Acceptans motverkar stress

Alla människor drabbas av stress mer eller mindre ofta i sina liv. Vi upplever stressen på olika sätt och vi förhåller oss också till den på olika sätt. En stress som vi skapar själva, där vi lägger på oss många aktiviteter för att vi vill, kan ofta vara en god och skön stress. Det är när vi inte kan styra över våra liv, eller får för mycket "i knät" som stressen kan bli skadlig. Att ha svårigheter inom npf-området eller att vara förälder/lärare till ett barn som har npf-svårigheter skapar ofta en stress som inte är skön, som mest bara river i kroppen. Vi har inte valt den, den kommer bara i förhållandet till alla andra barn och vuxna utan npf. Kraven på människan, som människor med npf sällan kan nå upp till.

En flicka jag känner slutade gå på idrottslektionerna. Det är en sak som skulle kunna ge upphov till mycket stress hos flickans familj. Inte bara för att flickan vill göra rätt/vill lyckas. Inte heller bara för att flickans föräldrar vill att hon skall gå på alla lektionerna och vara som de andra barnen. Också för att skolan menar att hon måste gå på lektionerna. De har ett uppdrag att undervisa flickan på bästa sätt och gör så också. Men när ett problem inte går att lösa, trots att man som förälder/lärare tycker att man gjort allt man kan, så byggs stressen upp hos alla inblandade. Man kanske har gjort "allt", men man har förmodligen inte gjort det "rätta" för barnet för då hade det inte varit några problem. Ibland fungerar det inte att göra det "rätta" för ett barn på grund av pengabris, lokalbrist eller liknande. 

Flickan har haft många olika lärare i idrott de senaste åren. Idrott har dessutom nästan alltid varit ett jobbigt ämne för henne. Hon har många klasskamrater som hon tycker är väldigt duktiga i idrott. Hon tycker det är stressande att gå och hon känner sig osäker. Hon säger;

- Att gå på idrotten är för mig som när du försöker hitta på Hisingen, säger flickan till mig när vi pratade om hennes problem en dag.

Det är en bra beskrivning flickan gör. Jag förstår precis hennes stress inför idrotten, för att åka över Hisingsbron känns för mig som "the end of no return". Hur jag än kör så kommer jag alltid fel, känns det som och det stressar ju alltid så klart. I min familj har vi ett stående skämt att "hoppas du hittar hem igen" när jag skall köra bil över bron till Hisingen, jag förhåller mig till det på så sätt att jag ger mig ut i god tid och är förberedd på att jag kanske kommer hem med oförättat ärende... 

Långvarig anspänning/stress leder till att kroppen ständigt är i beredskap, sällan får vila. Det i sin tur gör att kroppen lätt  hamnar i andra problem så som panikångest eller liknande. När kroppen ligger på en hög nivå av stress redan från början, skall det inte så mycket till för att "bägaren skall rinna över". 

När stressen lägger sig som ett våtvarmt omslag över familjen där barnet till exempel inte kommer iväg till skolan är det svårt att veta hur man skall ta sig ur. Fast det finns många sätt att hitta lösningar på stressen och på skolvägran, tror jag. 

För att ta exemplet idrotten har flickans familj några olika val att fundera över. Antingen kan flickan fortsätta att skolvägra och därmed få ett F i slutbetyg. Hon kanske kan delta på det upplägg som hennes idrottslärare gjort för henne och få ett E i betyg, men som det ser ut för tillfället så fungerar inte det. Flickan har av en eller flera anledningar inte möjlighet att delta på idrotten just nu. Man kanske får hitta ett annat upplägg som hjälper henne in på "idrottsbanan" igen eftersom så som det är nu inte fungerar. Det kommer kanske inte heller att fungera den här terminen för flickan, så är det bara. 

Viktigt att tänka på då när det inte fungerar är (som jag brukar skriva här) att det inte är barnets fel att det inte fungerar. Det är inte heller barnets föräldrars fel att det inte fungerar. Lika lite som det är barnets lärares fel att det inte fungerar. Det är situationens fel, det är svårigheternas fel och det är svårigheterna att hitta lättheternas - fel. 

