskutera etik, moral, hur man förhåller sig varandra i verkliga livet och på nätet, samt ge barnen möjlighet att vila från datorvärlden ibland. Barnen kommer ju naturligtvis till skolan med erfarenhet från sina hem och de delarna ska skolan inte ansvara för.
* Ge lärarna arbetsro och se till att de som bestämmer om skolans framtid också är lärarutbildade i grunden istället för bara "tyckare".
* Förbjud vinster på skolor. Låt eventuella vinster gå tillbaka till skolan istället.
* Minska barn- och elevgrupper både i förskola och skola.
* Ge oss lärare möjlighet att ge godkänt även till de elever som inte är särskoleelever, men som vi som lärare inte kan ge ett "E" även om de gjort sitt bästa, för att de inte har förmågor som efterfrågas. Det är fruktansvärt att jobba med elever, och se dem växa i skolan, samtidigt som jag vet att jag i slutändan inte kommer att kunna sätta ett godkänt betyg på dem. Vad säger det till min elev, som har gett mig sitt förtroende i skolan?
Jag tror att du som läser den här texten vill att ungdomar ska fortsätta att utbilda sig till lärare och att redan utbildade lärare ska orka och vilja stanna kvar i skolan. Då tror jag att du måste hjälpa till att vända trenden som just nu bara går ut på att hitta syndabockar bland lärare, sådana som gjort fel och inte duger som lärare.
I alla yrken finns det de som är fantastiska, de som egentligen inte passar för yrket och så alla däremellan. Så är det i alla yrken som sagt, men det är nog nästan bara lärarkåren som ställs vid den gemensamma skampålen, varje dag. Jag försöker erkänna när jag gör fel, men att stå och känna att man gör sitt bästa, samtidigt som man får en skopa med iskallt vatten på sig varje dag, via media och politiker, det känner jag inte att jag vill ta.
Vi måste börja göra dem ansvariga som faktiskt är ansvariga. De som tar besluten högre upp i kedjan. Att den kunskap som behöver finnas hos lärare, inte finns hos alla, har med utbildning och samhällets förståelse i övrigt att göra - den kan inte läggas hos den enskilda personen.
4 kommentarer:
Mycket bra skrivet! Tänk om politikerna kunde se vad för skola de skapar utan kunskap om densamma.
//Lena
Mycket bra skrivet Malene Larssen! :) <3
Ja som du vet är vi några som inte har pedagogisk utbildning som jobbar för att lärare/pedagoger ska få förtroende, makten och arbetsro. Jag hade en föreläsning om likvärdig skola - tema utbildning på Göteborgs Medborgarstämma den 23 mars där jag tog upp flera av dina punkter plus några till. Bland annat att staten ska ta över ansvaret för skolan - det stora systemfelet är att de flesta kommuner tror att budget är överordnad skollagen, vilket inte är fallet. Återinför mer struktur och en del regler istället för luddiga mål, som var en del av kommunaliseringen. Avskaffa vinsterna - eventuella överskott ska gå tillbaka till skolan. Avskaffa det fria skolvalet - eller ett system där en del av finansieringen är fast och en del rörlig - skolor måste få chans att planera mer långsiktigt. Professionen - lärarna måste få förtroende och makten. Mindre administration eller anställ lärarsekreterare. Skärpta regler för barn i behov av särskilt stöd. Regional organisation. Transparens. Öronmärk pengar som går direkt till skolan. Lärares kompetensutveckling måste säkerställas och regleras statligt. Skolforskning behöver bli mer praktiskt orienterad och samverka med lärarna. Vi behöver även en mer oberoende nationell skolmyndighet. Återinför läromedelskontrollen. Att det inom lärar- och socionomprogrammet ska ingå ett obligatoriskt moment av specialpedagogik om 30 hp där krav på obligatorisk NPF-kunskap ska ingå om 15 hp. I förlängningen skulle ett sådant utbildningsprogram även kunna tillämpas på berörda institutioner, myndigheter och kommun i tillägg till skolan. I