Jag tror att man måste komma dit att man accepterar att det är svårt, att barnet inte kommer iväg alltid, att vissa ämnen är oöverstigliga, att det är så, innan man kan gå vidare och sänka stressen i kroppen. Om man accepterar det både som barn, som förälder och som lärare så kan man förhoppningsvis gå vidare och hitta nya lösningar. Det är när vi lägger skulden på någon och det är när vi försöker få våra barn att bli som "de andra" barnen som stressen sliter sönder oss.

Vi kan aldrig acceptera att ett barn mår dåligt, men vi kan acceptera att den har svårigheter. Vi måste acceptera det även om vi därmed inte accepterar att barnet behöver stanna hemma. Att barnet stannar hemma är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel och inte heller lärarnas fel. Det är situationens fel. Svårigheternas fel. Acceptera svårigheterna. Börja där. Starta på den plattformen. Backa bandet. Prata med flickan om vad det är som gör att det blir så svårt. Förändra det som går att förändra. Acceptera det som inte går att förändra. Skriv upp det som är svårt och det som fungerar för att jämföra med en ny lapp om tre månader. Ofta, nästan alltid blir man förvånad över att det blivit bättre på något eller några plan, fast man inte märker det. Förändringarna går så långsamt att man ofta behöver hjälp för att uppmärksamma dem. När man uppmärksammar förändringar till det bättre. Blir man gladare, stressen blir återigen lite mindre och hjulen kanske, kanske börjar snurra åt "rätt " håll igen. 

Varför det blir svårare och svårare för vissa barn

Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:


Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.

Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och man har lärt sig att dölja de svåra för andra människor. Att bli vuxen tar, för barn med adhd/add längre tid eftersom mognaden tar längre tid. Jag har pratat med föräldrar till barn som just fyllt 18 år om föräldrars oro för sina barns mobillån till olika saker. En artonåring behöver inte alls vara arton i sitt tankesätt kring pengar, till exempel.

Varför det blir så svårt, när man blir tonåring kanske till stor del beror på att vi förväntar oss att nu när barnet blir äldre och får hjälp så kan man förvänta sig att han/hon skall klara så mycket mer - och så blir kraschen och frustrationen desto starkare.

Vissa skolor tänker att man sätter in massor av resurser när eleven kommer som sjundeklassare. I åttan får de också mycket stöd och så i nian tar man bort lite eller mycket av stödet, för då har man liksom "gett eleven en plattform att stå på", men om man betänker att elevens mognad är som bilden nedan där den svarta linjen är den "förväntade utvecklingen på ett barn", den gröna är ett "vanligt" barns utveckling och den röda är utvecklingen för ett barn med, säg add.

Det säger ju sig självt att man inte kan minska på stödet, bara för att eleven är äldre. Eller att vi kan förvänta oss att eleven skall ha kommit i kapp sina klasskamrater bara för att den fått stöd. I gymnasiet är det likadant. Man förväntar sig saker av eleven som den faktiskt inte kan leva upp till eftersom mognaden släpar efter i förhållande till klasskamraterna. Så hur mycket eleven, föräldrarna, lärarna och andra stödpersoner än kämpar så kommer ändå eleven att misslyckas. Resultatet blir ilska och frustration hos alla inblandade. När vi inser detta och följer elevens utveckling så som vi kan förvänta oss - kommer eleven att lyckas och vi alla slipper frustrationen och ilskan.