specialpedagogikprogrammet ska det ingå ett obligatoriskt moment av fördjupad NPF-kunskap om 15 hp. Resursfördelningsmodellen som många kommuner infört är för trubbig, de har inte tagit med alla de socioekonomiska parametrar som ska vara med t.ex. alla barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som finns i alla våra kommuner, stadsdelar i hela Sverige. Alla barn har rätt att vara trygga i skolan, det är en grundförutsättning för lärande. PISA är inte allt men för att citera Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet "PISA visar alltså en generell försämring i kunskaper och förmågor, och denna är störst bland våra lägre presterande elever. Den svenska skolan blir därför allt mindre likvärdig. Framförallt pojkarnas förmåga att läsa svårare texter minskar snabbt." Alla barn har behov av mindre klasstorlekar och att det finns tillräckligt med resurser - det spelar roll för att motverka kränkande behandling, att barnen känner sig trygga och då kommer även resultaten att öka. Fakta och forskning finns och det beror på hur man tolkar fakta och forskning. Den 19 oktober 2011 var jag och flera andra (bland annat rektorer) på en föreläsning som Center för skolutveckling - Göteborgs Stad hade.). Bland annat hade de tagit med John Hattie i föreläsningen. Han har aldrig sagt att en minskning av klasserna inte skulle ge en positiv effekt. Tvärtom har han sagt att det har effekt tillsammans med andra insatser - att bara minska klasstorleken är inte hela lösningen och gör du enbart denna insats så har det en förhållandesvis liten effekt (detta gäller inte våra barn som har NPF). Det finns många ursäkter hos politiker och tjänstemän i kommuner som använder statistik som exempelvis SALSA-värdet för att inte göra insatser. Istället ska man vända på det hela - alla barn ska ha en bra skola. Personligen tycker jag att man kan mäta kunskap på annat sätt än med betyg och utforma ett nytt sätt till kunskapsbaserad antagning till högre studier. Innan dess vill jag att alla barn efter sin förmåga alltid ska få betyg godkänt.
Varma hälsningar och kram
Ann Nolin
Partiordförande/språkrör Barnpartiet
Måste säga att jag håller med er.
Tycker att skolväsendet → politikerna. Har för stort fokus på resultat och den byrokratiska biten. Men om man vill att eleverna ska kunna prestera bra i skolan måste man se efter den enskilde elevens behov.
Jag själv till exempel har gått igenom hela grundskolan + gymnasiet. Och det är först nu när jag under 3-4 års tid försökt att studera på Universitetsnivå. Som jag på allvar på egen hand med viss hjälp och tips av familjen har insett att jag har någon form av Attention Deficit Disorder → ADD.
Jag undar därför om någon kan förklara för mig hur man kan gå igenom hela grundskolan utan att någon vuxen (lärare) ser detta? Och därmed agerat för att jag skulle kunna ha fått hjälp tidigare.
Verkar vara mycket okunskap gällande neuropsykiatriska hinder / olikheter i vårat samhälle. Alla människor som föds i Sverige har inte samma fysisk & psykologiska förutsättningar. SkoIväsendet måste bli bättre att hjälpa/handleda alla typer av människor.
Tänker främst på det uråldriga systemet där alla elever skall sitta ner i rader undertiden som en lärare/föreläsare går igenom massvis med information & sedan förväntar sig att alla tar in all denna infon.
Menar att man borde kunna göra lärandet mer flexibelt utformat utefter elevernas förutsättningar.
En det lärare är mycket duktiga och skall ha heder.
/ Tack :)
Hej! Jättebra skrivet! Inte skäller man på sköterskor när kvaliteten i vården försämras, nej där ser man att ansvaret ligger högre upp. Men när det gäller skolan lyckes de ansvariga lägga skulden längre ner.
En fråga: Kan man inte ge ett barn som saknar förmågor godkänt via Pysparagrafen? Tex pga Dyslexi.
Skicka en kommentar