Alla barn är inte likadana

En gång för flera år sedan sa en väninna till mig att ibland kunde hon faktiskt längta till att barnen blev sjuka så de fick vara hemma och mysa lite, ett par dagar så där. Jag satt som en fågelholk och gapade. Att man kunde längta till att barnen blev sjuka så man fick vara hemma var för mig, som ständigt kämpade med att få iväg min dotter ett par lektioner några dagar i veckan, fullständigt obegripgligt. Idag förstår jag henne.
För ett par dagar sedan, efter att Lillebror kastat sig in i duschen, klätt på sig, gjort läxan som han kom på att han glömt göra kvällen innan (eftersom han hade träning och storhandling på schemat...) och ätit frukost kände han sig lite illamående. Han som alltid går till skolan, som trivs i skolan och som aldrig frågar om han får vara hemma -sa då;
- Jag vill inte gå, jag kan inte, jag mår illa, tänk om jag kräks i skolan.
Vad mycket lättare det är att vara en förstående och omtänksam förälder när man vet "att han inte spelar sjuk", "att han inte pjåskar", "att han inte är lat och bara skyller på något för att få vara hemma".
Numera vet jag att alla barn som säger att de inte vill gå till skolan - säger som de känns för dem. De har inte "dålig karaktär". De är inte lata. De försöker inte hitta bortförklaringar.
Varför ?

Det är nu vi börjar komma in på det intressanta, för det att barnet inte vill gå är ett symtom på att det är något som inte är bra. Barn har olika nivåer av tolerans. Barn har olika sätt att förhålla sig till skolan. Jag ser det tydligt på mina barn och jag ser det väldigt tydligt på eleverna jag undervisar. Toleransen, orken och trivseln är så olika.

Barn som är ungefär som min son, går till skolan, har hittat ett sätt att förhålla sig, har kompisar, fungerar för det mesta i klassen, känner sig trygga, kan tala om hur de mår, känner att de behärskar det som läraren kräver av dem.

Barn som är ungefär som min dotter, går till skolan - om de känner på samma sätt som Lillebror. Barn som är som min dotter, har lättare för att känna oro, behöver mer struktur, tydlighet, förenklingar. Graden av hur mycket extra, annan omsorg de behöver är naturligtvis olika. Behoven följer varje barn. Även barn, eller kanske framförallt barn som påminner om min dotter behöver, precis som barn som är som hennes lillebror känna att de behärskar det som skall göras i skolan. Att det som händer i skolan är begripligt och få känna att man har kompisar.

Det är där det "skiter sig", kan man väl säga på ren "svenska.

För några år sedan fick jag ofta "tips"på hur jag skulle göra för att få iväg min dotter till skolan då hon hade långa perioder hon inte vill gå. "Gör det tråkigt att vara hemma", sa några till mig. Men det var inte där problemet låg. Problemet låg i att skolan inte var tillräckligt "rolig" (om vi med "rolig" menar trygg, positiv, inkluderande och begriplig). Varför det var så berodde på många saker, bland annat skolan, på dess elever och personal, på personalen, på elevernas föräldrar och på funktionsnedsättningen som eleverna som inte kommer iväg faktiskt ofta har.

Numera går min dotter till skolan varje dag, eller ska vi säga "är på skolan varje dag" eftersom hon går på ett gymnasium där hon är inackorderad. Hon stormtrivs nu.

När man hittar olika lösningar (för alla lösningar passar ju inte till alla barn) så blir chansen så mycket större att barn med npf lyckas, precis som Lillebror, med att komma till skolan och trivas där. Och när barnen säger att de inte vill, inte kan gå till skolan - så borde de få vara hemma utan gnäll eller frustration från vuxensidan - och så borde vi fundera på varför de vill vara hemma. Dessutom kanske det är så att skoldagar som är från åtta till tre är för långa för många barn som har npf-svårigheter. Man kan förändra dem, man behöver inte göra på samma sätt för alla - alla barn är inte likdana....

Att uppfostra olika barn

Jag brukar säga att man inte kan be om råd från andra föräldrar som har barn utan npf-svårigheter om man har ett barn med npf. Att man får råd i miljontals av andra föräldrar som bara i all välmening vill hjälpa händer ju ofta också och de är helt meningslösa i allmänhet. Råd som gäller barn utan npf - hjälper nämligen i de allra, allra flesta fall inte föräldrarna till barnen med npf eftersom livet ser så olika ut för de bägge grupperna. Råd till barn med npf som också vänder sig till barn utan npf är, för det mesta lika meningslösa... 

Om vi utgår ifrån att alla barn har en egen motor som får dem att göra saker under skoldagen/hemma så misslyckas många npf-barn. Om vi utgår ifrån att alla barn VET hur man gör när man samarbetar (i den mening vi känner till vad ordet samarbete innebär) misslyckas också många barn med npf. Det är ju liksom det som är en väldigt stor del av funktionsnedsättningen...

Barn med npf behöver ett annat förhållningssätt. Tyvärr ser inte förhållningssättet mot alla barn i npf-området lika ut. De är ju heterogena som grupp än barn utan diagnos. Ett barn med npf-svårigheter behöver ett förhållningssätt ett annat behöver något annat. Några delar kan man ändå tänka på är ganska lika, som att "förenkla, förtydliga och förbereda". 

Att ta med barnet i beslutsprocessen är viktigt. Att ställa frågor kring varför en sak inte går att genomföraföra barnet, "hur skulle du vilja, jag är rädd för att du inte klarar den här uppgiften, hur kan jag göra för att hjälpa dig, vad kan vi göra istället" etc, etc. 

Att belöna och ge morötter till barn som saknar motor, eller som har en motor som är svårstartad/har lätt för att stanna är viktigt. Dela upp i små etapper så det som skall göras är gripbart. 

Skäll aldrig!

Beröm de här barnen - de får så ofta höra att de är dåliga, inte duger, inte når upp till andra i samma ålder - inte bara genom ord, men också genom suckar, kroppsspråk, ögonblickar etc, etc. 

Det handlar inte om att curla barn - det handlar om att möta just den här gruppen barn på rätt sätt - så de också har chans att lyckas. 

Barn med npf kräver helt annan hjälp och stöttning i sin uppväxt - och mycket, mycket mer stöttning. Väldigt få förstår det. Därför blir de ofta mötta på ett sätt så att de misslyckas igen. Därför blir vi föräldrar, till barnen, ofta misstolkade som att vi gör helt fel saker, för att vi inte gör som "de andra föräldrarna". Därför måste vi föräldrar gå vår egen väg, våga lyssna på vårt eget hjärta. Tyvärr finns det alldeles för lite expertkunskap i ämnet. Än så länge fokuserar man på att ta reda på vad som är svårt för barnet och vilka "tillkortakommanden" barnet har, men väldigt sällan kommer några råd, vare sig till föräldrar eller lärare om HUR man skall göra för att lyckas. Det gör att många, många "npf-föräldrar" står ensamma med sina barn i en orkan som de försöker bemästra. En orkan som allt för ofta välter och för med sig både föräldern och barnet i en spiral av hopplöshet.

Det är synd för det finns så mycket bra att göra och det kan bli så himla bra. Jag vet, för jag har erfarenhet - av bägge sidor...

Inkluderingens grundpelare

Flera gånger i veckan har jag kontakt med föräldrar till barn med npf-svårigheter. Det handlar om föräldrar som ringer, som mejlar och som kommer till mig för kbt-samtal. Föräldrarnas historier kan se olika ut, men många bitar i deras berättelser påminner om varandra. Det största problemet för väldigt många familjer, där npf-svårigheter finns, är skolan och den misslyckade inkluderingen av barnet i skolan. Barnet kännet sig exkluderad. Barnet vill inte gå till skolan. Spiralen pekar neråt.

Några pelare i huset som måste byggas runt ett barn som behöver mycket stöd är bland annat följande.

Barn gör rätt - om de kan!
Förståelsen för att barn gör rätt om de kan - ett barn som gör "fel" gör inte det för att den inte vill lyckas, men för att den inte klarar av att lyckas. Det är stor skillnad på att inte vilja och på att inte kunna.

Vänner.
För att vilja gå till skolan (eller arbetet) måste vi människor känna att vi tillhör, att vi befinner oss i ett sammanhang. Vänner i skolan är viktigt för att eleven skall vilja vara i skolan. Att befinna sig i ett sammanhang som är positivt, där någon väntar på dig, som säger "hej" kan betyda skillnad på att gå eller på att stanna hemma från skolan. Vänner kommer inte och stannar inte automatiskt hos barn som är annorlunda. Vi vuxna måste hjälpa till med den biten.

Att vara accepterad, att tillhöra en grupp är för de allra flesta människor en mycket viktig ingrediens till ett liv som känns bra att leva.

Pedagoger.
Pedagoger som förstår svårigheterna och som förstår att man inte alltid förstår, faktiskt - är livsviktiga. Pedagoger som vågar tänka utanför boxen, som sätter rimliga krav och som belyser barnets lättheter inför klassen så att inte barnet med npf-svårigheter blir "klasskompisen som inte kan något".

Samförståndet och samarbetet.
Att samförståndet finns mellan hem och skola är inte alltid lätt. Ofta hamnar skuld och misstänksamhet som sandkorn mellan två mjuka träbitar när skola och föräldrar skall samarbeta. Men för att lyckas måste vi vuxna kring barnet tro att den andra parten gör sitt bästa och vi måste jobba på att samarbetet skall bli bättre under vägs gång. Istället för att tro att den andra parten inte gör sitt bästa, måste vi återigen tänka att vi inte förstår allt och att det sättet vi gör på kanske inte alltid är rätt . Man kan göra rätt på så många sätt...

Leta lättheter.
Sist men inte minst, vi letar och hittar svårigheter hos barnen med npf och det är viktigt för att kunna hjälpa, men när vi hittat svårigheterna är det dags att vända fokus. Då skall vi leta och hitta och fokusera på lättheterna - för det är lättheterna som bygger en människas självkänsla och det är lättheterna som vi vuxna har valt till våra yrken. Inte jobbar vi vuxna, som får bestämma själva, med det som är svårast i livet...?

Jobba med lättheterna idag, du som är barn, du som är förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller lärare, eller du som själv har npf-svårigheter!

Inför skolstarten - om förståelse och sockertrådsbarn

Idag har vi haft en föreläsning om elever på gymnasiet som hoppar av skolan, så kallade "dropouts". Jag tror att det är många fler av dem som inte går klart gymnasiet, som har svårigheter inom det neuropsykiatriska området - än vad vi ännu förstår.

Jag ser arga inlägg på Facebook, ser på tv om föräldrar som är arga på skolan/förskolan deras barn går på av olika anledningar.
Och jag tänker att man gör det för enkelt för sig om man tänker att allt är skolans och dess personals fel.

Alla måste vi få göra misstag och alla måste vi sträva efter att bli bättre på att kommunicera med varandra och på att försöka förstå varandras svårigheter för när vi hamnar i det läget att vi är arga på varandra - då är det barnen/eleverna som blir lidande och mest lidande blir nog de barn som är som "sockertråd". Jag har skrivit om de barnen tidigare, men tror att det, så här inför skolstarten tål att tas upp och läsas än en gång.

Och så hoppas jag att vi alla försöker se de goda sidorna hos varandra och ha tålamod med varandra, för det är den enda vägen att gå om vi vill få samförstånd och en bättre skola för alla barn i vårt land.

"Jag träffade en tjej för ett par veckor sedan. Hennes känslor "satt på utsidan" som man brukar säga. Hon var glad, plötsligt blev hon ledsen, sedan blev hon glad igen. Plötsligt ville hon inte. Hon ville ha den maten, men inte den maten. Hon ville se det, men inte det andra. Hon åkte "berg-och-dalbana" i sina känslor, hela tiden.

Och jag tänkte.

Hon är som sockret jag smälter för att limma pepparkakshuset till jul. Sockertråden när den dragits ut och stelnat. Tänk dig stelheten och skörheten tråden besitter. Vid minsta tryck eller stöt på tråden så går den sönder i tusen bitar. Så var det för tjejen jag träffade. Tjejens känslor föll rakt ner på trottoaren och gick i tusen bitar - hela tiden. 

En del barn klarar bättre av stötarna som livet ger, medan andra barn behöver mer stötdämpning. 

Jag känner en kille som är som ett gummiband. Det spelar nästan ingen roll vad som händer, så finner han sig ändå. Hans gummiband tål nästan allt, utom när han blir anklagad för något han inte tycker att han har gjort. 

Några kallar tjejen för en "orkidéblomma". Jag brukar kalla barn som tjejen för "kronärtskockor" för det är de växter som jag tycker är absolut svårast att få att blomma... 

Det intressanta är vad "orkidétjejen" och barn som liknar henne gör med oss som befinner oss runt dem. Ofta reagerar vi precis motsat mot vad vi behöver. Vi blir stelbenta och rigida, istället för mjuka och följsamma. Vi blir irriterade och korttänkta istället för storsinta och "långtänkta". Vi blir stela som cement. Vi blir hårda och inte elastiska. 

Barn som "gummibandspojken" gör oss däremot mjuka och följsamma. Vi älskar nämligen barn som inte ställer till det. Som har förmåga att förändra sig i förhållande till förutsättningarna. Som alltid är glada och nöjda. 

Ett "gummibandsbarn" behöver bli mött mjukt och fint, fast han skulle klara sig relativt bra även om vi mötte honom på ett mer fyrkantigt, cementerat sätt. För "sockertrådsbarnet" är det absolut nödvändigt att vi är mjuka som bomull och inte cement. Alldeles för ofta blir det tvärtom, tyvärr."

Du får såklart gärna dela detta om du tycker att inlägget är intressant. Klicka på knappen här nedanför där det står "f" så delar du detta inlägg på din facebooksida eller någon annan sida som du bestämmer själv:)

Pysparagraf och funktionsnedsättning

Jag fick ett mejl från en mamma till en flicka med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området. Hon undrade om jag kunde skriva något om pysparagrafen på min blogg och därför dammar jag av detta inlägg idag.

Det finns en hjälp att ta till när det gäller att sätta betyg på elever med funktionsnedsättningar (egentligen tycker jag, precis som Christopher Gillberg att "funktionsnedsättning" är ett mycket mer nedsättande ord av en människa som har svårigheter än "funktionshinder" = något som hindrar en i ens vardag på grund av att man blir hindrad snarare än att man är "nedsatt").

Man kan inte och bör inte jämföra elever med funktionsnedsättningar med barn utan andra hinder i sin vardag än det att vara människa. Staten har sett till att man kan visa hänsyn när det gäller att bedöma. Man ska kunna räkna bort de bitar av en bedömning som eleven inte klarar av på grund av sitt funktionshinder. Det kallas för att man kan "pysa en elev". En elev som inte kan springa skall därför inte bedömas (och därmed misslyckas) i hur fort den kan springa och hur högt den kan högt den kan hoppa i ämnet idrott, för att ta ett exempel. 

Vi lärare använder pysparagrafen alldeles för sällan och för lite och för sent, om du frågar mig vad jag tycker. Vi behöver pysa mer, oftare och tidigare, tycker jag. 

Inte sällan pyser vi när väl betygen skall sättas. "Kan vi pysa den här eleven", säger vi i bästa fall när vi sitter och skriver in betygen - men bedömningen kring vad som eventuellt skall pysas på en elev skall göras när eleven börjar sitt läsår på skolan. Vilka bitar skall vi pysa och hur skall vi göra det, är frågor som vi behöver ställa oss INNAN eleven börjar sin termin och vi skall bedöma. Vi pyser för sällan och för lite. Vi är så oroliga för att göra fel att vi hellre "fäller än friar" en elev. 

Jag minns när min dotter gick på mellanstadiet. Ett av de ämnen som fungerade. Ett av få ämnen som hon älskade var slöjden. Hon var duktig i slöjd, tyckte läraren. Det var bara en liiiiiiiiten bit i träslöjden som gjorde att min dotter eventuellt inte kunde få något betyg alls. 

- Hon måste kunna berätta för klassen vad hon har gjort i slöjden och varför hon har gjort det, det står i betygskriterierna, sa den trevliga och duktiga, men något nitiska slöjdläraren. 

Jag tänker efteråt på det där att det borde ha pysts för länge sedan i det ämnet för min dotter som på grund av sina svårigheter har och har haft väldigt svårt för, för att inte säga omöjligt, att prata inför fler människor än två. Att hon dessutom var mobbad i gruppen gjorde inte saken bättre precis. Efter mycket diskuterande fram och tillbaka blev min dotter godkänt. Vi kom fram till att hon kunde prata inför ett par elever som hon kände sig trygg inför och inför sin lärare. Det gick bra, men det var inte tillräckligt bra, egentligen, enligt läraren. 

Där borde man ha pyst långt innan. Om man haft kunskap om min dotters svårigheter och motivet till att kunna pysa en elev så hade det varit självklart att göra just det, pysa i  det ämnet. 

Jag hoppas att vi, lärare, blir bättre på det, att visa hänsyn och ge elever som gör sitt bästa, men inte kan göra på samma sätt som sina klasskamrater chans att också få glänsa genom att pysa dem i sina svårigheter. 

Dessutom tycker jag att man ska börja säga funktionshindrad igen för det att vara "hindrad" från något/av något låter betydligt trevligare än att vara "nedsatt". Hindrad är man ju bara så länge man blir just hindrad av omgivningen som inte förstår en, eller omgivningen som inte har byggt tillräckligt bra ramper o s v - annars är man ju inte hindrad.

Kvällens tanke blir till alla lärare; börja använda pysparagrafen i början av läsåret om du inte redan gjort det och försök använda mycket mer än vad du gör nu, för elevernas rättvisas skull. Och för att ge eleverna chansen att lyckas i det de har förmågor i, så de får växa upp till hela människor

Till alla andra: Börja säga funktionshindrad - igen. Vem var det egentligen som kom på att man skulle ändra benämningen och varför, Socialstyrelsen, eller...?

Skolstart - tips att tänka på

Sommarlovet börjar gå mot sitt slut. Därför tänkte jag skriva om vad man i skolans värld kan göra och tänka på nu när skolstarten snart är ett faktum.

Jag har träffat många, både föräldrar och lärare som berättar hur "den andra sidan" påverkar situationen man befinner sig i. Jag skulle vilja att man såg allt som en helhet kring ett barn med npf. När det inte fungerar hemma för ett barn med npf-svårigheter så påverkar det skolan och dess personal. Åt andra hållet är det likadant, men det är klart att när det inte fungerar med ens barn, att få upp det, att få iväg det till skolan, att få socialen på sig o s v så påverkar det kanske så mycket mer.

Enkelt uttryck kan man säga att när det fungerar i skolan så blir det lättare hemma och tvärtom.

Vad kan man göra, nu inför skolstarten, för att underlätta samarbetet mellan hem och skola?

Kontakta familjen/eleven via mejl, telefon och hör lite hur sommaren har varit. Visa att du uppskattar att träffa eleven igen. Fråga om hon/han tänker på något inför skolstarten. Har det dykt upp nya intresseområden som man kan jobba med i skolan? Öppna kanalerna mellan dig som lärare och din elev och föräldrarna.

Gör i ordning en plats på skolan dit man kan gå och hämta kraft/vila sig/växla ner när det blir för jobbigt. Där finns inte krav och måsten utan skall vara en tillflyktsplats när för mycket blir för jobbigt - så slipper eleven (i bästa fall) "rymma" från skolan. Visa eleven platsen och berätta hur du tänkt så eleven förstår och gillar meningen med platsen.

Om ni skall ha temaarbete i början av terminen (som de flesta elever älskar) tänk då på att fri undervisning när man umgås och jobbar ganska fritt kring ett tema väldigt ofta är oerhört svårt och komplicerat för elever med npf. Förbered alternativ till eleverna som inte klarar av det, som stannar hemma istället för att vara med. Gör fasta övningar med fasta tider och rutiner så att alla elever får jobba med sådant som de klarar av.

De tre delar som är viktigast när det gäller att ge en elev med npf en bra skolgång är att kraven på eleven är i jämnhöjd med elevens förmågor (vilket ju kan se så olika ut i olika ämnen och olika dagar), att eleven och elevens föräldrar har förtroende för skolan och dess lärare (då kan det gå hur bra som helst), samt att man har en vän i skolan - utan de tre delarna kan det, å andra sidan, bli hur fel och rörigt för eleven som helst. 

Var förberedd på att skolstarten är jobbigare för dina elever med npf-svårigheter - inte för att föräldrarna varit slarvigare med att sätta gränser och få barnen i säng under sommarlovet, men för att det är så här det är för barn med npf och deras familjer (där kanske en eller flera förutom din elev också har svårigheter inom det neuropsykiatriska området och därför inte behöver bli mer ifrågasatta än vad de redan är, utan behöver få mer stöd och förståelse än andra familjer).

Samtala med eleven och visa att du vill hjälpa och förstå, ofta i början. Hör av dig till föräldrarna när det går bra med saker i skolan - de är så vana att få samtal och mejl när det inte fungerar så de kommer bli överlyckliga.

Fluffa kring eleven så skolstarten blir mjuk, då finns det förutsättningar att skolterminen blir lyckad.

Satsa på kamratkontakter i klassen och lotta vilka som skall umgås med varandra under någon rast varje dag. Var med och stötta eleven med npf i kontaktskapandet med klasskamraterna eller med andra elever på skolan eftersom skolan blir roligare när du har någon som väntar på dig. De elever jag skriver om är så ofta ensamma i skolan och det gör att det blir ännu tuffare att orka gå till skolan.

Med dig som lärare som accepterar att det är jobbigt för eleven i den nygamla situationen, där samarbetet mellan lärare och elev/föräldrar fungerar och där det finns en vän som väntar i skolan så finns förutsättningarna för att den här terminen skall bli bra för just din/dina elever med npf-svårigheter.

Om du tycker att inlägget är viktigt eller intressant så får du gärna dela det på facebook eller spida det på annat sätt.

Inför skolstarten - leta lösningar

Ikväll är första kvällen på länge som jag faktiskt har långbyxor på mig. Tro det eller ej, men hösten börjar smyga sig närmare och så även skolstarten.

Jag försöker prata"lösningar på svårigheter" med människor, föräldrar, lärare och andra berörda till elever som har svårigheter. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?

När man har svårigheter så som autism, add och adhd etc, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.

När man har större svårigheter gör det ofta det, ställer till problem, blir oöverstigliga problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.

Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!

Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vuxna börja snegla åt lösningshållet. Alldeles för ofta stannar vi där, i problemområdet och kikar på dem vältrar oss i det, gnäller och klagar över saker som inte går, som inte fungerar, som är "omöjliga".

Lämna problemen och sluta vända på dem för det gör bara tankarna ledsnare och tröttare. Titta på det som kan lösas istället och BJUD IN BARNET också. Hur skulle du vilja ha det? Hur kan vi underlätta för att det skall bli lättare för dig att t ex göra läxan? Barnet kan ofta svara på sådana frågor själv. Lösningen finns ofta där i samtalet mellan oss som vill hjälpa och barnet som behöver hjälp. Ofta tror vi vuxna att vi har lösningarna på problemet, eller ännu värre, vi tror att vi inte kan hitta lösningar. Men barnet har ofta fler och bättre lösningar på problem eftersom hen är mitt i det. 

Leta lösningar idag och berätta gärna här, hur du/ni löst svåra saker för barn med svårigheter (så att de kan använda sig av sina lättheter istället)?

Imorgon ska jag göra besök på den gymnasieskola som min nittionåriga dotter ska börja på. Vi ska prata problem som finns och lösningar som kan hjälpa. Vi har haft massor av problem, men många har löst sig med åren. Ett problem vi haft är att skolans tempo inte fungerat för min dotter. Hon har behövt mer tid på sig. Vår lösning på det problemet är att vi har gett henne mer tid. Därför börjar hon gymnasiet när hennes årskamrater precis har slutat. Det i sin tur skapar nya problem, men problem är ju som bekant till för att lösas. Några lösningar ska vi hitta imorgon, och i övermorgon och så vidare.

Det finns massor av lösningar. För alla fungerar inte den lösningen som vi hittar, för oss fungerar inte den lösningen som någon annan hittar.

Därför måste vi leta, så vi hittar. Lösningar. 

Leta!